Återkomsten

I går afton kl 17:30 började vi hemresan. Efter en halvtimme sov båda pojkarna. Förutom en kisspaus och liten pratstund sov de som stockar ända hem. När vi öppnade bildörren hemma på gården vid femtiden i morse möttes vi av fågelkvitter. Det var trevligt. Alla längtade efter sina egna sängar, så vi gick och la oss ett par timmar igen.

Barnen är lyckliga över att vara hemma. Cyklarna åkte genast fram. Själv tog jag årets första joggingrunda. Benstyrkan är det i alla fall inget fel på. Men det kändes jättekonstigt att idag hänga tvätt utomhus då vi igår stod i mera snö än hela Uppland haft den här vintern. Sverige är avlångt.

Våra hjärtan har börjat forma en plats för minnet av den underbara tiden i Tärna. Ett minne som vi kan leva länge på, precis som det var efter förra gången 2003.

Några av de sista dagarna hade vi besök av syskonbarnet Daniel och hans schweiziske skidkompis Christian. De toppturer de gjorde var sannerligen inget för barnfamiljer- vilken ork! Ändå tog sig Daniel, som även är Johans gudfar, tid att träna längdåkning med honom en kväll. Så nu berättar Johan stolt att han har tränat med en VM-bronsmedaljör, och till och med fått prova hans tävlingsskidor.

Den allra sista dagen blev en höjdpunkt. Jakob hade äntligen möjlighet att utnyttja sin två år gamla julklapp och göra ett tretoppslyft med heliski. Johan kvitterade ut sin sjuårspresent och fick också åka helikopter och sedan skida nerför Kungstoppen. Han var så lycklig och sa att det var bättre än att få en sak.

Förväntansfull före start.

Exalterad under flygning.












Glad efter landning.
Jag har nu kompletterat tidigare inlägg med några foton. Jag håller på att lägga upp flera bilder på http://www.bilddagboken.se/. Det tar nog några dagar att få in alla bilder. Lösenordet kan man få av mig.

I morgon börjar jag jobba och det ska bli roligt. Min allra högsta chef näst efter Gud (det var så hon med sin sköna finska accent presenterade sig, då hon en sommardag 2003 ringde och berättade att jag fått jobbet) Tuulikki, har medan jag varit borta blivit utnämnd till biskop i Härnösand. Det tycker jag är roligt! Men jag kommer att sakna henne mycket. Hon har alltid backat upp mig i min situation med småbarn och krävande heltidsarbete. Det känns i alla fall bra att veta att det kommer att finnas en hord av mycket kompetenta personer bland dem som vill bli hennes efterträdare. Jag vet också vem jag hoppas på.