Jag är inte typen som skriver årskrönikor.

Att skriva nyårsbrev har aldrig legat för mig. Vad jag kan minnas har jag aldrig gjort det. Inte heller har jag någonsin på allvar blickat tillbaka på det gångna året, även om jag just på nyårsafton naturligtvis har ägnat en extra tanke åt några händelser i privatlivet och i världen.

Ändå sitter jag här, på årets näst sista dag och tänker på året som gått. Aldrig har jag varit mera sliten eller tröttare. Yrkesmässigt har det i det stora hela varit ett väldigt roligt och lyckat, men arbetsamt år, med flera verkliga höjdpunkter och en fördjupad insikt om hur bra jag har det på min arbetsplats. Jag arbetar i en historiskt och kulturellt fantastisk miljö, har roliga arbetsuppgifter, kompetenta kollegor utöver det vanliga, skickliga och medkännande chefer och en arbetsgivare som visar uppskattning för det arbete jag utför och som ställer upp när livet krisar.

Men den händelse som överskuggar allt annat och som gör att 2012 blir ett år jag kommer att minnas på ett särskilt sätt skedde i privatlivet. För mig och min familj kommer 2012 alltid att vara året då tillvaron ställdes på ända, året då familjen likaväl hade kunnat utplånas. Istället fick vi behålla varandra, men ingenting annat. Våra minnen kommer alltid att delas upp i före och efter branden.


 Några dagar in på det nya året startar reno-
veringen av vårt nya hem. Rapporter kommer
säkert  här på bloggen. Det här gamla torpar-
köket ska till exempel få ett varsamt ansiktslyft.

Återuppbyggnaden av vårt hem, vårt lösöre, våra själar och vår trygghet går långsamt. Men sammanhållningen blev snabbt starkare och verkligare. Vi blev sammansvetsade på ett sätt jag inte visste var möjligt. Om man BARA har varandra kvar av det som var ens hem, då håller man ihop. Annars överlever man inte.

Det är rörande hur omvärlden ställer upp när man hamnar i katastrof. Släktingar, vänner, hela laggabygden, körsångare med familjer, arbetsgivare, arbetskamrater och kollegor, även några okända människor har hjälpt oss med kaffe, mat, kläder, husrum, samtal, barnvakt och allt möjligt, ibland till och med omöjligt. (160 underbara barn och ungdomar med familjer vet vad jag syftar på.)

Vi kommer att överleva. Vi kommer också snart att ha ett nytt hem som så småningom kommer att fyllas med innehåll. Men inte med prylar och kläder. Aldrig mer.

Sammantaget så blir ledordet för 2012: TACKSAMHET.
Gott nytt år, alla vänner!

Läs också http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/2012/06/och-just-nar-man-antligen-hade-borjat.html

Som vi norrlänningar älskar att ironisera över stockholmsvintern!

Jag såg den här bilden på facebook. Fyndigt tänkt, men okunningt. Det är visserligen sant att norrlänningar i allmänhet raljerar något alldeles oerhört om sydsvensken, allmänt kallad stockholmaren när det gäller vinter och snö. Jag har själv nästan slutat med det. Men varje år blir man förundrad över hur oförberedda både människorna och samhället verkar vara på vintern och då slinker det ut någon liten ironi även ur min mun.

Det är många år sedan jag som fastboende lämnade norra Västerbotten. Men under dessa år har jag tillbringat mycket tid, både kortare och längre perioder i Norrbotten, Västerbotten och Lappland. Två saker har jag kommit fram till om den sydsvenska vintern:

1. Åtminstone på Upplandslätten där jag bor, gör avsaknaden av skog att snön blåser in på vägarna på ett sätt som den inte gör norrut, där vägarna oftast skyddas av kompakt skog på båda sidor. Undantaget fjällvärlden förstås, men där tar man sig oftast fram med skoter om man verkligen behöver.

2.  Det rör sig om så få dagar per år, att det möjligen inte är ekonomiskt försvarbart att lägga så stora resurser på snöröjningsredskap. Det kanske är billigare att låta människorna stanna hemma från arbete och skola en eller två dagar varje vinter.
Detta till trots- skaparen av ovanstående bild och bildtext har missat några avgörande fakta:

1. Även om de norrländska tätorterna inte har lika många gator som Stockholm, så är invånarna tvingade att resa oerhört mycket längre varje dag för att komma till arbete och skola. De ytor som ska snöröjas i Stockholm är faktiskt inte så stora i jämförelse.

2. I Stockholms kommun som har drygt 360 gånger så många invånare som t ex Bjurholms kommun i Västerbotten, finns följaktligen 360 gånger så mycket skattemedel att använda till snöröjning.

3. Vem som helst kan se att det i södra Sverige brister i snöröjningsteknik. Snön lämnas på ställen där den utgör hinder, inte sällan mitt i vägbanan. I torsdags morse berättade trafikverket stolt att de hade haft snöröjningspersonal ute hela natten. Bra så, men problemet är att det var natten till onsdag som de borde ha snöröjt. Bara att följa väderprognosen och ge sig ut i tid. Precis som man alltså gör i norrlandskommunerna (fast i ärlighetens namn verkar det ha blivit sämre på många ställen även norrut).

4.Förekomsten av dubbdäck blir betydligt glesare ju längre söderut man kommer, bland annat beroende på idiotiska dubbdäcksförbud i städernas centrum. Självklart orsakar det trafikproblem.

5. Människor i södra Sveriges tätorter är generellt okunniga om hur man klär sig när det är vinter. Varje norrlänning häpnar över vilka kläder och skor som sätts på både vuxna och barn när det faktiskt är vinter och kallt även söder om Gävle.

6. I Norrland, precis som på landsbygden till exempel i Uppland hjälps människorna åt för att klara snön när den kommer, och alla andra vedermödor också för den delen. Det är en förutsättning för att kunna bo i glesbygd. Hela vår tillvaro går ut på att dra upp varandra ur diket, ge lift åt den som vandrar, ja till och med ge mat, kläder, möbler och husrum åt den familj som blivit hemlös efter en brand. Tyvärr är inte den traditionen så stark i städerna och minst av allt i Stockholm.

Och så ber jag både norr- och sörlänningar om ursäkt för alla generaliseringar. De är just generaliseringar.

Sätt på er mössa och bra skor, vänner och njut av vintern!