Hur tänkte uppsalapolitikerna här då?

Normalt är jag en påhejare av de flesta politiska beslut som grundar sig på miljöhänsyn. Men Uppsala kommuns senaste skrivbordsproduktion, med all säkerhet författad av människor som bor i innerstaden, kan jag inte beskriva som annat än alltigenom korkad.

Det är numera förbjudet att köra med dubbdäck i centrala Uppsala.

De besparade halterna av hälsovådliga partiklar och kvävedioxid kommer naturligtvis med råge att uppvägas av de långa omvägar bilisterna från landsbygden kommer att ta. Vi från landet är nämligen fullkomligt beroende av dubbdäck vintertid.

Många stadsbor kommer säkert att avstå från dubbdäck i vinter. Men även de ger sig då och då ut på landsvägarna och kommer att utgöra en fara för sig själva och oss som dagligen vistas där. Att trafikolycksstatisktiken både i och utanför staden blir hög kan vi utgå ifrån.

Uppsala kommun måste vara den nordligaste kommunen i världen som kan komma på något så tokigt.

Människor som vill skada en...

...kan man inte skydda sig mot.
Tyvärr är det inte första gången jag konstaterar det.

Folk och bilar

Varför kan inte folk bete sig som folk?
Varför blir jag så ledsen när folk inte beter sig som folk?
Varför anklagar jag mig själv för det som går snett när folk inte beter sig som folk?
Varför tror jag alltid att det är jag själv som inte kan bete mig som folk?

Det är faktiskt precis som när jag kör bil. Varje gång en annan bil kommer för nära min så utgår jag från att det är jag som har gjort fel.

Bilar beter sig som bilar. Problemet är att det är folk som kör dem.

När språket förändras snabbare än vad jag gör.

Javisst, somliga skulle nog kalla mig för språkpolis. Men tro mig: även jag har med åren accepterat att språket måste utvecklas och nöjer mig med att betrakta förändringarna. Ibland är de påhittiga, eller rentav nödvändiga.

Andra gånger tycker jag att förändringarna är underliga och obegripliga, jag kan inte förstå varför de sker. De är inte nödvändigtvis dåliga men beror antagligen på slarv. Slarv är säkert den vanligaste orsaken till de språkförändringar vi idag ser som självklara.
Har ni tänkt på vad som skett med uttrycket eller hur? de senaste tio åren? Från att ha varit en fråga som ställs av den som nyss har påstått något, har det blivit ett utrop, ett svar på vad någon annan sagt. Så här har jag lärt mig att använda uttrycket:
-Den här musiken är vacker, eller hur?
Nu för tiden hör man ofta:
-Den här musiken är vacker.
-Eller hur!
Det är alltså fel person som säger "eller hur". I smyg tycker jag att det är felaktigt, men det är säkert snart accepterat även av experterna i det ena av mina två favoritradioprogram Språket.*

I skrift, särskilt på face book och i bloggar ser man ofta uttrycket "Jag åt middag med bästa Karin" eller "Finaste svärmor ringde" Jag antar att det betyder "den bästa av alla som heter Karin" respektive "den finaste av alla svärmödrar" (för ingen svensk har väl fler än en?). Det fungerar, men riktigt språkligt korrekt kan ju inte vara. Jag tycker att det låter ganska löjligt, men det är nog ett exempel på det minimalistiska skriftspråket, även kallat sms-språket,

vilket leder mig in på nästa avdelning: sms-tecknen.
:) är ett tecken som jag förutom alldeles nyss aldrig mera tänker använda! Är verkligen språket så utarmat så att man måste förklara när man har skrivit ett skämt? Kan inte människor uttrycka sig tillräckligt klart för att skillnaden mellan skämt och allvar ska framgå?

Det är i alla fall lite synd att amatörspråkvårdare så ofta möts av aggressivitet när de månar om att exempelvis formella brev ska vara korrekt formulerade. Om man är genuint intresserad av språk så är det lite trist att få höra: "Huvudsaken är att man förstår vad som menas". För det är faktiskt inte alltid det enda angelägna. Det är också väldigt viktigt vilket intryck man gör.

För övrigt tycker jag fortfarande att man kan älska människor och möjligen husdjur. Om man också kan älska glass eller sushi, då blir det ju svårt att visa på väsensskillnaden.
------------------
*) Det andra är Mitt i musiken.