Lucia är kidnappad.

För två år sedan hängdes jag ut på sidan Avpixlat, sedan jag framträtt som dirigent i TV med en mörkhyad Lucia och två rappare. Jag fick alla möjliga tillmälen, de flesta med prefixet PK. Jag tillskrevs åsikter som jag inte hade. Jag fick också hundratals tack och uppmuntrande hälsningar. Det var trevligt, men de hatbrev jag fick var mycket obehagliga och är trots allt det jag minns mest.
Nyligen hängdes jag ut i ett mindre sammanhang, dock fortfarande på ett otrevligt och obehagligt sätt. Då var jag inte längre PK, utan snarare tvärtom. Även då sammankopplades jag med åsikter som jag inte framfört. Den här gången handlade det om pojkars rätt att vara Lucia.
För ungefär fem år sedan fick vaktmästarna på min arbetsplats nöjet att framföra en hälsning till mig från några i publiken, som undrade om jag verkligen inte hade kunnat hitta en snyggare Lucia. Den vi hade var visst för tjock.

Vad är det med Lucia som väcker så mycket aggressivitet? Är Sankta Lucia från Italien vår allra starkaste och svenskaste nationalsymbol?

Faktum är att jag inte har någon särskild åsikt om hur Lucia ska utses. Men i min roll som dirigent både för renodlade lucia- och tärntåg och renodlade stjärngossetåg på ett par scener som gärna drar uppmärksamheten till sig, tillskrivs jag alla möjliga åsikter. Det är inte speciellt roligt, då jag föredrar att själv framföra mina åsikter. Men internetanvändare är inte särskilt väluppfostrade och håller inte alltid en trevlig ton.

Debatten om pojkars och flickors rätt att själva välja roll i skådespelet Luciatåg är besvärlig. Man får normalt inte själv välja roll i en teaterpjäs. Det finns vissa manliga rollkaraktärer som ofta spelas av kvinnor, men vanligen finns kvinno- och mansroller. Det är normalt dirigenten som utser solister i kören och orkestern. Men i luciatåget håller något på att hända. Alla ska ha rätten själva välja.

För den som inte arbetar med luciatåg i förskola eller skola, utan har till uppgift att åstadkomma stämningsfulla luciatåg på hög konstnärlig nivå blir detta komplicerat. För hur viktigt och seriöst det än må vara för en enskild pojke att framträda som Lucia, så kommer tåget oundvikligen att få en prägel av dragshow och av många uppfattas som ett spex. Och nu var det stämning och skönsång jag skulle prestera.

Jag återkommer till frågan: Vad är det med Lucia som gör att just DET är så viktigt? För om vi ska vara konsekventa, så bör man i så fall också själv få välja om man vill sjunga i gosskör eller flickkör, manskör eller damkör, om man vill ställa upp i dam- eller herrklassen i idrottstävlingar och en rad andra saker. Men just Lucia har blivit  frontfigur i debatten om könsidentitet.

Lucia är kidnappad. Av rasisterna, av feministerna och av alla möjliga. Om det nu verkligen är så viktigt att just Luciarollen blir tillgänglig för pojkar, då tycker jag nog att den traditionen har spelat ut sin roll. För Lucia var trots allt en kvinna. Då tycker jag att vi lägger ner vårt unkna gamla luciafirande, för att inte tala om vårt många hundra år äldre, och svenska stjärngossefirande. Låt oss istället skapa en könsneutral ljushögtid med vackra sånger om ljuset som lyser upp i mörkret.

Det är mitt förslag. På fullaste allvar. För jag vet snart inte hur jag ska kunna sköta mitt arbete längre.

Kan man annat än skämmas?

Om jag minns historien rätt så reste sig nazistpartiet mangrant upp och lämnade den tyska riksdagen  på 1930-talet. Enligt tysk grundlag tvingade agerandet fram ett nyval. Sedan gjorde nazisterna samma sak igen, gång på gång. För varje nyval stärkte nazistpartiet sin position. De vägrade att kompromissa och fällde varje regering som inte hade samma åsikt som de: att det var judarna som var skyldiga till Tysklands ekonomiska förfall.

Likheten med Sverige i december 2014 behöver knappast påpekas. Sverigedemokraterna kommer att fälla varje regering som inte följer deras invandringspolitik. De kommer att bli starkare för varje val.
Och detta parti har svenskarna röstat fram. Såg ingen sambandet? Och kan man annat än skämmas?

Sverige har tills nu, inte gett efter för de främlingsfientliga krafterna, till skillnad från flera andra europeiska länder. Det var jag stolt över. Men nu drivs politikerna av eget maktbegär istället för vilja att göra det bästa för landet. Deras tjurskalliga vägran att samarbeta för att förhindra att SD får den politiska makten har snart satt oss i samma situation som resten av Europa. Situationen är mycket allvarlig. Kan man annat än skämmas?

Att i det läget hänvisa till demokratin och fria val blir ganska motsägelsefullt. Ett parti som gång på gång kuppar sig till makt är inte demokratiskt. Att det över huvud taget är möjligt att göra så hör inte hemma i en demokrati.


Vad är ni så glada över?

35 procent av svenskarna tycker att SD gjorde rätt som bröt praxis och fällde regeringens budget. Så många är inte Sverigedemokraterna ännu. Jag tillåter mig att dra slutsatsen att det är oppositionen som gläds över regeringens fall. Ja, det är svårt att inte misstänka att det var planen från första början: Om vi vägrar att samarbeta med en svag minoritetsregering så kommer den att falla. Misstanken stärks av de höga röster som ropade efter nyval redan under valnatten i september. Kan man annat än skämmas?

Alliansen har under de senaste åtta åren givit Sverige en förhållandevis stark ekonomi. Det går knappast att bortse från det faktum att högern är mycket skickliga på marknad och ekonomi. Och ändå förlorade de valet. Jag tror att svenskarna hade tröttnat på att de ekonomiska värdena hålls högre än de mänskliga. Jag tror att valresultatet speglade en önskan om att bruttonationalprodukten ska mätas i andra värden: kultur, utbildning, solidaritet, allas lika värde, de svagas rätt.
Nu har giriga och illasinnade krafter sett till att vi inte kommer att få det samhället. Kan man annat än skämmas?

