En sportfånes funderingar

Jag är gift med en östgöte. De är trevligt folk med en smågullig dialekt som de själva kallar för "oikssvenska". Maken som kommer från Vreta Kloster har just meddelat att Linköping leder elitserien (i hockey, för den som inte själv omedelbart begriper det). Igen, tvingas jag tillägga.

Jag konstaterar att något har skett med vintersporten ishockey. Förut var toppstriden närmast en intern uppgörelse mellan norrlandslagen. Den senaste SM-finalen spelades mellan HV 71 och Linköping. Det kändes jättemärkligt, det ju typ två skånelag!

Det lag som vinner SM i ishockey är numera det som har råd att köpa in flest spelare. Det kanske inte är så mycket att oja sig över. "Må bäste man vinna" gäller givetvis oavsett på vilket sätt man blivit bäst- undantaget dopning förstås. Men lite sorgligt blir det när man tänker på vad ideellt arbetande och pedagogiskt skickliga tränare i stadsdelar och samhällen som Brynäs eller Timrå tidigare åstadkommit.

Dessa tankar gick genom mitt huvud då vi idag bilade längs med norrlandskusten och jag tog mitt samhällsansvar och lärde barnen vad respektive stads hockeylag heter. Nu har vi landat i den stad som ärligt talat bara vunnit elitserien en gång för många år sedan, men som ändå kallas Guldstaden. Fast det beror mera på kommunens mineraltillgångar.

Bamse och Jesus, del 2

Nu har jag svaret. Det fanns inget Jesusbarn bakom lucka 25 i Bamsekalendern. Där fanns farmor och hennes nystickade tröja med ett stort peacemärke på magen. Jodå, de båda budskapen påminner om varandra, det vill jag inte förneka. Möjligen tycker jag att Jesusbarnet tillför ytterligare en dimension.

Igår var det julspel med 1700 människor i domkyrkan. Idag högmässa, också mycket välbesökt, med gosskörens herrar + de gamla gosskörherrar som av tradition inbjudits att delta. I predikstolen stod ärkebiskopen, även det en tradition på juldagens högmässa.

I och med detta avslutades en makalöst intensiv arbetsperiod. Nu är jag ledig! Inte förrän 12 januari tänker jag dyka upp på jobbet igen. Fram till dess ska jag vara med min försummade familj och tillsammans med dem besöka släkt och åka massor av skidor.

Tomtetriad

I år är vi tre familjer i Lagga som gått ihop för att tomta hos varandra. Eftersom vi har en mil till närmaste affär, så funkar det där med att "gå ut och köpa tidningen" ganska dåligt. Däremot brukar papporna spela innebandy på onsdagarna och tänker tydligen göra det även kommande onsdag...

Den som ska vara tomte hemma hos oss får en enkel uppgift. Vi brukar köpa några få, men fina julklappar. I år har dessutom Jakob och jag skippat våra, och istället köpt oss en riktigt fräsig kaffemaskin. Den ser ungefär som instrumentpanelen i cockpit. Om vi slagit in den i paket och väntar till julafton med att använda den?
Icke.

Jag var där!

Det var inte mina barn som skrek. Det var däremot min flickkör som sjöng.

Nu är de stora och pressande konserterna avklarade. Alla gick väldigt bra med stor publik. Det har varit roligt. Ännu återstår mycket arbete, inte minst kontorsjobb, innan jag får ledigt på annandag jul. Men det är mera mysigt och trevligt. Julspelet på julafton är nästan det bästa jag gör på hela året. Och på juldagens högmässa dyker det upp gamla gosskörherrar som vill vara med. Det är roligt.

Jag tycker faktiskt mycket om att arbeta på julen och är inte särskilt intresserad av att vara ledig, så länge jag har familjen med mig i kyrkan. Där många glada och tacksamma människor. På nyåret däremot, är jag gärna ledig de år det är möjligt.

Bamse och Jesus

I morse hittade jag en bortglömd lucka i Bamses adventskalender, 30/11. När jag såg efter närmare, fann jag att även 25/12 har en lucka. Det är alltså inte en julkalender, utan en riktig adventskalender, som sträcker sig från första advent till juldagen. Det har jag nog inte sett sedan jag var barn. Det ska bli spännande att se om Jesusbarnet finns bakom sista luckan.
Ganska kul, med tanke på att Bamse av somliga anses vara en halvkommunistisk karaktär.

