söndag 11 december 2016

Hej media! Här får ni ett tips av mig.



Fyra år efter att en ung flicka blev attackerad för att hon uppträtt som Lucia i SVT:s Luciamorgon, träder samma modiga tjej fram och ifrågasätter att det spelar någon som helst roll hur Lucia ser ut.

Hur blev det så?

Tja, det är faktiskt media som har gjort luciafirandet till en fråga om utseende. Det skedde redan 1927 då Stockholms dagblad initierade luciafirandet som vi känner det i dag. Det var för övrigt gissningsvis då det myntades att Lucia skulle vara en flicka.

Alltmedan körledarna har jobbat på med att lära in alla luciasångerna i x antal stämmor, lärt såväl Lucia som tärnor och stjärngossar hur man undviker att svimma, hur man uthärdar rinnande stearin i ansikte och händer, hur man går i snygga led och hur man genomför ett luciatåg på ett brandsäkert sätt, så har tidningen Året runt anordnat skönhetstävlingar. Lokaltidningarna ville inte vara sämre och arrangerade samma folkomröstning i varje län och i varje kommun. Skolorna hängde på och anordnade en årlig skönhetstävling där eleverna (!) röstade fram skolans eller klassens Lucia.

Det var kanske bara i kyrkan som Lucia utsågs och ännu utses på rationellt sätt. Det vill säga att man väljer den som ändå står i mitten, vilket avgörs av vilken stämma man sjunger. Eller kanske den som är lika lång som den som ska vara Lucia dagen därpå och den medeltida luciaklänningen med släp och vida ärmar inte hinner ändras. Eller någon annan väsentlig logistik, som exempelvis i vems hem luciakronan befinner sig sedan förra framträdandet.

Hur skulle det vara om media rannsakade sig själva och funderar över vilket ansvar de har? Och vad de kan göra för att ge rätt fokus åt vår fina musiktradition igen?

En sak skulle kunna vara att uppmärksamma de körer som faktiskt sätter musiken i första rummet när det gäller Lucia.

En annan sak skulle kunna vara att exempelvis Året runt samt Sveriges samtliga lokaltidningar inrättar två musikstipendier vardera till årets Lucia respektive stjärngosse. En ansenlig summa pengar att använda för musikstudier på högskole- eller universitetsnivå. Det skulle vara helt i linje med den betydligt äldre stjärngossetraditionen, som långt senare innefattade även Lucia, där medeltidens studenter (pojkar) under julledigheten gick runt i gårdarna för att tjäna ihop pengar till sina studier. De uppförde så kallade stjärngossespel. Precis detta är förebilden för Uppsala domkyrkas gosskörs årliga föreställning Goder afton, mitt herrskap! Ett finstämt stjärngossetåg följt av ett julspex.

Varsågoda, pressen! Jag bjuder på idén. Vem blir först?

PS: Skit i omröstningen. Anlita en professionell jury istället. När ni har utsett årets Lucia och stjärngosse, låt en bra kör sköta sången.

onsdag 30 november 2016

Du är vad du presterar

Jag vet inte vad jag tycker om skolbetygens vara eller inte vara. Självklart ser jag fördelarna med betyg. Jag lämnar dem därhän just nu. För jag möter många skolbarn och ungdomar och ser också stressen och ibland uppgivenheten över att ständigt bli bedömd.

Själv har jag aldrig haft användning av mina grundskole- och gymnasiebetyg. De utbildningar jag har gått har jag blivit antagen till genom praktiska inträdesprov. Jag har inte saknat mina betyg en enda gång sedan de brann upp för fyra och ett halvt år sedan. Däremot har jag dagligen användning av de kunskaper jag fick i skolan. Jag förstår inte hur jag skulle klara mitt arbete utan att ha läst latin, moderna språk, religion och historia, och jag önskar ibland att jag hade mera kunskaper i matte och naturämnen.

Jag frågar mig om kunskapstörst, inlärandets glädje och attityden att alltid göra sitt bästa skulle kunna vara en lika stark drivkraft till kunskapsinhämtning som fina betyg? Tänk om vi körledare skulle betygsätta koristerna varje gång de tog en ton? Hur hämmande skulle det inte vara för den röstliga och musikaliska utvecklingen? Istället är det ju viljan att alltid göra så bra som möjligt ifrån sig, och att göra det tillsammans med andra i en kedja där varje länk behövs, som gör att många unga körer faktiskt presterar på toppnivå.