Vad är god konst?

http://unt.se/kultur-noje/kulturnamnden-sager-ja-till-skorsten-3473315.aspx

Det har varit en del känslor i svall i Uppsala i dag, efter kulturnämndens beslut att beställa ett konstverk som de flesta kommunmedborgare (åtminstone bland dem som har höjt sin röst) tycker är fult.

För det första kan jag konstatera att en och en halv miljon är väldigt, för att inte säga snuskigt mycket pengar.

För det andra vill jag tydliggöra att jag inte har för avsikt att framföra min personliga åsikt om konstverkets eventuella skönhet. Delvis för att jag ännu inte vet vad jag tycker (en dag är alldeles för kort tid för mig att göra sådana ställningstaganden) men framför allt för att jag inte är kommuninvånare och alltså inte ska vara med och betala och således bör hålla käft.

Det som intresserar mig, är de snabba och starka reaktionerna från allmänheten. Att epitetet "fallossymbol" lät vänta på sig i ungefär tio minuter var kanske inte så förvånande. "Idioti", "slösa bort våra pengar" och så vidare, i den stilen har kommentarerna gått. Kort sagt: Personligt tycke och smak förväxlas ideligen med kvalitet. Som så många gånger tidigare. Jag känner väl igen fenomenet från den kultursektor jag själv verkar i.

Kvalitet avgörs inte med subjektivt tyckande. Där krävs erfarenhet och kunskap. Konst och musik är inga undantag.

Själv besitter jag inte tillräckliga kunskaper för att avgöra huruvida skorstenen är god konst eller inte. Men jag har tilltro till att kulturnämnden gör det, och att de tillkallar expertis när det behövs.

Men vem äger frågan? Ska vi i den offentliga visuella och audiella utsmyckningen följa devisen "skönheten ligger i betraktarens öga" (upphovsman för mig okänd) och därmed forma ett lättillgängligt och populistiskt kulturellt samhälle, eller ska vi bortse från subjektiva värderingar och istället låta dem som besitter kompetensen göra valen och garantera hög kvalitet?

Detta är en fråga som jag hoppas kommer att finnas med i den framtida kulturdebatten. Och så hoppas jag förstås att det blir någon kulturdebatt. Jag kan under min levnad hittills inte minnas någon värd namnet.

En dag i skolan.

Jag vill från första början göra klart att det handlar om en skola som jag har stort förtroende för. En skola där maken och jag, i samråd med sonen och utifrån hans intressen, har valt att placera honom. En skola som har rykte om sig att ha god ordning. Att kunskapsnivån är hög kan jag själv konstatera utifrån de hemuppgifter pojken har fått med sig och de kunskaper han har uppvisat.

Just därför är jag väldigt fundersam, för att inte säga konfunderad, efter en dag i hans skola. För jag är tämligen säker på att detta inte alls är något utmärkande, utan tvärtom symptomatiskt för skolan anno 2014. Det vågar jag påstå eftersom jag själv arbetar med ungdomar i grupp (betydligt större grupper än exempelvis en gymnasieklass) som jag pratar mycket med om ordning, reda och disciplin. Jag vet hur det är i deras skolor, trots att de ungdomar som kommer till mina körer, ibland men inte alltid, är så kallade mönsterelever. Jag lovar att om de fick lov att uppföra sig på samma sätt som i skolan, så skulle de göra det.

Flera av lektionerna började 10-15 minuter för sent, därför att lärarna inte hade tekniken i ordning. Kopiatorn hade strulat (varför gör man kopieringsjobbet strax före lektionsstart istället för dagen innan?) eller en vikarie hade inte fått inloggningen till den ordinarie lärarens dator. (Förkylningstider eller inte- om två av dagens sex lektioner är vikarieledda, så tycker jag nog att man kan förvänta sig att de håller samma nivå som vanliga lektioner.) Nota bene att 10 minuters försening av lektionsstart utgör 25% av undervisningstiden.

Flera av lärarna skulle behöva logopedstöd. De saknar röstteknik för att tala inför grupp.

Eleverna lyssnar inte på lärarnas instruktioner, utan avbryter ideligen för att ställa frågor som de skulle ha fått svar på om de bara hade låtit läraren tala till punkt. Och hör och häpna: När de gör så, får de uppmärksamhet, och läraren avbryter för att besvara frågorna. Det tar minst tio ytterligare minuter av lektionstiden. Samma fråga ställs tre-fyra gånger av olika elever och läraren svarar vänligt varje gång.

Normalstatus för god ordning tycks vara att två-tre elever talar med varandra samtidigt som läraren talar. Det är aldrig helt tyst i klassrummet när läraren talar. Några elever är inte ens vända mot läraren och väldigt få tittar läraren i ögonen när han/hon talar, vilket i min värld är ett självklart sätt att bekräfta att man lyssnar på den som talar. En och annan elev har sin telefon framme.

Lektionen avslutas inte på ett tydligt sätt, utan när läraren påbörjar meningen "Tiden börjar ta slut." så reser sig eleverna och går.

Helt otippat var det idrottläraren som pedagogiskt imponerade mest. Bra magstöd och díktion (ett förflutet inom militären?). Trots en klassrumssituation som inbjuder till viss oordning hade han kontroll på gruppen ("Sätt dig upp. Jag vill inte tala med någon som ligger ner."). Han fick massor gjort under ett lektionspass, såg alla, hann med att hjälpa och berömma alla och lyckades aktivera nästan alla.

Jag avhåller mig nu medvetet från att göra några kommentarer utan nöjer mig med att än en gång konstatera att jag är mycket fundersam.

Dagens spaning.

