Det gick i år igen. Tankar efter juldagens högmässa.

Jag klarade tiden mellan höstlovet och annandag jul utan att bryta ihop mer än ett par gånger. I år igen. Det brukar jag göra. Fast vid terminsstarten i höstas var jag inte så säker på att jag skulle klara det ett år till, efter en sommar som av flera skäl utöver det usla vädret, verkligen inte blev så bra och inte alls innehöll den så välbehövliga vilan.

Men jag har faktiskt fått vara frisk hela hösten. Att bli skonad från förkylningar förenklar mitt arbete avsevärt. Såvitt jag kan minnas har det inte hänt förut.

Nu har jag presterat färdigt för i år.
Och årets bästa julklapp är av kategorin "men modern gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta."

Den juulska näsans och mina dagars upphov.

Det här är min far.

Han flydde till Sverige i en öppen fiskebåt under brinnande världskrig. Som son till en av ledarna i Hjemmefronten var det för riskabelt att stanna. Själv hade han blivit släppt ur lägret men den äldre brodern satt fortfarande på Grini och måste lämnas kvar.

Hjälpsamma svenskar gömde den splittrade familjen, smugglade dem över vattnet och tog hand om dem när de kommit fram. Tack vare dem finns jag, och mina barn.

Min far avskydde gränser. Runt de prästgårdar där jag har vuxit upp fanns varken murar, häckar eller staket. Lika illa tyckte han om alla typer av avskärmningar runt gravar på kyrkogården.

Vad han skulle ha ansett om stängda gränser och kontroller kan jag bara gissa.

Vad tycker vi om det här då?

Man måste ju få se det omdiskuterade verket innan man kan tycka något, tänkte jag och tog mig en tidig söndagsmorgon på väg till jobbet förbi avspärrningarna. 

Till skillnad från debattörerna behöver jag mer än en kvart för att avgöra om jag tycker att det är fult eller snyggt. Jag återkommer kanske i frågan. Kanske, för man måste faktiskt inte tycka något om all konst. Man kan nöja sig med att tacksamt notera att kommunen ställer medel till förfogande för upphandling av konst till det offentliga rummet.

Att konstverket berör mig, kan jag dock omedelbart konstatera. 

Om det är lämpligt eller inte med konst från DDR-tiden, saknar jag tillräcklig kunskap för att avgöra. Jag tar gärna del av vad historiker och samhällsvetare säger, åtminstone om de tänker efter först, istället för att komma med tvärsäkra personliga åsikter innan målarfärgen på konstverket ens har torkat. 

Men att det blev en SÅ stor sak av ett enskilt konstverk, det förstår jag inte. Konsten står över politiska system. I de fina konsertsalarna uppförs till exempel ideligen musik med tydliga kopplingar till såväl Tredje riket som kommunismens Sovjet. Det är inte så underligt, eftersom kulturen alltid har varit ett medel att befästa härskarstrukturer.

När aktiva politiska debattörer från ena eller andra flanken uttalar sig i frågan utifrån sina ideologiska övertygelser blir det tyvärr inte bara trist och förutsägbart, utan också omöjligt att inte dra slutsatsen att de i vanlig ordning gör det i propagandasyfte för att fiska röster i nästa svenska val. Snacka om tunnelseende. 

Så till sist till frågan huruvida muralmålningen från Berlin är god konst eller inte. Ja, vet ni- den frågan överlämnar jag med varm hand åt konstnärer och konstvetare. Kvalitet avgörs nämligen inte med subjektivt tyckande, utan med kunskap och erfarenhet.

Det skulle vara lite enklare att verka som kulturarbetare om alla förstod det.

Verkligen inte den perfekta föräldern.

Alla som har följt mig på sociala medier den senaste tiden, vet att jag kämpar på som alla andra. I en del avseenden kanske mer än andra. Jag födde mina barn vid 37 och 39 års ålder. Jag har levt många år som frivilligt och som ofrivilligt barnlös. Och jag blir fortfarande upprörd över kommentarer om att man förstår vissa saker bättre när man har fått barn. Det är väl för fanken självklart att man gör. Men det finns också massor av saker som man förstår sämre när man har fått barn i ung ålder. Och saker man förstår sämre när man har fått sina barn i hög ålder.

