Hjälp på väg

På tisdag börjar min assistent Lilian. Då har det gått tre veckor och en dag sedan jag lade fram behovet. Imponerande, tycker jag. Förutom att det blir till stor hjälp och avlastning för mig, så ska det bli roligt att vid sidan av mina fyra manliga musikerkolleger få en kvinnlig och nästan jämnårig arbetskamrat.

När man väl har klippt av den tunna tråd man balanserar på när man står på gränsen till utbrändhet, så är man mycket skör. Gråter och får ont i magen för minsta lilla sak. Men det känns väldigt bra att jag fick så snabb hjälp, och jag är stolt över mig själv som sa ifrån i tid.

Kurage

Min son är mycket modig: på discot i fredags vågade han gå fram till de ansvariga fjärdeklassarna och be dem sänka volymen. De höjde den istället. I måndags på klassrådet tog han själv upp frågan. Han fick medhåll av fröken och ett fåtal klasskamrater, men de flesta tyckte att ljudvolymen på discot varit alldeles lagom. Sonen vidhöll sin åsikt och fröken tänker föra frågan vidare.

Jag tycker att det är jättemodigt av en sjuåring! Fast jag hoppas att han till skillnad från sin mor, lär sig att hålla inne med en och annan sanning. Jag är uppfostrad till att i alla lägen tala sanning. Det är i längden ganska obekvämt. Ändå lär jag förstås mina barn samma sak- vad skulle man annars lära dem?

Svåra frågor.

Pianopedagog-ja, discokille-nej.

Johan undervisar sin klasskamrat Rasmus i pianospel. Båda iförda svart hatt för att markera högtiden. "Den noten heter c och den heter d. På den vita noten ska du räkna till två." Såväl lärare som elev är mycket stolta över framstegen.

(Kalle hade också en kompis på besök, men de var inte stilla tillräckligt länge för att fångas på bild.)

Lite senare är Johan och Rasmus stajlade och mycket förväntansfulla inför sitt första skoldisco. För Johan blev det dock en flopp. Han tyckte att det var alldeles för hög ljudvolym (han är kanske min son i alla fall?) och när han bad om att den skulle sänkas, skruvades den istället upp. Så tappade han både sin chipspåse och sin Festis, och när han senare ramlade på dansgolvet och slog sig så fick han nog och jag fick hämta en storgråtande pojke efter bara en timme.

Mina chefer

Svenska kyrkan har inte rykte om sig att vara en särskilt bra arbetsgivare. Dessvärre finns flera exempel på det, även jag har sådan erfarenhet. Detta gäller dock inte min nuvarande arbetsgivare. Under en längre tid har jag känt att min arbetsbelastning börjat bli orimligt hög. Av olika skäl valde jag att berätta detta för mina två chefer i måndags. Idag- tre dagar senare, finns en plan för hur jag ska avlastas.

Hur många har så lyhörda chefer? Än är det ruter i Fädernas kyrka.

Svininfluensa

Nu har väl rädslan för Grisflunsan gått för långt.
Fotot och bildtexten har jag lånat från min bror. Jag tror mig veta att det är taget i en av döttrarnas rum.

Personligen tycker jag att det gick för långt för ett bra tag sedan. Att tvätta händerna har alltid varit ett bra sätt att hålla baciller borta, oavsett om det gäller svin- mag- eller annan influensa. Men skyltarna som sitter överallt, och alla förhållningsorder man får på sin arbetsplats tycker jag är mycket irriterande. Uppmana människor att stanna hemma...?!*) Alla smittskyddsläkare jag hittills har hört uttala sig, har istället sagt något i stil med "Kramas mera så att ni blir immuna". Häromdagen ringde en körmamma och frågade om dottern fick lov att komma till kören trots att hon hade hosta. Flickan var nämligen portad i skolan. "Hur mår hon?" frågade jag och fick veta att tjejen var hur pigg som helst.

Finns det fler än jag som tycker det är jätteenkelt att genomskåda läkemedelsindustrin, som har stora pengar att tjäna på epidemin?

*) Det var missbruk av skiljetecken, vilket kanske visar graden av indignation.