Sjukdom resulterade i en helg på tu man hand med tolvåringen medan resten av familjen åkte på släktkalas. Mysigt på sitt sätt, förstås. Bland annat har vi haft gott om tid för den nya skolans många läxor. Jag har alltid försökt lära barnen attityden att man inte bara behöver plugga in exakt det man fått i uppgift utan istället passa på att insupa de kunskaper som tillfället ger möjlighet till. Alltså att inte bara lära in de understrukna glosorna, utan även de andra. Att läsa hela texten även om man inte måste och ställa följdfrågor om innehållet, utöver de frågor som läroboken eller läraren har ställt. Att tänka själv och förstå texten istället för att bara lära sig utantill. För jag har uppfattningen att det här med att lära in precis bara det man behöver för att klara ett prov är en väldigt svensk företeelse. Jag tycker mig ha sett en helt annan inställning hos ungdomar med andra nationaliteter och jag tror att våra svenska ungdomar kommer att få svårt att mäta sig i kunskapsjämförelse. Ja, det vet vi redan genom Pisarapporten att de har.

 

Så när vi gjorde engelskaläxan (Johan gjorde, men vi läste tillsammans och pratade om texten) så bad jag honom att inte bara läsa den på engelska utan också översätta den till svenska. Det var en aha-upplevelse. För då fick jag anledning att påpeka, att det inte är riktigt korrekt att översätta He is called Simon med Han kallas Simon och att man inte kan översätta spend time med spendera tid, eftersom spend visserligen kan betyda spendera, men då enbart i fråga om pengar. I fråga om tid heter det på svenska tillbringa.

Detta är ju något som även många- åtminstone yngre, vuxna saknar kunskap om. Eller har kunskap men har glömt. Eller aldrig har fått förståelsen för varför det är viktigt. På samma sätt används underliga direktöversättningar av engelska uttryck som till exempel starta upp och stänga ner. Listan kan göras lång. Tanken har inte tidigare slagit mig, men nu såg jag tydligt värdet av att inte bara läsa främmande språk utan också översätta dem tillbaka till svenska. Man ser och förstår att samma ord kan ha skiftande betydelse eller valör valör på olika språk. 

Dagens spaning från en språkintresserad ickepedagog är således: Ges det i skolan tid att göra löpande textöversättningar till svenska, alltså inte bara översätta glosorna, och kontrollera att det svenska språket i översättningen är korrekt? Eller utgår man ifrån att eleverna förstår texten och nöjer sig därvid?

Är du feminist?

Frågan ställs till politiker och kändisar i snart sagt varenda intervju. Alla svarar givetvis ja, för allt annat vore fullständigt politiskt inkorrekt. 

Jag som inte är tillräckligt känd för att få frågan, svarar så här: Det beror på hur man definierar ordet feminist. Jag tycker givetvis att det är en självklarhet med lika lön för lika arbete. Jag anser också att vi omedelbart måste se till att kvinnor får samma chanser till höga ämbeten som män.

Men jag tycker inte att det ska ske genom könskvotering. "Må bäste man vinna" är ett användbart uttryck. Jag har heller inga problem med att ordet man i uttrycket används i betydelsen människa. Den som är bekväm med att byta alla man i språket mot en, får gärna göra det. Det provocerar mig inte det minsta. Inte ordet hen heller. Men själv har jag hittills inte haft behov av de två orden. Kanske får jag det en dag och i så fall börjar jag naturligtvis att använda dem.

Inte på minsta sätt förstår jag budskapet i boktiteln "Liten handbok i konsten att bli lesbisk" eller liknande budskap. Varför kan man inte bara få vara som man är, hetero-, homo-, bisexuell eller något annat? Av vilken anledning ska man sträva efter att bli lesbisk? Har det möjligen blivit mindre fint att vara heterosexuell?


"Det finns inga rosa brandbilar
i verkligheten!" utbrast
sonen irriterat.

Jag blir vansinnig på somliga företag, särskilt inom leksaks- och barnklädesindustrin, som gör vinst på att förstärka det stereotypa könstänkandet. Skillnaden på pojkar och flickor är inte så stor som man länge har trott, men de finns, även om de naturligtvis är generella och undantag också finns. Vi som arbetar med gosskör vet det och många andra vet det.

Visst är jag på det klara med att jag kommer att få skit för det jag nu skriver. För det retar gallfeber på många som utformar sina politiska agendor utifrån hur de önskar att verkligheten skulle vara, men utan någon erfarenhet eller kunskap om hur den verkligen är. Med drygt 25 års erfarenhet anser jag mig kunna säga att jag VET ett och annat. Jag VET att det inte fungerar att ha pojkar och flickor i samma barnkör. Inte i skolåldern i alla fall. Jag känner inte till en enda kör som har lyckats få fler än några få exceptionellt modiga pojkar att frivilligt stanna kvar i den blandade barnkören. Och jag VET att anledningen till detta är att pojkar och flickor behöver helt olika repetitionstempo och attityd för att tycka att det är roligt. Alla mina gosskörledarkollegor vet det också.

Konsten är tidlös och har alltid stått över olika tiders olika politiska agendor. Sjungande korgossar har funnits åtminstone sedan 300-talet, kanske tidigare. Organiserade gosskörer sedan 900-talet. Nu, på 2010-talet, blir vi gosskördirigenter med jämna mellanrum ansatta av aktivister med högt genustänkande och lågt kulturmedvetande för att vi separerar pojkar och flickor i vår verksamhet och dessutom har mage att påstå att de bör bemötas en aning olika. Såvitt jag vet har ännu inte landets skickliga dam- och manskörer ställts till svars, men det kanske är en tidsfråga.

Paminas och Papagenos duett i Trollflöjten kan knappast passera den genustänkandes nålsöga. "Han och hon, hon och han. Kärlekens gåva är kvinna och man." (Fritt ur mitt minne, kanske inte helt korrekt.) Men det tar konsten inte hänsyn till, precis som man inte kan läsa vare sig Tintin, eller böcker av Lennart Hellsing och Jules Verne om man kräver att allt ska passa in i dagens rastänkande.