Möjligen hade jag lite mer realistiska förväntningar på att bli förälder än den som blir det vid 25. Jag har i alla fall aldrig trott att en modern barnvagn gynnar mitt barns utveckling. Däremot gynnar den en gammal morsas rygg.

Nå, den här eventuellt inte så allvarligt menade sammanställningen i tidningen Amelia, föranledde mig till några reaktioner, i blått.

För övrigt vet vi som gick i skolan på 70-talet att siffrorna ett-tolv i löpande text ska skrivas med bokstäver.

10 saker vi alla sa innan vi fick barn (som vi fick äta upp rejält ;))

1.

Då: Det är viktigt att barnen vänjer sig vid ljud när de sover så att de inte blir lättväckta.
Nu: Satan vad våra täcken prasslar! Vi måste köpa nya! Idag!!
Jag känner en och annan vuxen som har ett ganska besvärligt liv, just på grund av sina invanda krav på hur saker och ting ska vara när de sover, äter, arbetar eller sportar. Det ska vara helt ljus, helt mörkt, alldeles tyst eller absolut inte tyst.

2.

Då: Hur snabbt kan man lämna bort bebisen till barnvakt?
Nu: När vill man lämna bort bebisen till barnvakt?
Det gör man väl när man känner sig trygg med det, och barnet förefaller vara tryggt med det. För vår del direkt, faktiskt. Kanske en kombination av tur och att vi själva har känt oss trygga som föräldrar. Jag har i alla fall aldrig trott att just jag måste ta hand om mitt barn varje minut.

3.

Då: Ett nej är ett nej.
Nu: Man väljer sina strider.
Ja, det är väl klart att man väljer sina strider. Just därför är ett nej ett nej.

4.

Då: Våra barn ska sova i egen säng, det är viktigt för parrelationen.
Nu: Ska vi köpa en sån där 2x2meter-säng?
Vi har haft en rasande tur. Våra barn har sovit på nätterna, från första dagen. Jag har tekniskt sett aldrig helammat, dvs var fjärde timme. Jodå, jag har en teori om varför: Båda föddes lite för tidigt och båda sov i princip dygnet runt till den dag de skulle födas. När den dagen väl kom var kanske de goda sovvanorna inövade, vad vet väl jag? Nå, barnen kommer fortfarande, vid snart elva och 13 års ålder gärna till oss en stund på morgonen, när de ser att vi är vakna. Det är väldigt trevligt.

5.

Då: Vi ska minsann fortsätta att hitta på saker som par!
Nu: Vad sägs om en middag, bara du och jag, i april nångång älskling?
Självklar logik säger att tiden inte räcker till på samma sätt som förut, vem hade väntat annat? Men vi gör ibland  saker på tu man hand. Fast det är självklart att man vill vara med sin familj, varför skulle man annars försöka få barn? Observera gärna att jag undviker uttrycket "skaffa barn".

6.

Då: Jag ska inte bli sådan som bara pratar om mina barn hela tiden!
Nu: …och här är Märta och Maja i luciatåget…vänta du ska få se ett filmklipp också!
Det överlåter jag åt andra att bedöma. Dock är luciafirande för mig en professionell företeelse.

Vad tusan, det finns ju riktig surströmming.

7.

Då: Om barnen får prova massa olika mat så kommer de inte bli petiga med maten.
Nu: Korv och broccoli måste räknas som varierad kost, det är ju två olika saker på en och samma tallrik.
Vi har aldrig lagat särskild mat åt barnen. Framför allt har min man konsekvent vägrat att ge dem barnmat på burk. Faktum är att de aldrig har smakat burkmaten. Och ja, de petar inte med maten. Nästan elvaåringen kan betrakta menyn på en restaurang och på fullt allvar utbrista: "Å, vad synd. De har inte bläckfisktentakler."

För den delen tränas mina körbarn på samma sätt. Vi åker på turné och bor i familjer i runtom i världen och den som inte äter maten får vara hungrig och fixar inte det krävande turnéprogrammet. Vår körmamma Kerstin säger alltid till föräldrarna inför en turné:
-Träna på att äta något nytt varje dag. Börja gärna i morgon.

8.

Då: Man får ju bara se till att barnen lägger sig sent så man får sova länge.
Nu: Kl. 06.00 oavsett läggtid: Maaaammmmaaaaaaa vakna!!!!
Se punkt 4. 