I vilket fall som helst så undrar jag -för att hämta ett exempel ur verkligheten- hur ett barn som blir betygsatt på varje delmoment, och till och med får ett muntligt betyg på sin kullerbytta, någonsin ska finna glädje i att idrotta.

onsdag 10 augusti 2016

Om förtroendet för Svenska kyrkan

För den utomstående kanske det verkar som om Svenska kyrkans anställda inte har förtroende för sin ledning.
Och det tycks faktiskt finnas en del som inte har det. Jag tror inte att de är så många men de är mycket högljudda.

Hur man kan gå till sitt arbete varje dag och samtidigt förakta dess högsta ledning är för mig en gåta. Nog för att jag också är kritisk ibland. Jag kan till och med erkänna att även jag tycker att en del märkligheter har kommit från kyrkokansliet. Men dessa ständiga påhopp mot vår ärkebiskop och vårt kyrkokansli, inte sällan med inslag av förtal, ibland till och med lögn. Gärna också kryddade med substantiv och adjektiv som för tankarna till forna öststatsdiktaturer. De är helt ovärdiga och jag har svårt att se något annat syfte än att skada Svenska kyrkan.

Med detta sagt vill jag bara meddela att i alla fall jag är stolt över min arbetsgivare. Över allt vad kyrkan uträttar, över mystiken och liturgin, över att aldrig göra skillnad på människor. Och ödmjukt tacksam över att få bidra till att Svenska kyrkan är landets i särklass största kulturscen. Efter välbehövlig semester ser jag fram emot att tjäna min kyrka ännu ett år.

måndag 11 juli 2016

Cykla med din tonåring

Någon gång tidigare har jag skrivit en reseskildring dag för dag, då jag trott att den kanske kan vara en inspirationskälla för andra, till exempel den här. Nu tänker jag göra det igen.

Yngste sonen skulle levereras till ett fem dagar långt läger på den alltigenom fantastiska Stiftsgården i Rättvik. Maken måste jobba och jag hade ingen lust att köra Lagga-Rättvik t o r två gånger. Istället tog jag med 14-åringen, talade snällt med stiftsgårdens personal som lät mig ha bilen stående där i fyra dygn och gjorde en cykeltur runt Siljan och Orsasjön med Johan. En långsam resa innehållande natur och kultur, motion och historia samt gott om tid för både samtal och egna funderingar. Det var jätteroligt att få se också de små byarna runt Siljan. De flesta av dem hade jag förut ingen aning om.

För att göra resan behöver du
-Cykel med kraftiga däck som klarar grusvägar. Vi valde att hyra treväxlade cyklar med cykelkorgar i Rättvik.
-Cykelhjälm.

Det kan också vara bra att ha
-Cykelväskor. Om du liksom jag tycker att konsumtionssamhället har gått alldeles för långt så lägger du bara ut en fråga på Facebook och får säkert låna. Vi hade varsin cykelväska + cykelkorg. Det räcker gott och väl för fem dagars packning.
-Cykelbyxor. Mina har brunnit upp så jag tillverkade vadderingar av skumgummi och nättyg, som man stoppar in i vilka byxor som helst. Funkar jättebra, åtminstone om byxorna är tighta.
-Cykelhandskar. Jag köpte ett par och klippte dessutom av ett par utslitna längdskidhandskar.
-Siljanskartan med Siljansleden som man köper för 50 pengar på vilken turistinformation som helst.

Alla avstånd är ungefärliga. Jag vet inte exakt hur långt vi cyklade, men cirka 18 mil. Man kan förstås välja bara Siljan eller en dagstur runt bara Orsasjön. Och man kan åka åt valfritt håll. Titta på väderprognosen och se åt vilket håll vindarna blåser. Om du tycker att våra dagsetapper var lagom långa och inte liksom vi har fasta datum att förhålla dig till så är fyra dagar tillräckligt för båda sjöarna. Man kan till exempel börja i Leksand och låta Vikarbyn-Leksand utgöra sista dagsetappen.