I kunskapshänseende är jag övertygad om att pojk- och flickskolesystemet är överlägset dagens svenska skola. Att separera pojkar och flickor gör det mycket enklare att behålla koncentrationen i klassrummet. Dessutom skulle det säkert kunna utjämna den skillnad på studieresultat som finns mellan pojkar och flickor, då man kunde utforma undervisningen på det sätt som passar bäst. Men jag förstår givetvis också att det finns poänger med att blanda pojkar och flickor i skolan som väger tyngre.

Jag har alltid beundrat Gudrun Schyman. Nej, för resten, inte när jag var liten och trodde att sosse och VPK var svordomar. Men i vuxen ålder gör jag det, för att hon är skicklig, rolig, retorisk och snygg. Hon tillhör det riktigt tunga gardet av svenska politiker. Hon, Carl Bildt och några andra. Men i ärlighetens namn måste jag säga att hon gjorde sig bättre i Vänsterpartiet än i FI. Frågar ni mig så är Gudrun Schyman det bästa med FI.

Så- är jag då feminist? Somliga säger kanske nej efter att ha läst detta. Men jag förbehåller mig rätten att själv svara på frågan. Och mitt slutgiltiga svar blir nog att jag inte har något behov av sådan klassificering.

Min alldeles egna valkompass.

Här har ni, partierna. De frågor ni får lov att komma med vettiga lösningar på för att få min röst (i alfabetsordning).

Invandringen
Jag har inte större rätt än någon annan till den jord jag trampar på. Jag vill ha en generös och medmänsklig invandringspolitik.

Israel-palestinakonflikten
Den måste få ett slut! Och Sverige och svenskarna måste sluta att hålla sig till gamla idiotiska principer och värdelösa höger-/vänsterideal.

Kulturen.
Välfärd ska mätas i andra parametrar än pengar. De samhällen där kulturen blomstrar ger lyckliga och harmoniska invånare, som på ett bra sätt förmår att bidra till samhällets välstånd. Alla, och särskilt de unga, ska ha tillgång till god kultur och bra kulturpedagoger.
DETTA ÄR VÄGEN TILL FRED PÅ JORDEN OCH VÄRLDENS RÄDDNING!
Nej, jag är inte ironisk.

Miljön
Det är dags att ta klimathotet på allvar. En onaturligt mild vinter och en onaturligt varm sommar resulterade i den största och allvarligaste skogsbranden någonsin i Sverige. Östersjöns övergödning blir för varje år ett alltmer akut problem. Under hela den här sommaren har badförbud rått vid stora delar av kusten. Förutsättningar att leva på ett mera naturnära och miljövänligt sätt måste skapas. Möjligheten att ta sig till arbete och skola på andra sätt än i bilar med en person i måste skapas. Bra bussförbindelser för landsortsbefolkningen och samåkarparkeringar, tack!

Skolan
Kunskap är skolans viktigaste mål, som bör överskugga allt annat. Ge humanioran en mycket mer framträdande plats i skolan.
Allt det andra får bildade och kulturella elever på köpet.

Och här är några i-landsfrågor som jag inte ser någon särskild anledning att prioritera (fortfarande i bokstavsordning):

Jobbaskattavdraget, monarki eller republik, restaurangmomsen, sänkta skatter.

Snart 50. Lite visdom har jag allt.

Ännu återstår några veckor av semestern och redan nu känner jag att jag kommer att hinna med de projekt jag hade föresatt mig att hinna med. Lite möbelrenovering, lite iordningsställande av förråd, lite inredning av vårt ännu i stort sett oinredda hus, lite storstädning och lite trädgårdsarbete. Dessutom har jag vilat ordentligt, haft tid för familjen och tränat en del. Det är nog första året som jag har satt upp realistiska planer för vad som ska hinnas med under sommarledigheten. I vissa avseenden blir man verkligen klokare med åren.

Men den verkliga anledningen är att vi, när vi för drygt två år sedan förlorade precis allt vi ägde, utom de kläder vi för tillfället hade på oss, bestämde oss för att ta chansen till en annan livsstil. I dag äger vi inte många saker som kräver underhåll. Avsaknaden av prylar som ska skötas och repareras besparar oss ofantligt mycket tid. Vi tänker oss väldigt noga för innan vi skaffar saker.

Men visst, det saknas fortfarande många gardiner, mattor, lampor och en del möbler i vårt hem. Och jag har en tidskrävande uppgift i att hitta den flygel jag snart ska köpa. Men allt det får ta tid och ännu har vi inte hittat det vi vill ha.

Visst sörjer vi mycket av det vi förlorat. Men det är också en befrielse.
Aldrig mer ett hus fullt av prylar och en garderob full av kläder!

Min hypofys och jag.

Efter några upplyftande och levande diskussioner på min facebooksida de senaste dagarna fick jag kommentaren från en vän: "Tänkte just på vidden bland dina fb-vänner. Mina är så homogena i jämförelse."

Det stämmer nog. Jag rör mig bland gruvarbetare och adel, kulturarbetare och ingenjörer, bönder och professorer, högkyrkliga och lågkyrkliga, kapitalister och kommunister, monarkister och republikaner, språkvårdare och dyslektiker, gamla och unga. Och jag tycker att alla berikar min tillvaro.

Jag är uppvuxen i en politiskt disparat familj. Jag tycker att det är roligt att diskutera och jag känner mig inte obekväm när jag tycker annorlunda än den jag samtalar med. Och visst kan jag erkänna att jag ibland skapar frågeställningar mest för att få igång en diskussion. Jag lär mig mycket av det och det är ett bra sätt att få igång sina egna tankar och funderingar.

Det jag däremot mer och mer börjar lacka ur på är den ständiga uppdelningen i politisk höger och vänster. Har inte den tjänat ut sin betydelse för länge sedan? Man vet i förväg vem som kommer att tycka vad om vad. Partipiskorna är starkare än den egna tankeförmågan.

