Känner ändå mest tacksamhet.

Släktingarna välbehållna och oskadda, om än chockade i Oslo.
Lillebror vid liv och välbehållen, om än skakad på Lycksele lasarett.
Svärmor hemma hos den Gud hon trodde på, om än avliden.

Men det blev lite mycket på en gång. Tårarna flödar idag.

Stava rätt.

Jag misstänker att jag i förhållande till min egen ålder har världens lägsta medelålder på mina facebookvänner. Genom goss- och flickkörerna har jag några vänner som går i andra klass. När så unga människor publicerar text blir det förstås lite tokigt ibland. Det är roligt och intressant att se hur de skriver. För en tid sedan skrev en av dem "Idag har jag namsta."

En åttaåring som har blivit tränad i att tänka efter, förstår att namnsdag är ett sammansatt ord som består av namn och dag. Det är då självklart hur ordet ska stavas. I annat fall väntar ett mödosamt och tråkigt utantillinlärande i jätteformat med att lära sig stava alla glosor.

Ibland tycker jag att skolan brister i att lära barnen att tänka efter.

Teckningen här intill hittade jag i den stora påse med färdiggjorda skolböcker och arbeten som Johan hade med hem från skolavslutningen. Han gjorde den i SET-undervisningen. Jag tycker att det är ett bra motto både för hur man ska förhålla sig gentemot kamrater och i sin inlärning.

Min tacksamhet över att våra barn får gå i S:ta Maria skola vet inga gränser.

Che Guevara, here I come.

Om bara ett par dagar sätter vi sönerna på flyget upp till mormor och moster för att själva åka söderut. Äntligen ska en av mina drömresor bli av, jag har alltid velat komma till Sydamerika.

Den andra delen av resan, 9th world symposium on choral music, behöver jag inte ägna någon planering åt, sedan jag väl i början av april, efter otaliga försök lyckades registrera mig samt välja konserter och work shops. Tack till min arbetsgivare Uppsala domkyrkoförsamling som låter mig resa i tjänsten samt Uppsala kommuns kulturförvaltning och studieförbundet sensus som står för kostnaderna. Det ska bli väldigt spännande!

Semesterdelen har däremot vållat avsevärt huvudbry. Det visade sig vara i det närmaste omöjligt att hitta någon människa som varit i Argentina och kunde tipsa om något. Många har varit i Brasilien, Chile och Peru, men gällande Argentina fick vi ta till nya forskningsmetoder, som att överfalla bekantas bekanta och vilt främmande människor på internet med våra frågor. Så småningom klarnade det dock och nu vet vi ungefär vad vi ska göra under resans första del (som sker under semestertid och bekostas av oss själva, bara för att undvika eventuella missförstånd).

I början av augusti blir jag lämnad ensam kvar i Buenos Aires för att på helt egen hand ta mig till Puerto Madryn i Patagonien. Det känns lite läskigt. Då hoppas jag att Jakob och jag har dansat tango, ätit argentinska stekar, åkt den gamla trätunnelbanan och en massa annat i Buenos Aires. Stadens namn betyder ju ungefär frisk luft, återstår att se om det stämmer. Vi ska ta oss ut på Pampas och bo på en estancia några dagar. Om vi tycker att vi har sett nog av BA så blir det kanske också en båttur över Rio de la Plata till Uruguay.

Alldeles nyss då jag satt med kartan och visade barnen vart vi ska åka gick det upp för mig hur långt söderut jag ska. 1996 reste jag i Australien och var som längst söderut i Sidney, för övrigt på det fjärde världskörsymposiet. I min okunskap har jag tänkt att man -Antarktis undantaget- inte kommer längre söderut än så. Men nu insåg jag att Buenos Aires ligger på ungefär samma breddgrad och att Puerto Madryn är betydligt längre söderut, ungefär på 42:a breddgraden. Så det blir till att packa varma kläder.

Nästan tre veckor från barnen känns i det närmaste outhärdligt. Men deras pappa återvänder efter tio dagar och de kommer att ha det bra under tiden.
Jag kommer att ha det toppen. Don't cry for me. Men be gärna en bön, ni som känner att ni kan.

Laggas musicerande änglar.

I min hemkyrka i Lagga finns den kanske äldsta avbildningen av en nyckelharpa. Såvitt jag vet är det också den enda nyckelharpspelande ängeln som finns.

