Årsdag

Idag är det 12 år sedan min älskade pappa dog. 1997 sammanföll 13 juli med Kristi förklarings dag, vilket tedde sig som en tanke. Inte för att jag har haft med särskilt många döende mäniskor att göra, men jag hoppas att jag själv kommer att vara lika redo att möta döden som min pappa var.

Jag har inget digitalt foto av pappa (och vår scanner har ingen orkat försöka få liv i efter senaste flytten), men här är i alla fall en artikel som publicerades i Norran i januari i år, under vinjetten för 50 år sedan.

Ännu ett sommarnöje

Ytterligare en sak som vi brukar roa oss med på semestern är auktioner. Framför allt Jakob lusläser auktionsannonserna och vill åka dit. De bästa auktionerna finns i norra Norrland, där man kan göra riktiga fynd. Jag minns en auktion i P-O Enquists hemby Hjoggböle för ungefär sju år sedan. Ett stort antal torparstolar gick för 50:-/paret. Senare på hösten såg vi identiska stolar för 800:-/styck på ett av antikvariaten i Vasastan. Fast sedan internetauktionerna har tagit över marknaden har jag en känsla av att möjligheten att fynda drastiskt har minskat. Alla vet vad saker är värda, och den som är ute efter en raritet, vet i förväg ungefär vad priset kommer att bli.
Här är de raabska investeringarna från dagens auktion i Ramhäll.
OK, de tjeckoslo-vakiska kaffekopparna kanske är lite kitschiga, men jag tycker om dem för de olika färgerna, och när ingen gav något bud, så klämde jag till med 20:-.

Funderingar kring pianoundervisning

Jag har som sagt börjat undervisa sjuårige sonen i pianospel.

Projektet inleddes med att jag konstaterade att min gamla pianoskola av Carl-Bertil Agnestig inte håller ihop för ännu en elev. I Uppsala är man utöver internethandeln hänvisad till Ramus, vars sortiment är måttligt imponerande. Jag tänkte att jag ändå skulle titta igenom de nyare pianoskolor som finns. Det slutade med att jag i alla fall köpte Agnestig. Den fungerar faktiskt ännu!

Dock konfronteras man redan på sidan 1 med det faktum att stamtonskalans sjunde ton konsekvent benämns H. Jag värjde mig länge mot att det anglosaxiska B mer och mer bredde ut sig även i Sverige, och jag tycker fortfarande att det har sina brister, eftersom B i musiken betyder att en ton är sänkt.

Trots det har jag numera övergått till att själv använda B. Dels för att att det faktiskt är mera logiskt att tonerna heter abcdefg än ahcdefg, men framför allt för att inte förvirra mina körbarn, som lär sig B i musikskolans och musikklassernas undervisning. Dessutom är det ologiskt att den sänkta tonen H ska heta B, när alla andra sänkta toner får ändelsen -ess. För övrigt är ju resten av musikläran internationell, lika bra att anpassa sig till EU-standard.

Av ovanstående skäl gick jag inte med i face book-gruppen Stamtonskalans sjunde ton heter H!. Jag tror inte att jag får något medhåll från just någon kollega, utom möjligen Gregory och Andrew.

Är det inte istället b-förtecknet som ställer till förvirring? Borde man inte byta ut det mot ett annat tecken för sänkta toner? Varför inte *, eftersom även korsförtecknet (#) finns på telefonens knappsats. Stjärna, fyrkant- internationellt gångbart. Fast det är knappast läge att lansera idén, i varje fall inte på fejan.

Det regnar.

Ihållande.

Barnen har bäddat ner sig i storebrors säng där de lyssnar på sin favoritskiva: Blommig falukorv. Hasse Alfredsson är själv ingen mästare på att pricka toner. Däremot är texterna jätteroliga och det är härligt att höra honom läsa sina egna berättelser. Sönerna sjunger med så gott de hinner i de snabba ordvändningarna och ganska svåra melodierna. Favoriterna är Den som inga byxor har och Karl XV:s äventyr. I den senare prickar de in pistolskotten med förvånande precision. Möjligen som kompensation för de leksakspistoler vi envetet vägrar att köpa.

I sommar har jag också börjat spela piano med Johan och lära honom noter. Det går oförmodat bra, med tanke på svårigheten att undervisa sina egna barn. Pianostudierna fick förstås inledas med sedvanliga mutor, men nu tycker han att det är roligt. Snart är det väl dags att överlämna uppgiften till en kollega.
Modern gläder sig.

Förvandling

Vid den här tiden varje år genomgår jag en oförklarlig personlighetsförvandling. Jag är normalt så långt från husmodern som det är möjligt att vara utan att svälta sig själv och sina barn till döds. När jag gifte mig med en före detta krögare lämnade jag omedelbart WO i köket, och har sedan dess ägnat mig åt det jag är riktigt bra på: snygga och goda sallader.

Men när bären kommer, blir jag alltså som förbytt. Bara idag har jag:

-bakat rulltårta till fotbollsavslutningen,

-silat och buteljerat en omgång av flädersaften,

-kokat marmelad av citronerna som blev över efter saftkoket.

Det finns stunder då jag känner mig som en riktig människa.

Läsning, del 2

Semester är som sagt lästider. Under mina två föräldraledigheter har jag också läst en ansenlig mängd böcker. När Johan var ett par veckor gammal och jag hade plöjt sex böcker enbart under amning, kände jag att jag behövde något rejält att bita i. Det var då jag plockade fram Brott och straff ur bokhyllan. Oväntat bra.

Jag ska precis sätta igång med Försoning av Ian Mc Ewan. Om den vet jag ingenting, men jag lånade den ur min svärmors bokhylla, vilket brukar räcka som garanti.

Semestersysslor

1. Bada. Årets tre första dopp skedde tre dagar i följd i sjöarna Öresjö (Almenäs, Borås), Hjälmaren och Eda.

2. Göra flädersaft. Första satsen iordningställd idag. De närmaste dagarna blir det passning för att plocka de utslagna knippena.

3. Läsa. Har hittills plöjt två kioskvältare: Jan Guillou: Men inte om det gäller din dotter samt Liza Marklund: En plats i solen.

Jan Gullou är nästan min idol, jag älskar hans språkföring. Det skulle vara riktigt roligt att sitta ner och prata med honom, gärna på en restaurang där han skulle få beställa både mat och dryck.

Liza Marklund är en riktig historieberättare, men svenska språket lämnar en del övrigt att önska. Dessutom visar det sig att nästan varenda en av bokens karaktärer är skurkar, obegripligt och slumpartat förbundna till varandra. Till skillnad från Carl Hamilton (jag tror att han finns, ungefär som Robert Lind i Kramfors) så kan ingen på allvar föreställa sig att de händelser Annika Bengtzon råkar ut för, skulle kunna hända i verkligheten. Kanske har författarinnan själv insett det, för i den här boken har hon dragit in Erik Ponti i handlingen. Tyvärr inte med bråkdelen av den elegans som Jan Guillou gör liknande saker.

Jag måste få tag på den avslutande delen av Hanne-Vibeke Holst trilogi om kvinnorna och makten i dagens Danmark: Drottningoffret. Jag längtar efter att sluka den på samma sätt som de två föregående. Hos svärföräldrarna hittade jag ytterligare ett par böcker som jag vill läsa, återkommer när det är gjort.

För övrigt kommer säkert regniga dagar då jag ska laga kläder, städa och fixa en massa annat.