Det finns inte ett politiskt parti som jag kan säga att jag i någon större utsträckning sympatiserar med och jag skulle inte klara av att vara lojal med något av dem. Däremot finns det ett antal enstaka frågor där jag väldigt bestämt vet vad jag tycker. Men ingen kommer någonsin att lyckas placera mig på ena eller andra kanten.

För en månad sedan var jag på Färöarna. Jag fick veta att höger-vänsterskalan visserligen finns där, men att den är totalt underordnad den stora frågan om självständighet eller inte. Utifrån den frågan går man till val på Färöarna.

Jag ser inte fram emot valrörelsens upptrappning. Tycker att den suger.

För övrigt kan jag inte ens skilja på höger och vänster. I alla fall inte utan att först titta var jag har vigselringarna och tänka efter hur jag hälsar. Det är visst typiskt kvinnligt och har något med hypofysen att göra.

Det har ännu inte gått en vecka av semestern och den har redan varit mera spännande än man kan önska sig.

I går kväll hittade fåren ett sätt att ta sig ut ur hagen, och som alla vet är gräset grönare på andra sidan. Något djur måste ha skrämt iväg dem en bra bit hemifrån. Detta är nu inte Färöarna utan Uppland, där det finns både varg, lo, räv och björn, så fåren får inte gå riktigt som de vill.

Vi letade halva natten, grät oss till en kort och orolig nattsömn och vaknade med tårar i ögonen. Men djungeltelegrafen är väl utbyggd i Lagga, så strax efter åtta i morse var fåren lokaliserade och vi kunde hämta dem, hela 4 km bort! De följde direkt med när de såg oss. Sedan GICK tacka, två lamm och jag hela vägen hem. Dipaus två gånger. Flera roade bilister och cyklister stannade med glada tillrop.
Ja, jag kulade också.

Nu ligger alla tre utmattade i hagen och jag får äntligen min kopp kaffe. Gerda får finna sig i att vara bunden några timmar medan vi bygger ett säkrare stängsel. Och glädjen är stor bland barn och vuxna. Även hos fåren, tror jag.

Och så här sjöng jag för våra ledsna och oroliga barn i går kväll:

Lilla lammet vilse går,

river sig i vassa snår,

springer över stock och sten,

blir så trött i sina ben.

Herden räknar sina får.

Ett långt bort från fållan går.

Det är blåsigt, mörkt och kallt.

Herden letar överallt.

Lammet bräker, herden hör.

"Säg, vad sprang du från mig för?

Lilla lamm, kom hit till mig.

Fryser du, jag värmer dig.

Är du trött och sjuk, jag bär.

Lilla lamm, jag har dig kär."

Herden tar sitt lamm i famn.

Jesus Krist är herdens namn.

Jag råkade födas i fel sekel.

Den är vår!

Alla som känner mig vet att jag egentligen är en figur från tidig barock. Det blev tydligt i dag när vi skulle köpa en mangel. Jo, faktiskt, en mangel.

När man som vi gjorde, förlorar allt man äger och inte ens har en gaffel att äta med så märker man ganska snart vilka ägodelar man vill ha, på riktigt. Efter att ha införskaffat de nödvändigaste tingen, och med drygt två års perspektiv, finns det egentligen bara tre saker jag verkligen saknar. Flygeln, kaffemaskinen och otippat: mangeln.

Att köpa mangel är jätteenkelt, då valmöjligheterna är närmast obefintliga . I Uppsala finns två varumärken, båda i utförandet stor eller liten. Summa fyra modeller. Det tog ungefär tio minuter, varav fem gick åt till förklara för säljaren att vi verkligen hade för avsikt att köpa en mangel. Han hade nog inte sålt någon tidigare.

Flygel och kaffemaskin återstår. Men i natt ska jag sova i manglade lakan, för första gången-några hotellnätter borträknade- på 27 månader.

Rapport från första semesterdagen.

Jag vaknade med formidabel huvudvärk, av den sort man brukar få när man har jobbspurtat in i det sista och äntligen blivit ledig. Bestämde mig ändå för att omedelbart ta itu med privata angelägenheter som inte hunnits med under våren och försommaren.

Alltså transporterades ene sonen till staden för att äntligen ta blodprovet som han fick remiss till i början av maj. Utanför porten till läkarmottagningen möttes vi av lappen "semesterstängt till 4 augusti".

Jag lät mig inte nedslås av att helt i onödan ha släpat gossen från lugnet på landet till det relativt höga tempot i rikets fjärde stad, utan övergick till plan B och styrde istället kosan mot butiksgatan för att beta av listan med ärenden. Det sprack redan vid första kassan där jag insåg att plånboken låg kvar i bilen, en kilometer bort ungefär.

En rejäl omväg senare satt jag åter i bilen, på väg till Fullerö, på andra sidan stan än Lagga, för att hämta den andra av två beställda lampor. Den hade INTE samma färg som den första.

Tillbaka i stan, i en stor matvarubutik, slog blixten ner och jag drabbades av insikten att vi glömt bort att andre sonen skulle ha varit på kalas tidigare i dag. Mycket illa ur fler aspekter utöver att pojken och födelsedagsbarnet skulle bli besvikna, då vi a) glömde bort att svara i tid på inbjudan så att b) kalasmamman fick lov att påminna eftersom c) så många är bortresta att kalaset låg i farozonen att ställas in, samt vi d) inte kunde hitta inbjudan och några dagar tidigare hade skrivit och frågat var och när kalaset egentligen skulle äga rum.

Av detta blev jag riktigt nedslagen och började leta efter telefonnumret till kalasfamiljen för att omedelbart ringa och be miljoner gånger om ursäkt för att vi nu kanske hade sabbat kalaset som varit så nära att ställas in.

Och det var precis i det ögonblicket, när jag snyftande satt på en läskback på City gross och letade i min kalender efter telefonnumret, som den eländiga dagen vändes till triumf. Ett av de där (i ärlighetens namn ganska sällsynta) tillfällena då maken och jag samarbetar skitbra och supersnabbt, istället för de ständiga missförstånd som oftast kantar mer än heltidsarbetande föräldrars relation. För när jag tittade i kalendern så gick det upp för mig att det var ett kvällskalas som började om en halvtimme. I stan. Där jag var. Fast inte yngste sonen.