Jag sitter på jobbet och väntar på bussen hem. I morgon gör jag ett återbesök i Helsingfors tillsammans med sex sångare ur gosskören. Vi ska uppträda för 400 personer på en mottagning på Svenska ambassaden. När vi kommer hem väntar Goder afton och domkyrkans luciakonsert i rask följd. Tyvärr lyckas jag inte lägga in bilder på affischerna.

Johans luciatåg i skolan ikväll har jag i vanlig ordning missat. Men på fredag morgon ska jag se Kalles luciatåg på dagis! Det blir första gången jag får se något av mina egna barn lussa annat än på foto i efterhand.

Nästan alla har det hektiskt i december. Vi som är anställda i den koncern som uppfann julen har nog mera än de flesta. Jag tror faktiskt att det bara är min make och min chef som fattar hur mycket jag jobbar den här perioden.

Ditt och mitt

Vad är det som är svårt med att skilja på ditt och mitt? De ord som just nu cirkulerar i min hjärna är definitivt inte lämpliga för skrift, men de är riktade till den/de som i natt tömde vår bil på diesel.

Jag har absolut inte tid med sådana incidenter just nu, min i särklass mest hektiska vecka på året! Tack, bönderna som hjälpte mig!

Tinnitus...

...tillhör det jag är mest rädd för. Jag lever en ganska utsatt tillvaro: Mina barn kan oförberett utstöta höga skrik rakt i mitt öra då de sitter i mitt knä. 90 gosskorister utgör en tämligen högljudd skara så fort de befinner sig i en oorganiserad situation, t ex paus. Framför en orkester kan det bli riktigt hög ljudvolym när hela blåset spelar.

Alldeles nyss skulle jag öppna en flaska av vår egen äppelmust. Den var redan öppnad en gång. Den smäll som korken åstadkom ringer fortfarande i mitt öra. Riktigt obehagligt!

Jag minns en gång för något år sedan då jag lämnade barnen på dagis. Precis när vi kommit genomfördes en oförberedd brandövning. Larmet fick mig att kasta mig över Johans och Kalles öron och trycka dem mot min kropp. Eftersom jag bara har två händer, kunde jag inte skydda mina egna eller de andra barnens öron. Det är ju fullständigt vansinnigt med ett sådant larm!

Då jag häromveckan under tvång deltog i en, som det visade sig, oväntat bra brandutbildning, tog jag upp händelsen med brandmannen som ledde dagen. Han sa, att den typen av larm är ganska ålderdomliga. Han förespråkade en tydlig, lugn röst, som på olika språk ger information om vad som ska ske, kombinerat med ljussignaler.
Synd bara att jag inte sett den anordningen någonstans.

Tystnad är för övrigt en bristvara i min tillvaro. Även om, eller kanske just för att jag är en ljudfreak, så kan jag inte leva utan tystnad.

Tjuvstart

Jag är någorlunda noggrann med att skilja på advent-Lucia-jul. Men det finns tre julsaker som brukar ställas fram redan första advent hemma hos oss.

Den här bonaden har min mamma sytt i korsstygn. Så mycket arbete förtjänar att hänga uppe mer än tre veckor om året. När jag tänker på att mina båda syskon fått varsin likadan, blir jag matt...

Ännu en bonad. Jag är inte säker, men jag tror att det är grannfrun i Norsjö som vävt den. Den kommer upp i förtid av samma skäl som föregående. Den är jättefin (notera tomtarna).

Julkrubban. För att den är ett fantastiskt hantverk och för att barnen tycker om att titta på den. Jakob och jag köpte den för julklappspengar vi fick av våra föräldrar den första julen vi hade ett gemensamt hem. Det tysk-svenska paret som slöjdade den, var så gulliga och skrev till oss medan de höll på. Och så fick vi en liten berättelse om varje figur.

(Jag brukar normalt inte gå omkring och fotografera saker i vårt hem. Men bloggandet ger upphov till en del nya, underliga vanor.)

Redo för första advent

Sorgligt nog har nästan all snö försvunnit, men det räckte i alla alla till en skräpig snögumma. Lägg särskilt märke till naveln som Kalle har satt dit.
Fåglarna fick också lite adventstämning. Visserligen brukar hackspetten förse sig först, men han är vacker att se på, och när han är mätt, så brukar även småfåglarna våga sig fram.