9.

Då: Jag ska minsann inte sluta bry mig om hur jag ser ut bara för att jag blir mamma!
Nu: De här snorfläckarna kan man ju bara skrapa bort! Imorgon kanske.
Eh, jag bryr mig väl typ lika mycket/lite som jag gjorde förut. Har aldrig tyckt att en skönhetsoperation är värd pengarna. Har i ungefär 20 år funderat på att bleka tänderna, men alltid haft viktigare saker att lägga tid och pengar på.

10.

Då: Mitt liv ska inte förändras när jag får barn.
Nu: Hahahah.
Det har jag aldrig sagt. Givetvis förändras livet när man får barn. Man gör vissa erfarenheter och går miste om andra.

Mina bästa akutstädningstips- läsning du inte kan vara utan.

Det blev tårtor till slut.* Tyvärr fick barnen samtidigt lära sig ett antal nya ord och uttryck som inte ingår i min pedagogiska plan. Det kan inte hjälpas. Det blev tårtor. Snygga och riktigt goda. Hur de såg ut på insidan vet bara jag. 

PIMPNING är nämligen den ena av mina två riktigt starka husmorsgrenar, Med hjälp av marsipan och lite annat tårtkitsch kan jag dölja ett kaotiskt inre med en stajlad utsida. (Ja, knepet funkar även på människor).

AKUTSTÄDNING är min andra paradgren. Ingen kan som jag på nolltid få ett i grunden ostädat hem att se fint och välskött ut. I ärlighetens namn är den här grenen strängt taget bara en variant av pimpning. Man fixar till ytan. Härmed delar jag med mig av mina bästa akutstädningstips:

Ta bort alla skor från hallen. Hallen är det första gästerna ser. Släng in dojorna i närmaste garderob, och vips blir det första intrycket genuin ordning och reda. 
Beräknad tidsåtgång: 3 minuter.

Putsa speglarna. Tar max en och en halv minut per spegel men gör underverk. Alla dina gäster kommer nämligen att spegla sig det första de gör samt när de går på toaletten och då är det faktiskt jättetrevligt att inte mötas av ett flottigt handavtryck i barnstorlek. 
Beräknad tidsåtgång på tre speglar: 4.5 minuter.

Detta leder mig osökt in på nästa krisåtgärdspunkt:

Borsta ur toalettstolen och handfatet. Det ger ett vuxet intryck. Och det är ju det man vill försöka verka. Vuxen, alltså. 
Beräknad tidsåtgång: 4 minuter.

Byt ut smutsiga handdukar mot rena. Särskilt om diskhandduken som hemma hos oss är det andra man ser efter skorna i hallen. 
Beräknad tidsåtgång: 3,5 minuter.

Släng in disken i diskmaskinen. Alternativt, om den redan är full eller du saknar diskmaskin, vräk in disken i samma garderob som skorna. 
Beräknad tidsåtgång: 5 minuter.

På 20 minuter har du ett skinande vackert (nåja) hem. Om du mot förmodan skulle ha ytterligare 10 minuter till förfogande: Ta fram dammsugaren och gå med den samma väg som du kalkylerar att dina gäster kommer att röra sig.

Ja, sedan är det bara att släcka alla lampor och tända några enstaka stearinljus och succén är given. Du kommer att framstå som den perfekta husmodern.

--------

Läs också En kvinna ska veta sin plats.

*) Bajstårtan gjorde jag första gången vid någon av barnens tidiga födelsedagar. Sedan dess vill de alltid ha den, fast jag försöker förhandla bort den. Ja, det är jättebarnsligt, men det kan jag väl bjuda på. Dessutom god och komplett omöjlig att misslyckas med, till och med för mig. Inte helt olik radiokakan som vi av äldre årgång är uppvuxna med. Här är receptet:

En stor korv:

150 g smör
200 g mariekex (1 paket)
2 äggulor
1 dl socker
2 msk kakao

Krossa kexen. Lägg dem i dubbla fryspåsar och bryt sönder så att de är stora som corn flakes ungefär. Smält smöret och låt svalna lite. Vispa äggulor och sockret. Tillsätt det smälta smöret och kakao. Rör om ordentligt.