Dag 1
Efter bilresa från Lagga, där vi gav oss tid att stanna vid parkeringsfickan i Söderås, 5 km före Rättvik när man kommer från Falun och njuta av den fantastiska utsikten över Siljan, körde vi upp på Rättviks skidbacke där två förtjusta bröder fick åka ett par varv i rodelbanan. Sedan hämtade vi våra cyklar och åkte med den förväntansfulle gossen till Stiftsgården. Klockan var 16:00 och vi bedömde det som visast att lämna Karl i fred på sitt läger. Istället åt vi middag inne i Rättvik innan vi började vår färd.

Utmaningen är att hitta de små vägarna och veta att de inte kommer att ta slut mitt i skogen. Redan före Tällberg förstod vi att skyltarna märkta "Siljansleden" var en vägledning till dessa småvägar. Vi trampade genom sötas små byar som Östanhol och Laknäs och Johan konstaterade snart att man fort blir blind för alla härbren och röda stugknutar. Faktiskt precis som med "pepparkakshusen" de två gånger jag har åkt La route des vins i Alsace. På var och varannan förstukvist stod någon och spelade fiol, om än olika bra.

Leksand var målet för vår korta första dagsetapp och där tog vi in på ett charmigt vandrarhem som också såg ut som en liten dalaby.
Ca 30 km.

Dag 2
Vi hade nu förstått att någon redan hade tänkt ut den resa vi ville göra och att det rimligen borde finnas en karta med cykelvägarna, så vi begav oss till turistinformationen i Leksand. Sonen vet sedan tidigare att varje resa med mamma också är ett kyrksafari. Rättviks kyrka har vi konserterat i ett flertal gånger så den nöjde vi oss att se från utsidan. Även om jag har varit några gånger i Leksand har jag inte besökt kyrkan förut och den ville vi förstås se. Leksands kyrka är verkligen en av landets vackraste och mest speciella kyrkor.

Vi var ännu överrumplade av upptäckten av Siljansleden och missade tyvärr den första valmöjligheten vid Fornby. Den längre vägen längs stranden är förmodligen mycket finare än den väg genom skog som vi tog. Men det var roligt att komma till Siljansnäs och inte minst kyrkan. En mindre energikris utlöstes då det inte fanns några matställen längs vägen. Det avhjälptes tillfälligt genom att stanna och plocka smultron.

Utsikten från Gesundaberget över
Sollerön och nästan hela Siljan
var verkligen lön för mödan!
Väl framme i Gesunda hade vi fortfarande inte ätit mer än en glass och den frukt vi hade med. Vi fick verkligen uppbringa de sista krafterna för att cykla upp till Gesundabergets dalstation. Bara kusin Daniels utsaga om underbar utsikt samt vetskapen om våfflor i toppserveringen fick oss att göra det. Om vi hade varit mätta och energipåfyllda så hade vi nog gått upp men under rådande omständigheter tedde sig linbanan som ett bra alternativ.

Efter våfflor och en tupplur i solen hade krafterna kommit åter och vi cyklade, gnolande på Fäbodpsalm från Sollerön över bron till ön i Siljan som jag velat besöka ända sedan jag som tonåring lärde mig att spela fäbodpsalmen på orgel. Johan håller på med stycket just nu, ett inte helt enkelt stycke ur koordinationssynpunkt.

Vi övernattade på den väldigt fina Sollerö camping. Öns enda (?) restaurang infriade dessvärre de dåliga recensioner jag läst på förhand.Om man som jag är gift med krögare och ekonomiskt beroende av nöjda kunder är det en gåta hur man kan bli så snorkigt bemött.
Ca 45 km.

Dag 3
På campingen erbjöds inte frukost och vi hade inte passerat någon butik sedan Leksand, så det blev överbliven pizza och varsin kopp te till frukost. Efter tre kilometers cykling kunde vi dock inhandla både drickyoghurt och kaffe. Vi ville givetvis gå in i Sollerö kyrka och precis som på alla andra orter vi passerade under resan hölls den öppen för besök. Det är verkligen bra! När vi fick syn på kyrkans första piporgel kunde vi inte låta bli att spela. Luftförsörjningen får man sköta själv med hjälp av en pedal. Altartavlan. föreställande en pelarsal har ett alldeles speciellt djup och är mycket vacker.