Så jag ringde maken, som jag visste var på väg hem, sa till honom att hämta pojken och vända tillbaka till stan, samtidigt som jag köpte en present, betalade de varor jag hunnit plocka åt mig och gav mig iväg för att möta upp vid Leos lekland. På utsatt tid plus/minus en sekund, skred nioåringen värdigt in med present under armen. Jag hälsade på kalasföräldrarna och frågade försynt, med hänvisning till den redan erkänt borttappade inbjudan, vilken tid barnen skulle hämtas och om det skulle serveras något att äta (till gossen som inte hade ätit middag. Ja, det skulle det). Och sedan hade jag två timmar på mig att handla färdigt och äta en ensam middag på IKEA.

Semester är återhämtning. Jag börjar i morgon.

Också en resa.

-Vad konstigt det känns att det inte är några får här.
Orden är nioåringens, när vi stiger ut ur ankomsthallen på Arlanda. I fem dagar har vi sett får precis överallt: vid vägar, på vägar, om inte på, så i alla fall precis intill landningsbanan på Vágar flygplats.

Lagom till midsommar kom vi hem från en körturné som inte liknar någon annan jag företagit. Till de 18 öarna i Nordens utkant, där fåren är fler än människorna och där bebyggelsen till största delen är ung och med fantastisk arkitektur. Där husen har gräs på taken. Där naturen är, om inte det vackraste jag sett, så i varje fall något av det mest hänförande. Bergsklättring istället för shopping, landsbygd istället för stad. Två härliga konserter i

otroligt vackra kyrkor och en friluftskonsert i en grotta. Begåvade och sångglada ungdomar. Den sista kvällen gick alla 115 koristerna tillbaka till grottan och kulade. Behöver jag beskriva stämningen?

 

Och så hade jag familjen med. En son i kören och övriga som medföljande. Samme nioåring sa redan första dagen:

-Färöarna är det vackraste land jag vet. Bergen, havet och fåren är det bästa. Men det är synd att det finns byggnader, för de passar inte in i miljön.

Sent på kvällen, nästan på natten kom vi hem till våra egna får.
De är märkbart glada över att vi är hemma.

Högtid. Till präster, musiker och andra som tycker om fest.

Förra året valsade youtubeklippet  med den danske prästen som framförde Konfi style runt på facebook. Det var ett roligt spex som hade gjort sig bra under en samling inför konfirmationen. Att prästen valde att framföra den under konfirmationen ödelade tråkigt nog all möjlighet till högtid för ungdomarna.

Tidigare i år var det en präst som smörade loss i en poplåt (har glömt vilken) till brudparet och gästerna från altaret. Han sjöng väldigt bra och det hade blivit en fin uppvaktning under bröllopsfesten.

Och i dagarna går en video runt med en dansande präst på skolavslutning. Jag har inte öppnat den, tror inte att jag behöver se.

Vi som är musiker i Svenska kyrkan ser det allt som oftast. Inte på min arbetsplats, vill jag tillägga. Där låter vi liturgi och högtid vara vad det är. Och jag lovar att det inte kommer mindre folk för det. Nordens största kyrka är allt som oftast fullsatt.

Men alltför ofta upplever jag det på annat håll och jag vet att det är vardag för många kollegor. Präster som flamsar bort livets största högtider för människor. Särskilt barn och ungdomar berövas gång på gång stunder av högtid och skönhet.

Ni präster som till skillnad från de flesta andra är både utbildade och skickliga i muntlig framställning, varför tar ni inte chansen och ger människorna några välformulerade ord på vägen? Rektor klarar det kanske inte. Men ni kan.

Och musiker, använd orgeln! Beröva inte människor möjligheten att få lyssna till det mest högtids- och stämningsskapande instrument som finns, när människorna äntligen kommer till kyrkan.

De kommer inte för att bli underhållna. De kommer av en rad skäl som vi inte känner till, men som oftast handlar om att få uppleva skönhet, mystik och liturgi och om att få något som är hållbart och äkta.

Familjerådet har sammanträtt och fattat beslut.

I den här typen av frågor har omyndiga dubbla röster.Oklart om kvinnor överhuvudtaget har rösträtt.

Mitt förslag Alice och August (efter Tegnér och Strindberg, upphovsmännen till Bä bä vita lamm) förkastades. Likaså makens förslag Cirrus och Cumulus (efter molnen som de liknar). Inte heller vårt gemensamma förslag Hans och Märta (efter farfar och mormor) godkändes.

Finn och Fluffi blev det. Finn för att han är en vandrare och Fluffi för att hon är fluffig. Fast i sanningens namn är inte Finn mera vandrare än de andra, eftersom de alltid rör sig i flock. Tre och tre, aldrig färre.
Mamman heter Gerda sedan sju år tillbaka. De verkar trivas med att vara på sommarkollo hos oss och de har hittat sin favoritskuggplats.

Ett mycket sorgligt inlägg.

45 personer i mitt valdistrikt röstade på Sverigedemokaterna. Det är nästan 8 %. Åtta personer röstade på Piratpartiet.

Och plötsligt är fördomen om landsbygden inte längre en fördom.

Varför?
-Lågutbilade. Till viss del, kanske. Men så ser inte befolkningsstatistiken här i Lagga ut. Många akademiker har flyttat hit för att de vill bo på landet, och kanske för att det är nära till Arlanda.
-EU-kritik. Absolut. Att lantbrukarna vill ut ur EU är både känt och fullt förståeligt.
-Missnöje. Javisst, men över vad? Jag vill inte ha post, livsmedelsbutik eller systembolag på mindre än en mils avstånd. Vi flyttade hit för slippa allt sådant. Jag vill ha mindre än 200 meter till brevlådan och fungerande bredband. För övrigt vill jag ha skog, en insjö, djur inpå knuten och lugn och ro.
-Och så det där sista. Det som jag nästan inte vågar skriva. Kan det vara så att om man tillbringar det mesta av sin tid hemma på gården och sällan träffar invandrare, så har man helt enkelt inte haft möjlighet att se vilken tillgång ett mångkulturellt samhälle är? Och kanske tror man rentav på pratet om att invandringen är orsaken till allt som man är missnöjd med.

