måndag 20 april 2009

Livet på landet eller Mitt hem är min borg

Jag är oerhört hemkär. Jag har dessutom alltid varit övertygad om att det ställe jag för tillfället bor på är det bästa. En överlevnadsstrategi som fått mig att alltid trivas där jag bott. Enda perioden då jag velat flytta var de första 1½ åren jag jobbade i Uppsala och vi bodde kvar i Stockholm. Eftersom vi hade bestämt oss för att flytta var jag mentalt inställd på det och hade verkligen myror i kroppen. Det var frustrerande att det tog sådan tid att hitta ett hus som passade vår önskan och plånbok.

Att familjen Raab numera bor på landet är inte min förtjänst. De första 17 åren trivdes jag otroligt bra i Stockholm. Det var Jakob som ihärdigt ville flytta långt från staden och förorten. Jag ville bara till Uppsala. Så det blev landet utanför Uppsala. Och nu kan jag inte tänka mig ens att bo i Uppsala. Den här årstiden är det kanske som tydligast, ytterdörren står alltid på vid gavel, och man går ut och in hela tiden. Men även på vintern uppskattar jag mycket att kunna åka skidor precis utanför dörren.

Ändå bodde jag större delen av stockholmstiden på ställen där det var enkelt att komma ut: först vid Djurgårdsbron och sedan på Kungsholms strand. Men det var ändå ett projekt varje gång man skulle ut, och barnen var tvungna att gå ut samtidigt som vi, och gå in samtidigt som vi.

Bilderna föreställer dels Jakob och Kalle uppflugna på stora stenen bakom gula huset, dels Johan och mig på studsmattan. Gula huset är namnet på vårt hus, uppfunnet av den treårige Johan, när vi hade köpt det och väntade på att flytta in.

lördag 18 april 2009

Mmm!

Ett av mina livsnjutningsmedel är kaffe latte. Tillagad hemma i vår egen maskin, denna årstid med fördel intagen på bron.*) Att sitta på kafé är också trevligt, men det bär mig emot att betala närmare 40 spänn för en latte när jag gör den bättre hemma.

Snobb har jag också blivit. Det spelar ingen roll om jag har bråttom, jag ägnar ändå en massa tid åt att mala bönor och fixa till min kaffe. Det där sista är ju också intressant: På den tiden jag enbart drack kokkaffe skulle jag aldrig ha övervägt någon annan form än mitt kaffe. Kanske något att skriva till mitt favoritradioprogram Språket om.

Hur som helst: Kaffemaskinen är det enda jag verkligen saknade under våra två månader som länsflyktingar.

*) Jag har blivit missförstådd så många gånger så jag vet att jag måste förklara att bro betyder förstukvist för den som är född norr om Höga Kustenbron (som för övrigt ännu inte fanns när jag föddes)

tisdag 14 april 2009

Varumärken som blivit substantiv

Som den friluftsfascist jag är, har jag ägt ganska många termosar. Dock bara två som aldrig har gått sönder eller börjat läcka. Båda av märket Thermos. Den ena har jag tyvärr glömt på ett oåterkalleligt ställe. Slutsats: Varför tro att man sparar pengar genom att köpa en termos som är 150:- billigare men bara håller i ett år?
(Jag får ingen termos av Thermos för att blogga om detta. De använder sig nog hellre av Blondinbella.)

För övrigt samlar jag på vissa typer av ord. En ordtyp som jag gillar är varumärken som blivit substantiv. Förutom termos finns till exempel trangia, vespa, jeep, pocketbok, masonit. Välkommen att bidra med flera varumärkessubstantiv till min samling. Kanske blir det en websida av det någon kväll när jag är sysslolös (obs: skämt, den kvällen kommer inte att inträffa). Om man googlar*) så hittar man flera intressanta artiklar i ämnet, t ex den här.

Jag återkommer kanske med flera av mina favoritordkategorier en vacker dag.

*) Varumärken kan alltså även bli verb, men det tycker jag inte är lika roligt.

måndag 13 april 2009

Återkomsten

I går afton kl 17:30 började vi hemresan. Efter en halvtimme sov båda pojkarna. Förutom en kisspaus och liten pratstund sov de som stockar ända hem. När vi öppnade bildörren hemma på gården vid femtiden i morse möttes vi av fågelkvitter. Det var trevligt. Alla längtade efter sina egna sängar, så vi gick och la oss ett par timmar igen.

Barnen är lyckliga över att vara hemma. Cyklarna åkte genast fram. Själv tog jag årets första joggingrunda. Benstyrkan är det i alla fall inget fel på. Men det kändes jättekonstigt att idag hänga tvätt utomhus då vi igår stod i mera snö än hela Uppland haft den här vintern. Sverige är avlångt.

Våra hjärtan har börjat forma en plats för minnet av den underbara tiden i Tärna. Ett minne som vi kan leva länge på, precis som det var efter förra gången 2003.

Några av de sista dagarna hade vi besök av syskonbarnet Daniel och hans schweiziske skidkompis Christian. De toppturer de gjorde var sannerligen inget för barnfamiljer- vilken ork! Ändå tog sig Daniel, som även är Johans gudfar, tid att träna längdåkning med honom en kväll. Så nu berättar Johan stolt att han har tränat med en VM-bronsmedaljör, och till och med fått prova hans tävlingsskidor.