Det var faktiskt med ett stygn av sorg i hjärtat som åtminstone jag lämnade Sollerön via den norra bron. I Mora okynnescyklade vi för att hitta vasaloppsspåret som vi båda har åkt på skidor några gånger. Det var mest en kul grej att som omväxling cykla den sista kilometern och in i målet. Vi tittade förstås in i kyrkan också. Det har aldrig funnits tid för det de gånger jag har skidat förbi den.
Zornmuseet var väldigt fint
och lärorikt. Redan Anders Zorn
visste hur man tar en selfie.
Hustrun Emma var möjligen något mer prosaiskt lagd.
Siljansleden är väldigt väl skyltad och bara på några få ställen behöver man tveka hur man ska åka. Utfarten från Mora är ett sådant ställe. Här kan man välja att åka på ena eller andra sidan av Orsasjön och vi blev tvungna att be om hjälp för att hitta till cykelvägen. Om man följer de "vanliga" skyltarna som visar cykelväg till Öna och Östnor och åker bron över Österdalälven så kommer man rätt. Nu vidtog väldigt fina små vägar genom otroligt fina byar. Bonäs, eventuellt Europas längsta radby, är sagolik. Orsa samhälle är i ärlighetens namn den tristaste av de fyra centralorterna runt Siljan, men vägarna på båda sidor av Orsa är kanske de finaste längs hela Siljansleden. Våmhus kyrka fick också ett besök.
Ca 40 km.

Dag 4
Att från vandrarhemmet i Orsa ta sig tillbaka på Siljansleden såg på kartan enkelt ut, men visade sig vara en omöjlig uppgift. Skyltning saknas helt, Vi fick åka in i samhället igen och fråga på turistbyrån. Det förde det goda med sig att vi nu fick komma in i Orsa kyrka som hade hunnit låsas för dagen när vi passerade kvällen före. Trots instruktioner och en orsakarta fick vi fråga ovetande boende i det villaområde vi cyklade igenom, men så småningom hittade vi leden.

Avståndet mellan Orsa och Mora är betydligt kortare på östra sidan av sjön och den här gången gick det fort. Vi passerade i utkanten av Mora och fortsatte med dalahästtillverkningen i Nusnäs som mål. Det var roligt att se och dessutom fick vi resans godaste måltid i den lilla serveringen.

Nu följde en riktigt lång väg med nästan bara skog innan vi kom till Stumsnäs. Kanske inte den roligaste av vägar men definitivt bättre än väg 70. En kort bit strax före Vikarbyn, 500 meter kanske måste man ändå åka på stora vägen och det är lite läskigt. I Vikarbyn tog vi in på ett väldigt trevligt bed and breakfast.
Ca 50 km.

Dag 5
Saker man inte skulle hinna se från bilen.
Även om dag 4 innehöll den längsta etappen hade vi lätt kunnat åka ända till Rättvik. Men vi ville inte störa lillebror och hans läger genom att komma dit i förtid. Vad vi inte visste var att den knappa milen från Vikarbyn bara var en enda nedförsbacke. Dagens cykling tog drygt 20 minuter. Istället hängde vi i Rättvik där tittade på konsthantverk, köpte sallad som vi åt längst ut på långbryggan medan vi pratade om våra fina upplevelser. Att solen sken på oss hela tiden gjorde förstås resan än mer lyckad. Vi avslutade med Rättviksglass innan vi lämnade tillbaka cyklarna och hämtade en lycklig gosse på stiftsgården.

På hemresan gjorde vi en liten omväg till Leksand för att besöka Alfvéngården, för visningstiderna passade när vi var några dagar tidigare. Vi fick en lagom lång visning på en halvtimme som intresserade två gosskorister som sjungit flera av Hugo Alfvéns körarrangemang. Sedan satte vi oss i bilen för att köra hem lagom till ett blixtoväder bröt ut.

Tre timmar senare åkte vi upp på Kärringbacken där en efterlängtad make och far väntade med middag.

måndag 11 april 2016

Är ordet fritt i Svenska kyrkan? Sanningen om blogginlägget.

Helena Edlund, präst i Svenska kyrkan, publicerade 4 april 2016 inlägget Är ordet fritt i Svenska kyrkan? i bloggen Kristen Opinion.