Sedan gjorde vi ett pepparkakshus i form av Mumindalen. Lite dragigt blir det kanske för de stackars mumintrollen...
Slutligen kom advent-
stjärnan och
ljussta-
ken på plats.

Småbarnsförälder

Egentligen är jag ganska trött på alla skämtmail.*) Jag avstår konsekvent från att vidarebefordra kedjebrev, hur behjärtansvärda de än är. Men valda delar av ett mail jag fick idag är trots allt tämligen träffande. I alla fall på mig:

"-Du lägger mer tid på att jaga vinterstövlar till barnen i augusti än att bättra på solbrännan.
-En vanlig och nödvändig renlighetsdusch (ensam) känns som att gå på värsta lyx-spa.
-Du behärskar konsten att servera två olika saker på samma tallrik utan att det är nära varandra.
-Ditt barn insisterar att du läser 'Totte går på pottan' högt i doktorns väntrum, eller ännu hellre på centralstationen... och du gör det.
-Du är emot krigsleksaker, medan ditt barn formar sin smörgås till en pistol.
-Du snabbspolar förbi scenen där jägaren skjuter Bambis mamma.
-Du tycker att det är fullständigt normalt att gå på toa med sällskap eller öppen dörr.
-Du ringer oftare till sjukvårdsupplysningen än till släkten."

Här blev det lite knepigt i min strävan att använda svenska ord: Skämt-e-post? Skämte-post? Skämt e-post? Inget blir riktigt bra.

Snöstormen fortsätter

Förmiddagen i korthet:

07.00 Jakob kör fast i snön vid vår utfart och får grävas ut. På vägen till tåget får han stanna två gånger och hjälpa andra.

07.30 Skolbussen kommer inte. Inga busssar går över huvud taget. Skoltaxin försökte åka, men körde också fast. En annan mamma vänder sin bil och kör hem barnen igen. Längs vägen ser jag bilar och plogbilar. Ingen kommer någon vart. Bestämmer att Johan får vara hemma en stund till.

09.45 Jag skottar.

10.15 Jag skottar fortfarande.

10.30 Tar barnen till skola/dagis. Framme vid skolan måste jag ju stanna någonstans som inte är mitt på vägen. Alltså fastnar även jag och får grävas ut.

11.00 Kör i 40 km/tim till Uppsala, passerar flera övergivna bilar. På kvällen en ännu värre hemfärd i mörker. Men nu är jag hemma och det håller visst på att lugna sig. Tråkigt nog väntas plusgrader.

En verklig Domsöndag

Idag har jag nog haft den värsta högmässa jag upplevt (ur de tjänstgörandes synvinkel, alltså). Nästan allt som inte får hända, hände:
-Själv var jag sjuk och kunde knappt pipa fram en ton. Gjorde alltså ingen nytta som psalmanförare och kunde heller inte rycka in och hjälpa den...
-krassliga kören. Flera hemma i sängen och jag tror inte att någon av de närvarande körsångarna var riktigt kry.
-Vår nya orgel har som alla andra nya orglar barnsjukdomar. Den hylade, gick helt enkelt inte att få tyst på. Stackars organisten försökte fruktlöst att fixa den mellan psalmerna. Till slut var det bara att ge upp.
-Detta i sin tur innebar att kören fick ackompanjeras på piano samt kororgeln. Kören stod inte alls i närheten av kororgeln, dessutom skulle nya orgelns transponeringsfunktion ha använts. Då kororgeln saknar denna funktion, blev det JÄTTEHÖGT för den stackars krassliga kören.
-Min stämgaffel var puts väck! Till introitus högg jag en ton ut luften, sedan fick jag be den redan lätt stressade organisten om hjälp.
-Kör och organist missförstod varandra om när preludiet var slut och psalmen började.
-Sexårig son var med. Han skötte sig i stort sett bra. Jag däremot blir ofokuserad av att försöka ha koll på honom i den gigantiskt stora domkyrkan samtidigt som jag ska leda kör. Men han gjorde i alla fall inte som förra söndagen, då han slöt upp vid min sida under uttåget och skapligt högt sa "Jag behöver kissa."

Efter högmässan drog vi till Studenternas och åkte skridskor. Då var snöstormen på väg. Innan vi hunnit med simskolan och skulle åka hem, var den i full gång. Jag valde en omväg hem för att slippa fastna i den av drivsnö täckta Långhundraleden.