Häll ner kexen och jobba ihop den så att allt blandas ordentligt. Forma efter fantasi. Behåll tårtan i plastpåsen och ställ in i frysen. Ta ut en stund före servering (ska ätas lite fryst).

Sådant jag inte visste.

Melodin till I denna ljuva sommartid skrevs av ärkebiskop Nathan Söderblom ursprungligen till texten Lär mig, du skog att vissna glad. Han skrev den till minne av sitt och hustrun Annas ofödda barn, som de förlorade 8 januari 1895, på dagen 70 år innan jag föddes. Exakt ett år senare kom deras förstfödde till världen.

I dag har jag det stora och fina förtroendet att leda Sveriges äldsta gosskör, grundad av ärkebiskop Nathan.

Att förbjuda eller tillåta.

Så gott som alla föräldrar följer åldersgränserna för alkohol även i hemmet. Jag har aldrig hört någon kalla det för ett förbud. Det är snarare en självklarhet.

Men att följa åldersgränserna för dataspel, det benämns som förbud. När det i själva verket är utgångspunkten att man endast spelar de spel man har åldern inne för. Och att man i annat fall gör ett aktivt val att låta barnen spela spel som de är för unga för.

Jag är bara mycket sorgsen över att marginaliseras som en förbudsförälder.

Vuxenvärlden har gett upp.

13-åringen skaffade ett nytt spel under en vecka då både maken och jag jobbade dygnet runt ungefär. Sedan var hela familjen bortresta. När vi kom hem upptäckte jag att sonen spelade Counter-strike, ett spel med 16- årsgräns, eller möjligen 18, en aning oklart vilket. Man skjuter på varandra med pistoler. Och alla spelar detta spel. Ja, jag hade kunnat skriva alla inom citattecken, men det vore en överloppsgärning.

Vidrigt, onödigt, icke acceptabelt, var min spontana reaktion när tonåringen visade mig vad han spelade. Jag är komplett obekväm med att min son och hans vänner och för den delen alla andra ungdomar spelar sådana spel. Så jag tog upp en diskussion med andra tonårsföräldrar, tonåringar och övriga i ett par olika forum. Och insåg snart att jag har mycket litet stöd. De flesta vuxna tycker inte att våld i spel är något problem och argumenterar med "vi lekte också krigslekar som barn och jag tog ingen skada av det" eller "man lär sig så mycket genom spelen". Däremot uttryckte flera oro över den stora mängden speltid och hur andras ungar beter sig online.

Så då står man där som förälder. Faktiskt helt ensam. Och tvingas välja mellan att antingen ställa sitt barn utanför en social gemenskap eller ge avkall på sin egen starka magkänsla.

Jag lekte inte krigslekar som barn. Pojkarna gjorde det. Och det är ett av problemen med sådana lekar. Att pojkarna vistas i en miljö där våld är naturligt, medan flickorna inte gör det. Förutom några få, som tycker att miljön är obehaglig på grund av den sexistiska attityden och det grova språket.

Däremot gjorde jag en rad andra saker som jag aldrig skulle låta mina barn göra. Jag både cyklade och åkte störtlopp utan hjälm. Jag sa neger. Jag trodde att homosexualitet var synd, eller åtminstone en sjukdom, under alla omständigheter något väldigt konstigt och avvikande. Många av mina kompisars föräldrar rökte i bilen, även när barnen var med. Våra mammor tog Neurosedyn mot illamående under graviditeten. Jag trodde att kommunist var ett skällsord. Bara för att nämna några exempel.

Men jag tog inte skada. Turligt nog gjorde jag inte det. Fast nu handlar inte min oro om att min välartade son ska ta skada. Han spelar inte för mycket, eftersom vi föräldrar ser till att fylla en stor del av hans tid med läxläsning, musik, litteratur och annan kultur, idrott, friluftsliv och familjeaktiviteter. Han vet hur man beter sig väl, därför att vi har lärt honom det. Men numera matas han och alla andra med budskapet att våld är helt naturligt, till och med OK, kanske rentav positivt eftersom man lär sig så mycket.

Vuxenvärlden tycks helt ha gett upp. Det kan väl inte vara omöjligt att helt sonika ersätta ungdomarnas våldsspel med bra och lärorika spel utan våld?

Eller är det möjligen så att papporna själva lånar sina söners spel när de har somnat på kvällarna?