När jag läste bloggen visste jag omedelbart att det är 
-jag som är avsändaren,
-bloggförfattaren själv som är A samt
-en vän till mig som är B.
Beskrivningen av C är jag inte inblandad i.

Jag (avsändaren) är inte och har aldrig varit anställd på Svenska kyrkans kansli i Uppsala. 
Min vän (B) är inte anställd i Svenska kyrkan och har såvitt jag vet aldrig haft en fast anställning där.

28 oktober 2015 (i samband med bränderna i asylboenden och att Sverigedemokraterna la ut adresser till asylboenden) publicerades följande på Facebook (skärmbilderna är från min telefon och jag fick inte med hela tråden på en bild):

Jag har aldrig träffat Edlund och kände fram till dess inte heller till henne. Av min vän (B) fick jag informationen att hon är präst i Svenska kyrkan. Då jag får en stor mängd e-post varje dag, är jag noggrann med att skilja mitt privata e-postkonto från mitt jobbkonto. I det här fallet var det självklart för mig att använda det privata, då jag reagerade som kristen och som människa, inte som anställd i Svenska kyrkan. Till Edlund hade jag ingen annan e-postadress än jobbadressen.


Edlund vare sig bekräftade eller dementerade att det var hon som skrivit kommentaren men undrade vem som frågade och varför. På detta svarade jag så här:


Kommentaren togs bort och profilbilden byttes samtidigt ut till en där Edlund framträder utan prästkläder. Hela tråden tycks nu vara borttagen. När det skedde vet jag inte. Att det verkligen var Edlund som skrev kommentaren bekräftar hon i sitt blogginlägg. 

22 februari 2016 blev en gammal och god vän till mig (B) bortplockad som FB-vän av en gemensam bekant med motiveringen att min vän bara delar "massa rasistiskt, främlingsfientlig smörja". Detta gjorde mig väldigt sorgsen och jag ringde därför min vän för att be vederbörande fundera över att nyansera sig i sociala medier. Samtalet slutade med att jag lovade att under de närmaste dagarna återkoppla vilka av de inlägg vännen delade på Facebook som jag trodde kunde beröra illa. Jag har inte skrivit "rasistisk dynga", vilket Edlund gör gällande. Inte en enda gång använde jag ordet "olämpliga". Det har hon självsvåldigt lagt till i sin text.

Däremot är "Nu är det upp till dig att avgöra hur långt du vill gå och vad det får kosta" ett korrekt citat. Det gäller alltså hur många vänner min vän (B) är beredd att förlora på grund av sina inlägg på FB. Av detta gör Edlund ett hot om uppsägning från en som varken är chef eller anställd på kyrkokansliet mot en som inte är anställd i Svenska kyrkan.

Det helt ordagranna citatet är för långt för att någon annan skulle ha råkat skriva samma sak. Det står utom allt tvivel vilka som är A, B och avsändaren.

Jag har skärmbilder även på denna konversation. Visserligen har B redan lämnat ut den till A, men då den har skett på Messenger mellan mig och en privat vän så hoppas jag slippa sprida dessa bilder. Edlunds FB-kommentar har hon däremot själv publicerat officiellt.

Utöver fakta om mina och B:s anställningsförhållanden har ytterligare några fakta förvrängts i Edlunds blogginlägg. Det var några månader sedan, inte några veckor, som hon gjorde kommentaren på Facebook och jag kontaktade henne från ett teliakonto, inte från ett g-mailkonto. Dessa detaljer kan jag överse med, men det får mig att undra om Edlund försöker dölja något, exempelvis att det är hon själv som är A.

Efter att ha läst Edlunds blogginlägg i Kristen Opinion skrev jag till henne igen, även denna gång från mitt privata e-postkonto. Hon förtalar kyrkokansliet å det grövsta och gör det med hjälp av osanna uppgifter. Dessutom utnyttjar hon mig för en helt annan agenda än vad mina avsikter var. Jag bad henne att publicera en dementi, tillsammans med skärmbilderna med hennes FB-kommentar från slutet av oktober. 

Blogginlägget spreds som en löpeld och kommentarerna uteblev inte. Många talade om att gå ur Svenska kyrkan, någon skrev "så kan 68-vänstern ha kyrkan alldeles för sig själva". Kan det verkligen ha varit en svenskkyrklig prästs avsikt? Då jag inte har fått svar av Edlund och inte sett någon dementi, valde jag att kontakta kyrkokansliet.