Vinter

I natt kom snön, alltså på riktigt. Redan igår åkte vi pulka på det sätt som man ofta är hänvisad till i den här delen av Svea rike, dvs på gräsmattan som är hal av rimfrost och möjligen ett mycket tunt snötäcke. Men i morse kikade vi ut genom fönstret och såg att det var fullt tillräckligt för att åka skidor.

Jakob har tillsammans med äldste + yngste sonen åkt till Linköping för att hälsa på gamla föräldrar och delta i syrrans årliga ljusstöpning. Eftersom jag jobbar i morgon och mellansonen ville gå på kalas är vi två kvar hemma. Jag började med att avfrosta frysen. Under hela förra vintern var det inte en enda tillräckligt kall dag -åtminstone inte då vi var hemma- för att ställa ut den frysta maten, så behovet var stort. Sedan på med laggen och ut i snön. Först lite längdåkning på bondens åker och sedan backåkning på tomten. Sedan hjälptes vi åt att skotta snö, innan vi åt lunch, förvandlade Johan till spöke och jag skjutsade honom till Saras kalas.

Till upplandsvinterns försvar ska jag säga att, bortsett från förra årets katastrofvinter, så är skillnaden stor gentemot Stockholm, där jag tillbringat många år. Inlandsklimatet är verkligen mycket trevligare än kustdito. Varmare somrar och kallare vintrar, helt enkelt riktiga årstider.

Det här är ganska märkligt, för jag som är uppvuxen i norra Norrlands inland levde under hela min barndom i tron att det var lite finare att bo vid kusten, för så sa ju kustenborna. Jag gick på det där, och det är först i vuxen ålder som jag insett hur fel det är. Om jag idag skulle flytta norrut, så skulle jag i första hand välja fjällvärlden, i andra hand skogslandet och i sista hand kusten. I vilket fall som helst, så skulle vi få omprioritera vår tillvaro, för, i alla fall jag skulle inte kunna få ett för mig lika utmanande arbete.

Kultursnobb?

Idag gick jag in på Gospelhörnan. Något helt vidrigt spelades i högtalarna, nämligen Charlotte Perelli sjungandes Ave Maria av Schubert. I Ess-dur! Jag har ALDRIG gjort så här förut, men det här var så vedervärdigt och när jag såg den nye butikschefen lomma runt i butiken, så kunde jag inte vara tyst. Följande konversation utspelade sig:

MR: Varför spelar ni sådan här skit?
BC ser chockerad ut.
MR: Det är ju uruselt!
BC: Det är väl inte vår favoritmusik heller...
MR: Jamen ta bort den då!
BC: Vi blandar musik.
MR: Ni kan väl blanda bra musik.

På skivomslaget ser jag att även O helga natt finns med. Jag är tacksam att jag slapp höra den. Varför kan inte en duktig artist som Charlotte Perelli ägna sig åt det hon är bra på, typ Jingle bells? Och varför kan inte en för övrigt bra butik som Gospelhörnan för ett ögonblick bortse från kommers, och hålla fanan högt genom att ta bort direkt skräp ur sortimentet?

Nu är det ju ingen som läser min blogg, och tur är väl det, annars skulle jag väl bli överöst av kommentarer som "kultursnobb", "besserwisser" mm.

Uppsala Nya Tidning publicerar tämligen ofta mindre välformulerade musikrecensioner, företrädesvis av en skribent vars namn jag inte tänker nämna. Ibland blir det riktigt roligt, som i denna recension av Haydns Skapelsen i Uppsala domkyrka:

“Bäst fungerade kören i homofoba partier (många), medan de rörliga kontrapunktiska avsnitten blev lite otydligare. Kyrkans erkänt svåra akustik kan ha bidragit."

Ur Fler tidningsankor, Känguru förlag

Saker man kan glömma

Måndag: Utflykt Johan- matsäck.
Tisdag: Gymnastikkläder Kalle.
Onsdag: Utflykt Kalle- matsäck.
Torsdag: INGENTING!
Fredag: Gymnastikkläder Johan.

Ändå är det bara två barn att hålla reda på. Det finns ju många som har betydligt flera. Varje dag som jag själv lyckas ta mig till jobbet och få med mig åtminstone det mesta som jag behöver för dagen, betraktar jag som ett under.

