Mina bästa akutstädningstips- läsning du inte kan vara utan.

Det blev tårtor till slut.* Tyvärr fick barnen samtidigt lära sig ett antal nya ord och uttryck som inte ingår i min pedagogiska plan. Det kan inte hjälpas. Det blev tårtor. Snygga och riktigt goda. Hur de såg ut på insidan vet bara jag. 

PIMPNING är nämligen den ena av mina två riktigt starka husmorsgrenar, Med hjälp av marsipan och lite annat tårtkitsch kan jag dölja ett kaotiskt inre med en stajlad utsida. (Ja, knepet funkar även på människor).

AKUTSTÄDNING är min andra paradgren. Ingen kan som jag på nolltid få ett i grunden ostädat hem att se fint och välskött ut. I ärlighetens namn är den här grenen strängt taget bara en variant av pimpning. Man fixar till ytan. Härmed delar jag med mig av mina bästa akutstädningstips:

Ta bort alla skor från hallen. Hallen är det första gästerna ser. Släng in dojorna i närmaste garderob, och vips blir det första intrycket genuin ordning och reda. 
Beräknad tidsåtgång: 3 minuter.

Putsa speglarna. Tar max en och en halv minut per spegel men gör underverk. Alla dina gäster kommer nämligen att spegla sig det första de gör samt när de går på toaletten och då är det faktiskt jättetrevligt att inte mötas av ett flottigt handavtryck i barnstorlek. 
Beräknad tidsåtgång på tre speglar: 4.5 minuter.

Detta leder mig osökt in på nästa krisåtgärdspunkt:

Borsta ur toalettstolen och handfatet. Det ger ett vuxet intryck. Och det är ju det man vill försöka verka. Vuxen, alltså. 
Beräknad tidsåtgång: 4 minuter.

Byt ut smutsiga handdukar mot rena. Särskilt om diskhandduken som hemma hos oss är det andra man ser efter skorna i hallen. 
Beräknad tidsåtgång: 3,5 minuter.

Släng in disken i diskmaskinen. Alternativt, om den redan är full eller du saknar diskmaskin, vräk in disken i samma garderob som skorna. 
Beräknad tidsåtgång: 5 minuter.

På 20 minuter har du ett skinande vackert (nåja) hem. Om du mot förmodan skulle ha ytterligare 10 minuter till förfogande: Ta fram dammsugaren och gå med den samma väg som du kalkylerar att dina gäster kommer att röra sig.

Ja, sedan är det bara att släcka alla lampor och tända några enstaka stearinljus och succén är given. Du kommer att framstå som den perfekta husmodern.

--------

Läs också En kvinna ska veta sin plats.

*) Bajstårtan gjorde jag första gången vid någon av barnens tidiga födelsedagar. Sedan dess vill de alltid ha den, fast jag försöker förhandla bort den. Ja, det är jättebarnsligt, men det kan jag väl bjuda på. Dessutom god och komplett omöjlig att misslyckas med, till och med för mig. Inte helt olik radiokakan som vi av äldre årgång är uppvuxna med. Här är receptet:

En stor korv:

150 g smör
200 g mariekex (1 paket)
2 äggulor
1 dl socker
2 msk kakao

Krossa kexen. Lägg dem i dubbla fryspåsar och bryt sönder så att de är stora som corn flakes ungefär. Smält smöret och låt svalna lite. Vispa äggulor och sockret. Tillsätt det smälta smöret och kakao. Rör om ordentligt.

Häll ner kexen och jobba ihop den så att allt blandas ordentligt. Forma efter fantasi. Behåll tårtan i plastpåsen och ställ in i frysen. Ta ut en stund före servering (ska ätas lite fryst).

Sådant jag inte visste.

Melodin till I denna ljuva sommartid skrevs av ärkebiskop Nathan Söderblom ursprungligen till texten Lär mig, du skog att vissna glad. Han skrev den till minne av sitt och hustrun Annas ofödda barn, som de förlorade 8 januari 1895, på dagen 70 år innan jag föddes. Exakt ett år senare kom deras förstfödde till världen.

