måndag 8 december 2014

Lucia är kidnappad.

För två år sedan hängdes jag ut på sidan Avpixlat, sedan jag framträtt som dirigent i TV med en mörkhyad Lucia och två rappare. Jag fick alla möjliga tillmälen, de flesta med prefixet PK. Jag tillskrevs åsikter som jag inte hade. Jag fick också hundratals tack och uppmuntrande hälsningar. Det var trevligt, men de hatbrev jag fick var mycket obehagliga och är trots allt det jag minns mest.
Nyligen hängdes jag ut i ett mindre sammanhang, dock fortfarande på ett otrevligt och obehagligt sätt. Då var jag inte längre PK, utan snarare tvärtom. Även då sammankopplades jag med åsikter som jag inte framfört. Den här gången handlade det om pojkars rätt att vara Lucia.
För ungefär fem år sedan fick vaktmästarna på min arbetsplats nöjet att framföra en hälsning till mig från några i publiken, som undrade om jag verkligen inte hade kunnat hitta en snyggare Lucia. Den vi hade var visst för tjock.

Vad är det med Lucia som väcker så mycket aggressivitet? Är Sankta Lucia från Italien vår allra starkaste och svenskaste nationalsymbol?

Faktum är att jag inte har någon särskild åsikt om hur Lucia ska utses. Men i min roll som dirigent både för renodlade lucia- och tärntåg och renodlade stjärngossetåg på ett par scener som gärna drar uppmärksamheten till sig, tillskrivs jag alla möjliga åsikter. Det är inte speciellt roligt, då jag föredrar att själv framföra mina åsikter. Men internetanvändare är inte särskilt väluppfostrade och håller inte alltid en trevlig ton.

Debatten om pojkars och flickors rätt att själva välja roll i skådespelet Luciatåg är besvärlig. Man får normalt inte själv välja roll i en teaterpjäs. Det finns vissa manliga rollkaraktärer som ofta spelas av kvinnor, men vanligen finns kvinno- och mansroller. Det är normalt dirigenten som utser solister i kören och orkestern. Men i luciatåget håller något på att hända. Alla ska ha rätten själva välja.

För den som inte arbetar med luciatåg i förskola eller skola, utan har till uppgift att åstadkomma stämningsfulla luciatåg på hög konstnärlig nivå blir detta komplicerat. För hur viktigt och seriöst det än må vara för en enskild pojke att framträda som Lucia, så kommer tåget oundvikligen att få en prägel av dragshow och av många uppfattas som ett spex. Och nu var det stämning och skönsång jag skulle prestera.

Jag återkommer till frågan: Vad är det med Lucia som gör att just DET är så viktigt? För om vi ska vara konsekventa, så bör man i så fall också själv få välja om man vill sjunga i gosskör eller flickkör, manskör eller damkör, om man vill ställa upp i dam- eller herrklassen i idrottstävlingar och en rad andra saker. Men just Lucia har blivit  frontfigur i debatten om könsidentitet.

Lucia är kidnappad. Av rasisterna, av feministerna och av alla möjliga. Om det nu verkligen är så viktigt att just Luciarollen blir tillgänglig för pojkar, då tycker jag nog att den traditionen har spelat ut sin roll. För Lucia var trots allt en kvinna. Då tycker jag att vi lägger ner vårt unkna gamla luciafirande, för att inte tala om vårt många hundra år äldre, och svenska stjärngossefirande. Låt oss istället skapa en könsneutral ljushögtid med vackra sånger om ljuset som lyser upp i mörkret.

Det är mitt förslag. På fullaste allvar. För jag vet snart inte hur jag ska kunna sköta mitt arbete längre.

lördag 6 december 2014

Kan man annat än skämmas?

Om jag minns historien rätt så reste sig nazistpartiet mangrant upp och lämnade den tyska riksdagen  på 1930-talet. Enligt tysk grundlag tvingade agerandet fram ett nyval. Sedan gjorde nazisterna samma sak igen, gång på gång. För varje nyval stärkte nazistpartiet sin position. De vägrade att kompromissa och fällde varje regering som inte hade samma åsikt som de: att det var judarna som var skyldiga till Tysklands ekonomiska förfall.

Likheten med Sverige i december 2014 behöver knappast påpekas. Sverigedemokraterna kommer att fälla varje regering som inte följer deras invandringspolitik. De kommer att bli starkare för varje val.
Och detta parti har svenskarna röstat fram. Såg ingen sambandet? Och kan man annat än skämmas?

Sverige har tills nu, inte gett efter för de främlingsfientliga krafterna, till skillnad från flera andra europeiska länder. Det var jag stolt över. Men nu drivs politikerna av eget maktbegär istället för vilja att göra det bästa för landet. Deras tjurskalliga vägran att samarbeta för att förhindra att SD får den politiska makten har snart satt oss i samma situation som resten av Europa. Situationen är mycket allvarlig. Kan man annat än skämmas?

Att i det läget hänvisa till demokratin och fria val blir ganska motsägelsefullt. Ett parti som gång på gång kuppar sig till makt är inte demokratiskt. Att det över huvud taget är möjligt att göra så hör inte hemma i en demokrati.

Vad är ni så glada över?
35 procent av svenskarna tycker att SD gjorde rätt som bröt praxis och fällde regeringens budget. Så många är inte Sverigedemokraterna ännu. Jag tillåter mig att dra slutsatsen att det är oppositionen som gläds över regeringens fall. Ja, det är svårt att inte misstänka att det var planen från första början: Om vi vägrar att samarbeta med en svag minoritetsregering så kommer den att falla. Misstanken stärks av de höga röster som ropade efter nyval redan under valnatten i september. Kan man annat än skämmas?

Alliansen har under de senaste åtta åren givit Sverige en förhållandevis stark ekonomi. Det går knappast att bortse från det faktum att högern är mycket skickliga på marknad och ekonomi. Och ändå förlorade de valet. Jag tror att svenskarna hade tröttnat på att de ekonomiska värdena hålls högre än de mänskliga. Jag tror att valresultatet speglade en önskan om att bruttonationalprodukten ska mätas i andra värden: kultur, utbildning, solidaritet, allas lika värde, de svagas rätt.
Nu har giriga och illasinnade krafter sett till att vi inte kommer att få det samhället. Kan man annat än skämmas?