Jag alltid retat mig på den vanliga attityden, att de som är barnlösa är lite mindre vetande. Jag som fick mina barn sent i livet, har ju t ex en rad erfarenheter som den som tidigt fick barn inte har haft möjlighet att skaffa sig. Men den typen av efarenhet betraktas skrämmande ofta som mindre värd än den erfarenhet som egna barn medför.

Dock: om jag hade insett hur oerhört mycket tid jag hade då jag var barnlös, så hade jag gjort en massa saker som jag inte gjorde. Dessutom hade jag ofantliga mängder av pengar, men det förstod jag inte heller.

Man lever farligt

Det här har jag gjort massor av gånger! Det har aldrig fallit mig in att jag skulle kunna bli polisanmäld. (Artikeln har jag snott från kollegan Hans Lundgrens blogg.)

Majoritetsbeslut

Jag tänker fortfarande med sorg på gårdagens diskussion i kören. Det är inte lätt att veta vad som är rätt beslut. Men jag övertygad om att majoritetsbeslut ofta är direkt felaktiga. Om folket, istället för kompetenta sakkunniga, hade fått bestämma, så hade till exempel:

-Uppsala saknat det konserthus som de flesta idag uppskattar.
-vi fortfarande rattat runt på vänster sida av vägen.
-kvinnor varken haft rösträtt eller kunnat prästvigas.

Borde jag varit modigare och genomdrivit det som jag egentligen vet är bäst för körens utveckling?
Det hade kostat.

Minns jag så fel?

Jag vill minnas att jag var väldigt radikal som ung, inte det minsta traditionell utan en som gärna prövade nya saker. Som vuxen konstaterar jag att barn och ungdomar nästan genomgående är oerhört konservativa och inte alls förändringsbenägna.

I en av mina körer fanns en idé -inte min- om ett nytt konstnärligt uttryck. Jodå: några, dvs de äldsta var positiva. Ytterligare några var försiktigt positiva. Men motståndet var så starkt att det inte gick att genomdriva idén utan att skapa dålig stämning inför den kommande produktionen.

Jag är faktiskt rätt besviken över att inte få pröva. Ibland tänker jag att jag borde ägna mig åt orgelspel istället. Orgeln har inga åsikter. Den kommer aldrig sent, får ont i halsen eller åker på semester då det är konsert.

Men i morgon kommer jag att älska min kör igen.

Obama'os

Tja, vad ska man säga eller tänka? Jag kan inte annat än känna en stilla glädje och nära en svag förhoppning om att världen kommer att bli något lite bättre. Och så kanske man skulle beställa en mugg.

Första höstlovdagen

Idag var det studiedag i förskolan och lov i skolan. Som en god mor packade jag in två söner + en kompis i bilen och åkte till Tekniska muséet i Stockholm. Sedan vi var där för drygt tre år sedan har det tillkommit en 4D-biograf. Det var en riktigt häftig upplevelse med rörliga biostolar, dofter, rök, vatten, såpbubblor mm i salongen. Detta påminner mig om att vi ska åka till Cosmonova så snart Kalle har åldern inne.

Till gruvvisningen kvalade endast de två stora killarna in, eftersom man måste vara minst fem år samt barnlös. Vad som hände där nere är höljt i dunkel- av två sexåringar får man inte mycket information, trots att de oupphörligen pratar.

Efter att ha tittat på diverse maskiner och roliga speglar samt lekt i Teknorama, åkte vi till Kaknästornet och tog hissen 28 våningar upp till restaurangen där vi åt middag. Det var när vi satt där och beskådade utsikten som det gick upp för mig att ingen av barnen visste i vilken stad vi befann oss! Däremot lärde sig samtliga att minnas namnet på det höga tornet, sedan de kommit på att man kunde tänka på kaka+näsa. Frågan var bara i vilken ordning. Näskaktornet var ett förslag.

Alla verkade väldigt nöjda när vi plockade upp Jakob på väg från jobbet och åkte ut till landet igen. Nu blir det dagis/fritids/arbete i två dagar innan vi lägger oss på nattåget och åker till mamma i Skellefteå.

We made acquaintance!

2nd Baltic & Nordic Boys' Choir Festival.