7 april 2016 kompletterade Edlund sitt blogginlägg med följande:
På förekommen anledning: Texten baseras på ett flertal olika och trovärdiga källor, som självklart inte har eller kommer att lämnas ut.

Nu är det i alla fall bevisat att berättelsen om A, B och avsändaren är lögn. Det vore inte för mycket begärt att de övriga "trovärdiga källorna" också träder fram, samt att Edlund slutar komma med anklagelser som hon inte kan vidimera.

Margareta Raab

torsdag 10 mars 2016

Lag, ordning och glädje.

Jag överhörde ett samtal under gosskörens paus:
-Tänk, vilken skillnad det är på gosskören och skolan. Här sitter alla stilla, lyssnar och vi gör som vi blir tillsagda.
Och så pratade vi lite om det, om att som ledare vara tydlig och om hur skönt pojkarna tycker att det är med ordning och reda. Vi skulle till och med kunna kalla det för disciplin.

Mellan raderna kunde jag utläsa en tillfredsställelse över kören som kunskapsskola, där en pedagog säger "Gör så här så blir det bra". Och då gör man så, därför att den ledare vars kunskap och erfarenhet man hyser respekt och tillit inför, säger det. Och så blir det bra.

För det är i koncentrationen (vi skulle till och med kunna kalla det för disciplinen) som lusten och musikglädjen kan få utrymme.

lördag 5 mars 2016

Sjuknärvaro

Också förkyld.
Jag är sjuk. Rejält förkyld.Jag klagar inte, för jag har varit förskonad från förkylningar i nästan ett år. Jag klarade både höstterminsstarten och julruschen. Det har aldrig hänt förut. Jag klagar inte heller över att infektionen kommer olägligt, för det gör den alltid, eftersom någon konsert eller annat framträdande alltid är nära förestående.

Men jag är sjuk. Och jag har en stor mässa i morgon, med över 150 körsångare. Jag var sjuk på genrepet häromdagen också. Däremellan har jag faktiskt haft ett par repetitionsfria dagar, kunnat arbeta hemifrån och till och med varit ledig. Det var tursamt, för dagar då jag kan vila rösten hör inte till vanligheterna.

Det är början av mars och med vinterinfektionerna kommer även de flitigt delade artiklarna om sjuknärvaro. De där någon förnuftig människa skäller på oss oansvariga och egoistiska förvärvsarbetare som går sjuka till jobbet.

Och vi skäms. Jag lovar att dessa moralartiklar spär på vårt redan dåliga samvete. Men faktum kvarstår att vi inte har något val. Oavsett om man vill tro på det eller inte så finns det yrkesgrupper som faktiskt måste arbeta trots sjukdom, så länge det inte gäller liv eller död. Och det beror inte på någon jäkla karensdag.

-För det finns knappast några vikarier. Och ännu mindre troligt någon som kan studera in nya verk på en dag eller två.
-För det blir ingen konsert utan repetitioner. Och det är inte så att vi har planerat in reservrepetitioner i schemat. Vi har exakt det antal repetitioner vi behöver för att klara konserterna.
-För den korist som har jobbat hårt i månader, lagt ner massor av fritid och gått till kören trots jetlag, födelsedag eller prov i skolan dagen därpå, och sedan inte får göra konserten, den tappar sugen. Och vi körledare måste hela tiden få dem att vilja stanna kvar, eftersom vårt uppdrag faktiskt är att bedriva en blomstrande körverksamhet.
-För konsekvenserna för publiken eller den gudstjänstfirande församlingen blir större än vad den utomstående kan föreställa sig.
-För de ekonomiska konsekvenserna kan bli enorma, med solister och orkester som ska ha betalt, trots att biljettintäkterna uteblir.

Behöver jag tillägga att all typ av ledighet per definition innebär att vi jobbar dubbelt så mycket när vi kommer tillbaka? För ingen annan gör vår administration medan vi är borta.

Därför går vi till jobbet ändå. Och därför vore det bra om vi slapp pekpinnar. Fortsätt gärna informera, men fatta att verkligheten inte är densamma för alla.