När språket förändras snabbare än vad jag gör.

Javisst, somliga skulle nog kalla mig för språkpolis. Men tro mig: även jag har med åren accepterat att språket måste utvecklas och nöjer mig med att betrakta förändringarna. Ibland är de påhittiga, eller rentav nödvändiga.

Andra gånger tycker jag att förändringarna är underliga och obegripliga, jag kan inte förstå varför de sker. De är inte nödvändigtvis dåliga men beror antagligen på slarv. Slarv är säkert den vanligaste orsaken till de språkförändringar vi idag ser som självklara.
Har ni tänkt på vad som skett med uttrycket eller hur? de senaste tio åren? Från att ha varit en fråga som ställs av den som nyss har påstått något, har det blivit ett utrop, ett svar på vad någon annan sagt. Så här har jag lärt mig att använda uttrycket:
-Den här musiken är vacker, eller hur?
Nu för tiden hör man ofta:
-Den här musiken är vacker.
-Eller hur!
Det är alltså fel person som säger "eller hur". I smyg tycker jag att det är felaktigt, men det är säkert snart accepterat även av experterna i det ena av mina två favoritradioprogram Språket.*

I skrift, särskilt på face book och i bloggar ser man ofta uttrycket "Jag åt middag med bästa Karin" eller "Finaste svärmor ringde" Jag antar att det betyder "den bästa av alla som heter Karin" respektive "den finaste av alla svärmödrar" (för ingen svensk har väl fler än en?). Det fungerar, men riktigt språkligt korrekt kan ju inte vara. Jag tycker att det låter ganska löjligt, men det är nog ett exempel på det minimalistiska skriftspråket, även kallat sms-språket,

vilket leder mig in på nästa avdelning: sms-tecknen.
:) är ett tecken som jag förutom alldeles nyss aldrig mera tänker använda! Är verkligen språket så utarmat så att man måste förklara när man har skrivit ett skämt? Kan inte människor uttrycka sig tillräckligt klart för att skillnaden mellan skämt och allvar ska framgå?

Det är i alla fall lite synd att amatörspråkvårdare så ofta möts av aggressivitet när de månar om att exempelvis formella brev ska vara korrekt formulerade. Om man är genuint intresserad av språk så är det lite trist att få höra: "Huvudsaken är att man förstår vad som menas". För det är faktiskt inte alltid det enda angelägna. Det är också väldigt viktigt vilket intryck man gör.

För övrigt tycker jag fortfarande att man kan älska människor och möjligen husdjur. Om man också kan älska glass eller sushi, då blir det ju svårt att visa på väsensskillnaden.
------------------
*) Det andra är Mitt i musiken.