Jag vet inte. Men jag blir ledsen och rädd. Fader, förlåt dem, ty de vet icke vad de gör.

Lyckligast vinner.

Det gullas som aldrig förr på sociala medier. Foton med söta barn och rara historier om desamma, bilder på mat och bilar, tre positiva saker om dagen. Den typen av inlägg ger hundratals gillanden på facebook. Om man däremot ger uttryck för en åsikt får man räkna med tystnad, såvida man inte har ett brett nätverk av människor som tycker precis likadant. Då kan man tryggt ropa ut sina åsikter och lita på att man bara får medhåll. Den som inte håller med väljer oftast att inte delta i tråden.

Nyligen företog jag en nattlig promenad tillsammans med några vänner. Samtalet kom att handla om barn. Vi delade oro för barnens umgängen, sjukdomar, mognadsprocesser och sorgen över de barn som aldrig föddes. Nästan samtidigt utbrast vi:
-Så skönt att höra att vi alla kämpar med barnen. Man har ju nästan börjat tro att facebook speglar verkligheten och att alla andra har det jätteenkelt och är lyckliga hela tiden.

Jag ser unga och äldre omkring mig som har det riktigt svårt, så oerhört kämpigt att jag beundrar dem varje dag de orkar stiga upp. Och jag undrar om lyckotävlingen på sociala medier är helt sund.

De där tre positiva sakerna om dagen är ofta ganska underhållande läsning. Men jag vet inte.
Jag har faktiskt lite svårt för dem. Det skulle i alla fall inte skada att blanda upp dem med lite hederlig ilska över världens oskick.

Så nu mina vänner, bjuder jag er på min sågarlista från 2009:
http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/2009/01/sagarlistan.html
och ångestlistan från 2011:
http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/2011/11/kyrkomusikerns-angestlista.html

Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden.

Jag är besjälad, för att inte säga besatt av att se så mycket som möjligt av Norden. Jag har sett det mesta av Sverige, väldigt mycket av Norge, skapligt mycket av Finland, så gott som alla Danmarks öar och lite av Island. Jag har några ovanliga meriter, som att ha varit två gånger på Nordkap och fyra gånger på Möns klint. Om några veckor ska jag äntligen få en gammal dröm uppfylld och åka till Färöarna. Jag blev mycket nöjd när det häromdagen dök upp ett synnerligen lämpligt tillfälle att åka till Öland senare i sommar. Jag har faktiskt aldrig varit där.

Naturligtvis finns det tusentals ställen i Norden som jag inte har besökt och även några större luckor som Bornholm, Ven och Fårö. Jag jobbar på det.

Vackrast i Norden? Tveklöst Aurlandsdalen, långt inne i Sognefjorden, där släkten Juul kommer ifrån och där min farfars far var prost.

Jag gjorde en dagstur mellan Sälen och Mora i dag. Hade sällskap hela vägen och dessutom fanns det snälla människor som bjöd på blåbärssoppa.

För 12 år sedan ungefär klockan 22 åkte vi in till förlossningen. Trots att det var den av barnen som tagit mest tid på sig föddes han redan klockan 00:04. Eftersom det var första söndagen i mars var det också vasaloppsdagen. Jag var anmäld men fick alltså förhinder att starta. Med en åtta timmar gammal bebis på armen satt jag på förlossningen och såg starten. Ja, jag vet, jag har skrivit om det flera gånger förut, för jag tycker att det är en fin historia.

Sedan dess har jag velat åka, men så kom andra barnet och det har känts mer avlägset för varje år.
I dag åkte jag. Trots katastrofvinterns minimala träningsmöjligheter, trots två långa sjukdomsperioder och trots att alla i familjen utom jag varit jätteförkylda den senaste veckan, kom jag till start. Som jag har försakat både jobbet och familjen i jakten på snö. Maken har de senaste veckorna titulerat sig som vasaloppsänkling.

Aj, vad tufft det var! Väderförhållandena gjorde flaskhalsen i början till en timme och 40 minuter lång, för att nämna en av alla svårigheter som det milda vädret ställde till. Sammanfattningsvis kan man väl säga att Fädernas spår det här året saknade tillstymmelse till spår. Men jag klarade mitt enda mål: att inte bli avplockad utan få åka hela vägen till Mora.

Om jag ska göra det igen? Nej, det ska jag inte, det sa jag redan i förväg. Nu har jag åkt Vasaloppet. Om mindre än ett år fyller jag 50 och det känns bra att ha fixat Vasan. Om långloppslusten kommer så finns andra lopp som jag är mer sugen på, som Birkenbeinerrennet eller Marcia Longa. Men turåkning är faktiskt roligare, tycker jag.

Men det bästa av allt är jag tror att jag har lyckats inspirera tolvåringen att åka Kortvasan tillsammans med mig nästa år.

I morgon får han troligen komma till min säng, så ska jag sjunga för honom. För jag lär inte ta mig upp.

De finns överallt.

Först ska det sägas att längdskidåkarna generellt utgör ett mycket trivsamt folkslag. Men han finns även i skidspåren: Mr Bäst i Spåret som ovillkorligen måste vara först. Det kan säkert vara en hon också men i dag var det en man, uppskattningsvis 10 år yngre än mig.

