Uppmuntran när den som bäst behövs

I morse vaknade jag med en skaplig huvudvärk, fick iväg första sonen till skolbussen, fast han hellre ville spela på datorn än äta gröt, hade maktkamp med andre sonen om hur man beter sig vid frukostbordet, stressade iväg för att samme son skulle hinna till gympan på dagis. I bilen på väg till jobbet funderade jag över följande:

-Det faktum att när jag kliver ur sängen på morgonen, så är det ungefär tio timmar kvar innan jag ska vara på topp. Och att jag går upp lika tidigt på fredagar som är ledig dag.
-Varför börjar förskoleklassen kl 07.55 när de ändå bara håller på i tre timmar?
-Varför ligger alla dagisaktiviteter på morgonen, så att man måste lämna barnen, fast man inte alls jobbar, bara för att de inte helt ska hamna utanför gruppen?
-Hur bär sig människor på landet åt för att kunna hämta sina barn så tidigt på eftermiddagen?
-Varför får man relativt ofta antydningar om att man inte borde jobba så mycket när man har barn, fast man inte jobbar mer än någon annan, men däremot på tider då ingen barnomsorg finns att tillgå?

När jag kom till jobbet, möttes jag av domprostens sekreterare som kom med blommor till mig. De var från min högsta chef som visade sin uppskattning över kulturnattens insatser. Än en gång kunde jag konstatera att mitt arbete i kombination med småbarn bygger på två saker: en bra man och bra chefer. Jag är oerhört tacksam över att ha båda!