Livet på landet eller Mitt hem är min borg

Jag är oerhört hemkär. Jag har dessutom alltid varit övertygad om att det ställe jag för tillfället bor på är det bästa. En överlevnadsstrategi som fått mig att alltid trivas där jag bott. Enda perioden då jag velat flytta var de första 1½ åren jag jobbade i Uppsala och vi bodde kvar i Stockholm. Eftersom vi hade bestämt oss för att flytta var jag mentalt inställd på det och hade verkligen myror i kroppen. Det var frustrerande att det tog sådan tid att hitta ett hus som passade vår önskan och plånbok.

Att familjen Raab numera bor på landet är inte min förtjänst. De första 17 åren trivdes jag otroligt bra i Stockholm. Det var Jakob som ihärdigt ville flytta långt från staden och förorten. Jag ville bara till Uppsala. Så det blev landet utanför Uppsala. Och nu kan jag inte tänka mig ens att bo i Uppsala. Den här årstiden är det kanske som tydligast, ytterdörren står alltid på vid gavel, och man går ut och in hela tiden. Men även på vintern uppskattar jag mycket att kunna åka skidor precis utanför dörren.

Ändå bodde jag större delen av stockholmstiden på ställen där det var enkelt att komma ut: först vid Djurgårdsbron och sedan på Kungsholms strand. Men det var ändå ett projekt varje gång man skulle ut, och barnen var tvungna att gå ut samtidigt som vi, och gå in samtidigt som vi.

Bilderna föreställer dels Jakob och Kalle uppflugna på stora stenen bakom gula huset, dels Johan och mig på studsmattan. Gula huset är namnet på vårt hus, uppfunnet av den treårige Johan, när vi hade köpt det och väntade på att flytta in.