Eftersom vi åkte i samma korta spår också i går, visste både han och jag att han åkte fortare än jag. Jag hade därför naturligtvis släppt honom före utför backen, om det inte varit för att jag precis hade börjat åka utför när Mr Bäst i Spåret flåsade mig i nacken. Han pressade sig förbi och gjorde en praktvurpa framför mig. Då utförsåkning, till skillnad från längdåkning, råkar vara något jag är ganska bra på, parerade jag elegant (nåja, jag lyckades i alla fall undvika att åka över hans skidor som låg tvärs över spåret). Men i den tvära kurvan direkt efteråt tappade även jag balansen. Jag var beredd på att falla och var snabbt på benen igen. Det var däremot inte Mr Bäst i Spåret som låg kvar i snön med uppenbara smärtor. Min fråga "Hur gick det?" besvarades efter ganska många sekunder med ett motvilligt "Sådär". Efter det misslyckades jag med all övrig konversation och mannens kroppsspråk visade med all önskvärd tydlighet att han inte behövde någon som helst hjälp.

Möjligen hade jag väntat mig ett "Förlåt, det var dumt av mig att åka om."

I dag är det 23 år sedan Operation ökenstorm,

1981, tror jag. Jag i Islandströja som jag själv stickat. Brorsan i
Stenmarksluva och stars and stripes-täckjacka som han ärvt av
mig. Den politiska medvetenheten var stor, om än med vissa
luckor.. 

upplyste mig maken om efter middagen, när barnen hade ätit färdigt och fått lov att återuppta sina aktiviteter. Vi fastnade i nostalgiska minnen från 80-talet. Så engagerade vi var! Vi ropade "USA ut ur Vietnam" och "Sovjet ut ur Afghanistan" lite hur som helst utan att egentligen begripa skillnaden. Vi var fullständigt befriade från höger- och vänsterpiskor. Vi ville bara ha fred på jorden. Min kompis Karin och jag reste till Göteborg i början av 80-talet för att demonstrera för fred med 100.000 andra. Det var en lång resa från norra Norrland. Vi sov på liggunderlag i en stor mässhall i Scandinavium och det var starkt.

I dag är jag också engagerad. I kulturfrågor och särskilt i barns rätt att sjunga på sin egen nivå. Och faktiskt i många andra saker också. Men hängivenheten är kanske inte densamma, och definitivt inte orken.

Den trista baksidan.

Jag vänjer mig aldrig, ALDRIG vid besvikna barn som jag inte har möjlighet att ge plats i kören. Det händer ganska sällan, för oftast känner barnet själv under uppsjungningen att det inte är rätt grej. Fast i dag var det inte mindre än två gråtande flickor. Jobbigt, svårt. En av de riktigt trista delarna av mitt arbete.

Men jag kan ju inte ta emot hur många hundra sångare som helst. Och jag lotsar dem alltid till en kör som passar deras nivå. För jag vet, att lika viktigt som det är att alla får sjunga, lika viktigt är det att få sjunga på sin egen nivå. Därför skulle det bli helt fel, både för de allra duktigaste och de andra, om jag tog emot sångare enligt köordning.

Men vänjer mig, det gör jag inte.

Innsbruck, ich muss dich lassen.

En underbar vecka i Alperna är snart till ända. I morgon bitti går bussen från Sölden till Innsbruck för flyg till Arlanda. Jag tänker stiga upp tidigt för att hinna med en sista runda i skidspåret innan dess, för hemma i Sverige verkar endast regn vänta.

Johan

Med glädje kan jag konstatera att ungefär tio års slit har lönat sig. Jakob och jag har åkt skidor med barnen på ryggen, dragit dem i pulka över fjällen, slitit på våra ryggar för att åka med dem mellan benen, åkt med dem i sele, dragit dem i stavar i flackpartier, släpat ut dem på turåkning.
De har blivit så duktiga skidåkare och jag får numera ligga i för att hänga med i off pisterna.

Sölden är en gammal by som fanns långt före skidturismen. Det finns anor före Kristi födelse. Många skidorter är uppbyggda kring den moderna skidturismen, men det finns några riktigt gamla byar som funnits långt tidigare, till exempel Sölden. Aspen och Åre. Vi har pratat ett par gånger med en Söldenfödd man som brukar hänga på Herr Josephs bar. Han har berättat att liftarna började byggas 1948. Tänk vilken utveckling byn har gjort under hans levnad! Här finns 3.000 bofasta invånare, under skidsäsongen 20.000.

För ovanlighetens skull bokade vi en charterresa, vilket har fördelar och nackdelar. Hotel am Hof visade sig vara mycket bättre än vi hade föreställt oss. Ett litet charmigt hotell, där vi har en tvårumslägenhet i alphyddestil med riklig och riktigt bra halvpension, som jag verkligen kan rekommendera den som föredrar personlighet framför stel lyx. Dock får man stå ut med en massa svenskar.

Det bästa med semestern är att vara med familjen.

Sölden erbjuder fin skidåkning, fast inte alls så bra som den vi upplevde i Le port de soleil för två år sedan. Det är ett ganska litet skidområde, vilket vore helt OK om det inte vore överbelagt av hotell. För oss som refererar till Hemavan-Tärnaby och Riksgränsen är det alldeles för mycket folk på samma ställe. Dessutom har vi blivit bestulna på ett par stavar och ett ryggskydd, samt utsatta för ytterligare ett stöldförsök (en man la händerna Karls Adidasbyxor när Jakob gav honom en blick som fick honom att dra sig tillbaka).

Nu väntar vårterminen samt skola och arbete. Av erfarenhet vet jag att den korta ledigheten inte är tillräcklig efter den intensiva jultiden. 2013 innebar dessutom en höst som var mer intensiv och arbetsam än någonsin tidigare. Under hela december var jag sjuk i influensa men jobbade så gott det gick. Den sista hostan gav med sig under alpveckan och jag har tränat riktigt hårt. Jag känner mig förvånansvärt pigg och laddad för vårens roliga uppdrag. Det är en ära att tillsammans med gosskören få följa ärkebiskop Anders, som jag har tyckt så mycket om att arbeta med, till hans stavnedläggning och pension. Direkt efter det reser goss- och flickkören till Färöarna, dit jag blev inbjuden av domkyrkoorganisten i Tórshavn då vi träffades på Island för 1½ år sedan.

Men innan dess hoppas jag, möjligen utsiktslöst, på snö och vinter även i Uppland.