Den allra sista dagen blev en höjdpunkt. Jakob hade äntligen möjlighet att utnyttja sin två år gamla julklapp och göra ett tretoppslyft med heliski. Johan kvitterade ut sin sjuårspresent och fick också åka helikopter och sedan skida nerför Kungstoppen. Han var så lycklig och sa att det var bättre än att få en sak.

Förväntansfull före start.

Exalterad under flygning.












Glad efter landning.
Jag har nu kompletterat tidigare inlägg med några foton. Jag håller på att lägga upp flera bilder på http://www.bilddagboken.se/. Det tar nog några dagar att få in alla bilder. Lösenordet kan man få av mig.

I morgon börjar jag jobba och det ska bli roligt. Min allra högsta chef näst efter Gud (det var så hon med sin sköna finska accent presenterade sig, då hon en sommardag 2003 ringde och berättade att jag fått jobbet) Tuulikki, har medan jag varit borta blivit utnämnd till biskop i Härnösand. Det tycker jag är roligt! Men jag kommer att sakna henne mycket. Hon har alltid backat upp mig i min situation med småbarn och krävande heltidsarbete. Det känns i alla fall bra att veta att det kommer att finnas en hord av mycket kompetenta personer bland dem som vill bli hennes efterträdare. Jag vet också vem jag hoppas på.

fredag 10 april 2009

Summering

Nytillträdda biskopar brukar skriva herdabrev till sin hjord. Min vän och kollega Anders Lindström skrev vid sin pensionering från musikkonsulentämbetet i Västerås stift ett fårabrev. Mitt sista blogginlägg från Tärna blir således ett renskötarbrev.
Snart vänder vi åter söderut, med blandade känslor förstås. Det ska bli roligt att börja jobba igen, jag känner mig utvilad och inspirerad. Men vi reser med vemod ifrån flera nya bekantskaper. Dessutom är sista gången vi kan ha en lång ledighet. Till hösten börjar Johan första klass och sedan är det ju bara att hålla sig hemma under terminerna i ungefär 15 år framåt.

Jag rekommenderar alla som har möjlighet, att göra ett längre avbrott från vardagen och ge sig själv tid till det som är viktigast, eller kanske komma underfund med vad som är viktigast. I vår familj är vi tvungna att planera umgänget nästan i projekt som det här. Normalt äter vi kanske en frukost och en middag per vecka då hela familjen är samlad. Den här underbara tiden kommer vi länge att leva på, precis som vi gjorde efter vår förra tvåmånaders vistelse i Tärna.

Hemifrån har vi fått löpande rapporter om snöslask, halva dagis hemma i kräksjuka osv. Vi har faktiskt inte ens haft en liten förkylning på två månader. Och vi räknar med att det är vår hemma.

Två utvilade vuxna och två äppelkindade barn, samtliga med starka ben, börjar om några dagar sin färd från Tärnafjällen till Uppsalaslätten. Den som befarar att vi kommer att uppenbara oss likt familjen Blossom Tainton kan jag lugna med att det har blivit en del after ski också…

Jag tänkte också avfyra mitt slutbetyg till de kvarboende norrlänningarna och deras kynne. Under den här perioden har jag gjort en ny insikt: Den jantelag som man som hemvändande utflyttad norrlänning inte kan undgå att notera, gäller i första hand kustbefolkningen. De är oftast helt ointresserade av att höra om ens arbete eller för övrigt om något som försigkommer någon annanstans än i Staan. Faktum är att attityden bland mina gamla norsjöbekanta (Norsjö ligger i inlandet) är annorlunda. I fjällvärlden är social kompetens närmast ett signum. Människorna här lägger ner massor av energi på att övertyga oss om att vi borde flytta hit permanent och att vi besitter exakt den kompetens som bygden behöver. Kan det vara så att avfolkningen inte är tillräckligt hotande för kuststäderna?
Jag generaliserar naturligtvis och skulle kunna räkna upp flera utåtriktade människor boende längs Bottenviken. Jag tror att jag skickar detta inlägg till en av dem: Annika, och hoppas på ett begåvat och intelligent svar. Tendensen är dock slående. Jag skickar nog till några utflyttade 09-or också, så kanske det kan bli en intressant debatt.

Se för övrigt mitt blogginlägg i ett tangerande ämne från den 22/11.

onsdag 1 april 2009

Första april

Om 29 dagar är det den dag som heter Valborgsmässoafton i hela riket förutom i Uppsala där den heter sista april. Men idag är det den dag då vår yngste son ungefär 25 gånger har sagt att jag har en spindel i håret. Storebror har hunnit bli mera raffinerad och berättade till frukost att hela gosskören har fått HIV och inte kan sjunga längre! Jag satte nästan kaffet i vrångstrupen.

UNT försöker lura i oss att kronprinsessbröllopet ska flyttas till Uppsala domkyrka eftersom Storkyrkan är för liten. VK påstår att 20 vindkraftverk ska byggas längs Kungsleden mellan Hemavan och Ammarnäs. År 2003 då vi också bodde i Tärnaby en vinter stod den 1/4 i VK, eller om det var VF att Storumans kommun fått ett anbud att sälja Hemavan och Tärnaby till Norge. Riktigt roligt, tycker jag.

Vår sjuåring läser alla skyltar och texter han kommer över. Han håller nu på att inpränta skillnaden mellan vokaler och konsonanter. I morse när han funderade över den märkliga bokstaven Z och insåg att den innehåller fyra bokstäver (zäta), utbrast han: "Det måste vara en konstignant!"