"Den bästa resa vi gjort!" var det allmäna omdömet i gosskören. Vi är hedrade över att ha blivit inbjudna tillsammans med så fina körer. När vi hörde hur duktiga de andra var -samtliga knutna till musikskolor, i några fall rena proffssatsningar enligt rysk modell- kände nog alla uppsalapojkar: "Här gäller det att skärpa sig". Och som de lyfte sig, jag vet inte om UDG någonsin låtit så bra! Och vi fick mycket respekt från de övriga. Men framför allt fick pojkarna en ökad förståelse för andras arbete, de om några vet ju hur hårt de andra gosskoristerna jobbar under en konsert.

På bilden två pojkar ur värdkören Cantores Minores och UDG.

Palla äpplen

Pallat äpplen är något man aldrig gjort som barn om man är uppvuxen i norra Norrlands inland. Där finns nämligen inga äpplen att palla. Jag minns att jag tyckte att Anderssonskans Kalle var en riktig gangster, för i min värld var det ligister från Stockholm som pallade äpplen. Det här var långt innan jag själv under många år bodde på Östermalm och upptäckte att där inte heller finns några äppelträd. Men jag har alltid undrat hur det känns att palla äpplen, jag tror till och med att jag någon gång har drömt att jag gjorde det.

Nåväl, för ungefär fem år sedan blev vi erbjudna att plocka äpplen i trädgården hos mina svärföräldrars grannar. Då tänkte jag att om det ska ske så är det nu, så jag bad att få palla dem istället. Sagt och gjort: vi smög in genom häcken och pallade äpplen, alltmedan grannarna drack sitt eftermiddagskaffe och absolut inte märkte någonting...

Numera bor vi på landet och har egna äppelträd. Det är verkligen roligt att skörda frukter och svamp som jag som liten bara sjöng sånger i skolan om. ("mars, april har knopp i håret" alltmedan förnsterrutan i klassrummet var helt igentäckt av drivsnö)

I morgon åker jag till Helsingfors med gosskören. Vi är som enda svenska kör inbjudna till "Second Baltic and Nordic Boys' Choir Festival". Vi ska ha egna konserter och en stor gemensam. Det ska bli riktigt roligt, jag önskar bara att jag kunde bli kvitt infektionen som ännu inte har släppt sitt grepp om mig.

En dag på jobbet

Idag var det kyrkomötets högtidliga öppnande. Det är verkligen högtidligt. I år högtidlighölls särskilt att det är 50 år sedan samma kyrkomöte beslutade att kvinnor skulle få prästvigas.

Inget kyrkomöte alls har beslutat att män ska få prästvigas.

För att förstärka det kvinnliga temat var domkyrkans flickkör ombedd att sjunga vid öppningsgudstjänsten, vilket de gjorde med den äran, trots att två jättebra altar var sjuka (och då menar jag jättesjuka: kräksjuk resp körtelfeber).

Det är en väldigt speciell publik vid sådana här tillfällen: kungaparet, kronprinsessan, ÄB och de andra biskoparna. Och så kyrkomötesledamöterna, av vilka en stor del är präster. Jag har alltid tyckt att det blir en särskilt trygg stämning när en lokal fylls av präster, för mig har kaftaner och elvor stark symbolik.

Det var väldigt häftigt att sjunga ur Knut Nystedts 1970-talsstycke Kärlekens lov. Som postludium spelade Andrew sedan ett stycke av Philip Glass, som jag glömt namnet på. En fantastisk orgelkomposition som tillsammans med Kärlekens lov blev jätteläckert. Stycket var enormt suggestivt att tåga ut till.

För egen del är jag helförkyld och lite febrig. Det var förstås ett dåligt tillfälle att insjukna, men det gick bra. Jag är ändå glad om jag för göra undan höstförkylningen nu, och blir frisk till nästa torsdag, då jag åker med gosskören till Helsingfors.

Konspirationsteori?

Jag kan inte sluta tänka på det astronomiska avståndet mellan hälsoundersökningens resultat och uppenbara fakta. Skulle det kunna vara så att arbetsgivarna helt enkelt betalar företagshälsovården för att putsa hälsoprofilen, så att personalen ska bli lättare till mods, prestera bättre och gnälla mindre? Tanken är ju inte så dum, egentligen vore det ganska omtänksamt gjort. Jag bollade frågan med maken, men han tycker att det låter som en konspirationsteori.
Fast jag undrar, jag.

Man lär sig

Har nu lyckats ställa om tiden i bloggen till Centraleuropeisk istället för Stilla havstid. Jag tror också att det numera går att kommentera utan att ha ett eget bloggerkonto.