I dag har jag det stora och fina förtroendet att leda Sveriges äldsta gosskör, grundad av ärkebiskop Nathan.

Att förbjuda eller tillåta.

Så gott som alla föräldrar följer åldersgränserna för alkohol även i hemmet. Jag har aldrig hört någon kalla det för ett förbud. Det är snarare en självklarhet.

Men att följa åldersgränserna för dataspel, det benämns som förbud. När det i själva verket är utgångspunkten att man endast spelar de spel man har åldern inne för. Och att man i annat fall gör ett aktivt val att låta barnen spela spel som de är för unga för.

Jag är bara mycket sorgsen över att marginaliseras som en förbudsförälder.

Vuxenvärlden har gett upp.

13-åringen skaffade ett nytt spel under en vecka då både maken och jag jobbade dygnet runt ungefär. Sedan var hela familjen bortresta. När vi kom hem upptäckte jag att sonen spelade Counter-strike, ett spel med 16- årsgräns, eller möjligen 18, en aning oklart vilket. Man skjuter på varandra med pistoler. Och alla spelar detta spel. Ja, jag hade kunnat skriva alla inom citattecken, men det vore en överloppsgärning.

Vidrigt, onödigt, icke acceptabelt, var min spontana reaktion när tonåringen visade mig vad han spelade. Jag är komplett obekväm med att min son och hans vänner och för den delen alla andra ungdomar spelar sådana spel. Så jag tog upp en diskussion med andra tonårsföräldrar, tonåringar och övriga i ett par olika forum. Och insåg snart att jag har mycket litet stöd. De flesta vuxna tycker inte att våld i spel är något problem och argumenterar med "vi lekte också krigslekar som barn och jag tog ingen skada av det" eller "man lär sig så mycket genom spelen". Däremot uttryckte flera oro över den stora mängden speltid och hur andras ungar beter sig online.

Så då står man där som förälder. Faktiskt helt ensam. Och tvingas välja mellan att antingen ställa sitt barn utanför en social gemenskap eller ge avkall på sin egen starka magkänsla.

Jag lekte inte krigslekar som barn. Pojkarna gjorde det. Och det är ett av problemen med sådana lekar. Att pojkarna vistas i en miljö där våld är naturligt, medan flickorna inte gör det. Förutom några få, som tycker att miljön är obehaglig på grund av den sexistiska attityden och det grova språket.

Däremot gjorde jag en rad andra saker som jag aldrig skulle låta mina barn göra. Jag både cyklade och åkte störtlopp utan hjälm. Jag sa neger. Jag trodde att homosexualitet var synd, eller åtminstone en sjukdom, under alla omständigheter något väldigt konstigt och avvikande. Många av mina kompisars föräldrar rökte i bilen, även när barnen var med. Våra mammor tog Neurosedyn mot illamående under graviditeten. Jag trodde att kommunist var ett skällsord. Bara för att nämna några exempel.

Men jag tog inte skada. Turligt nog gjorde jag inte det. Fast nu handlar inte min oro om att min välartade son ska ta skada. Han spelar inte för mycket, eftersom vi föräldrar ser till att fylla en stor del av hans tid med läxläsning, musik, litteratur och annan kultur, idrott, friluftsliv och familjeaktiviteter. Han vet hur man beter sig väl, därför att vi har lärt honom det. Men numera matas han och alla andra med budskapet att våld är helt naturligt, till och med OK, kanske rentav positivt eftersom man lär sig så mycket.

Vuxenvärlden tycks helt ha gett upp. Det kan väl inte vara omöjligt att helt sonika ersätta ungdomarnas våldsspel med bra och lärorika spel utan våld?

Eller är det möjligen så att papporna själva lånar sina söners spel när de har somnat på kvällarna?