Innsbruck, ich muss dich lassen.

En underbar vecka i Alperna är snart till ända. I morgon bitti går bussen från Sölden till Innsbruck för flyg till Arlanda. Jag tänker stiga upp tidigt för att hinna med en sista runda i skidspåret innan dess, för hemma i Sverige verkar endast regn vänta.

Johan

Med glädje kan jag konstatera att ungefär tio års slit har lönat sig. Jakob och jag har åkt skidor med barnen på ryggen, dragit dem i pulka över fjällen, slitit på våra ryggar för att åka med dem mellan benen, åkt med dem i sele, dragit dem i stavar i flackpartier, släpat ut dem på turåkning.
De har blivit så duktiga skidåkare och jag får numera ligga i för att hänga med i off pisterna.

Sölden är en gammal by som fanns långt före skidturismen. Det finns anor före Kristi födelse. Många skidorter är uppbyggda kring den moderna skidturismen, men det finns några riktigt gamla byar som funnits långt tidigare, till exempel Sölden. Aspen och Åre. Vi har pratat ett par gånger med en Söldenfödd man som brukar hänga på Herr Josephs bar. Han har berättat att liftarna började byggas 1948. Tänk vilken utveckling byn har gjort under hans levnad! Här finns 3.000 bofasta invånare, under skidsäsongen 20.000.

För ovanlighetens skull bokade vi en charterresa, vilket har fördelar och nackdelar. Hotel am Hof visade sig vara mycket bättre än vi hade föreställt oss. Ett litet charmigt hotell, där vi har en tvårumslägenhet i alphyddestil med riklig och riktigt bra halvpension, som jag verkligen kan rekommendera den som föredrar personlighet framför stel lyx. Dock får man stå ut med en massa svenskar.

Det bästa med semestern är att vara med familjen.

Sölden erbjuder fin skidåkning, fast inte alls så bra som den vi upplevde i Le port de soleil för två år sedan. Det är ett ganska litet skidområde, vilket vore helt OK om det inte vore överbelagt av hotell. För oss som refererar till Hemavan-Tärnaby och Riksgränsen är det alldeles för mycket folk på samma ställe. Dessutom har vi blivit bestulna på ett par stavar och ett ryggskydd, samt utsatta för ytterligare ett stöldförsök (en man la händerna Karls Adidasbyxor när Jakob gav honom en blick som fick honom att dra sig tillbaka).

Nu väntar vårterminen samt skola och arbete. Av erfarenhet vet jag att den korta ledigheten inte är tillräcklig efter den intensiva jultiden. 2013 innebar dessutom en höst som var mer intensiv och arbetsam än någonsin tidigare. Under hela december var jag sjuk i influensa men jobbade så gott det gick. Den sista hostan gav med sig under alpveckan och jag har tränat riktigt hårt. Jag känner mig förvånansvärt pigg och laddad för vårens roliga uppdrag. Det är en ära att tillsammans med gosskören få följa ärkebiskop Anders, som jag har tyckt så mycket om att arbeta med, till hans stavnedläggning och pension. Direkt efter det reser goss- och flickkören till Färöarna, dit jag blev inbjuden av domkyrkoorganisten i Tórshavn då vi träffades på Island för 1½ år sedan.

Men innan dess hoppas jag, möjligen utsiktslöst, på snö och vinter även i Uppland.