Inte som förr

Jag har joggat, hoppat på studsmattan med Johan och lyft hantlar. Ska snart gå in i duschen. Kroppen är inte vad den varit. Konditionen är inte det stora problemet, utan det är smidigheten och snabbheten som är puts väck!

Med vetskap om detta fyllde jag tidigare i veckan i formuläret inför besiktning hos företagshälsovården. Jag kryssade förstås helt sanningsenligt i att jag trivs mycket bra både i min familj och på mitt arbete, men att jag sover för lite, motionerar för lite, äter oregelbundet och på tok för mycket sötsaker samt dricker för ofta. Sköterskan gjorde en kurva efter mina svar, och det såg ju rätt dystert ut. När jag sedan fått testcykla och resultaten av provtagningen togs fram, så hamnade jag istället på högsta poäng, precis under elitidrottare. TILT- något stämmer inte! Förväntas alltså en 43-årig kvinna ligga utslagen och vara nära döden med en puls på 220 efter sex minuters löjligt enkel cykling? Jag dryftade saken med min jämnåriga kompis -eller väninna heter det visst nu när man är medelålders- Stina, som ägnat betydligt mera tid av sitt liv åt idrott än vad jag gjort. Hon hade exakt samma erfarenhet från sitt besök på företagshälsovården.

I Johans förskoleklass var det skoljoggen igår. Alla skulle gå/jogga/springa ett valfritt antal varv (av för mig okänd längd) i skogen, dock minst ett. Johan sprang tio.
Sådan var jag också en gång i världen. Det känns ohyggligt länge sedan.

Inget politikerförakt här!

Min fyraårige son berättar:
"Miriam har slutat på dagis. Hon ska börja på ett jobb."
(Miriam, som tills nyligen var barnskötare på förskolan, har bytt bransch och arbetar nu på sitt politiska partis kansli)

Uppmuntran när den som bäst behövs

I morse vaknade jag med en skaplig huvudvärk, fick iväg första sonen till skolbussen, fast han hellre ville spela på datorn än äta gröt, hade maktkamp med andre sonen om hur man beter sig vid frukostbordet, stressade iväg för att samme son skulle hinna till gympan på dagis. I bilen på väg till jobbet funderade jag över följande:

-Det faktum att när jag kliver ur sängen på morgonen, så är det ungefär tio timmar kvar innan jag ska vara på topp. Och att jag går upp lika tidigt på fredagar som är ledig dag.
-Varför börjar förskoleklassen kl 07.55 när de ändå bara håller på i tre timmar?
-Varför ligger alla dagisaktiviteter på morgonen, så att man måste lämna barnen, fast man inte alls jobbar, bara för att de inte helt ska hamna utanför gruppen?
-Hur bär sig människor på landet åt för att kunna hämta sina barn så tidigt på eftermiddagen?
-Varför får man relativt ofta antydningar om att man inte borde jobba så mycket när man har barn, fast man inte jobbar mer än någon annan, men däremot på tider då ingen barnomsorg finns att tillgå?

När jag kom till jobbet, möttes jag av domprostens sekreterare som kom med blommor till mig. De var från min högsta chef som visade sin uppskattning över kulturnattens insatser. Än en gång kunde jag konstatera att mitt arbete i kombination med småbarn bygger på två saker: en bra man och bra chefer. Jag är oerhört tacksam över att ha båda!

En blogg är skapad!

Det var en lång graviditet. Har länge läst alla bekantas bloggar jag hittat och varit småsugen på att själv börja blogga, men liksom inte kommit till skott. Nu har det värkt färdigt- här är den! Vad min blogg ska handla om vet jag inte ännu, och inte vet jag heller om jag kommer att skriva särskilt frekvent. Framför allt så bryr jag mig inte om ifall någon vill läsa den.

Men man känner ju sig själv, åtminstone lite bättre än för 20 år sedan. Jag kommer säkert inte att kunna låta bli att framföra mina åsikter, glädjeämnen och irritationer. T ex irriterar jag mig redan på startsidan: sista bokstaven i mitt förnamn har hamnat på en egen rad. Inte kunde väl min salige far och min snart 80-åriga mor förstå vilka konsekvenser det skulle få för mitt framtida bloggande, när de i mitten på 60-talet gav mig ett så långt förnamn.