-Det är väl klart att änglar spelar nyckelharpa, tänkte förmodligen den Albertus Pictorelev som 1498 målade kyrktaket.

Fin är den i alla fall, nyckelharpsängeln. Jag stannar alltid till en stund inför den när jag är i kyrkan. Ett vittne om svensk folktro.

Carl Milles ängel spelar däremot flöjt. Många tror felaktigt att Carl Milles föddes på Lidingö. Han föddes och växte upp på Örby gård i Lagga, en dryg kilometer från vårt hus. I samband med att hans mamma begravdes i Lagga kyrka skänkte han den ganska okända statyn som står väl synlig på Lagga kyrkogård.

Den tredje spelande ängeln i Lagga, Anders Bromander, slutar tråkigt nog snart sin tjänstgöring i Lagga kyrka. Vi är många som sörjer och saknar vår lysande organist och pianist samt önskar att det inte hade behövt ske.

Näsan ovanför vattenytan.

13 grader i luften och 20 i vattnet. För den som har bestämt sig för att försöka ta silvermärket finns varken dåliga väder eller kläder. Här är det Johan som håller sig flytande i två minuter.

Ungefär så känner jag mig ibland under jobbintensiva perioder. Det kan vara en kamp att hålla näsan ovanför. Men nu är det semester och jag nöjer mig med att från bryggan betrakta alla simskolebarnen som kämpar. De blir så stolta och glada när de klarar sina märken.

Heder åt Marielunds simsällskap. Och pedagogpris åt den som kom på simmärkena. Vilken motivation de är! Skolan skulle kunna använda sig av systemet. Bronsmärket i svenska när du läst alla Harry Potterböcker till exempel. Sedan skulle man ha ett bra underlag för en nationellt rättvis betygsättning.

Själv skulle jag nöja mig med exempelvis nobelpriset för att jag kom på idén.

Min pappa och jag

Jag besökte Norsjö kyrka i början av sommaren. Jag hade tur och träffade på kantor Eva som satt och övade på orgeln. Förutom att vi hade en trevlig pratstund så släppte hon in mig i sakristian så att jag fick se porträttet av pappa. Idag är det 14 år sedan han dog.

På pappas begravning varken spelade eller sjöng jag. Strax innan hade jag bestämt mig för att inte mera göra det på nära anhörigas begravningar. För man gör det på bekostnad av sitt eget deltagande. Man blir tvungen att skärma av för att klara uppgiften och efteråt vet man knappt om man har varit med eller inte.

Under det senaste året har båda mina svärföräldrar gått bort och vid båda tillfällen tog jag beslutet att i alla fall sjunga, eftersom ingen annan i släkten musicerar. Jag kunde bidra med något och det kändes bra.

Men vad märkligt det är att inse att man snart tillhör den äldsta generationen.

Kalas

Johan och Lammin, båda nio år gamla.

Familjen har firat, med tårta och allt. Först och främst en bortglömd dopdag. Vi brukar inte glömma dopdagar, tvärtom är vi mycket noggranna med dem, men i år inföll Johans dopdag bara två dagar före svärmors begravning för drygt en vecka sedan och försvann.

Inte minst barnen är angelägna om att dopdagarna firas, för bådas favoritgosedjur är doppresenter och har således födelsedag på deras dopdagar.

Vi firade också ett taget simborgarmärke och en som efter mycket möda och stort besvär, äntligen har lärt sig att cykla.

Tyst för mig själv firade jag att minstingen alldeles självmant vill spela piano med mig, men det vågar jag inte knysta om, för då slutar han säkert.

Semesterprojekt



Före



Efter

Jakobs gamla byrå som stått i garaget i ett par år, fick en makeover och är nu placerad i Johans rum. 

För min del kom en gammal fördom på skam. Efter att ha kört planslip i någon timme var jag helt slut i armarna. Slipmaskinen orkade jag inte ens hålla, det fick Jakob göra.

Jag ska aldrig mera påstå att motocross inte kräver kondition och styrka.

Du skall icke vara en morsa åt dina gosskorister.

Så lyder gosskörledarnas första budord. Ändå måste jag tillstå att den stolthet jag känner då mina söner har tagit nya simmärken, spelat piano på farmors begravningssamkväm eller i ett halvår på egen hand rest i Oceanien, på flera sätt påminner om känslan då UDG-gossar och -herrar röner framgångar.

Till vänster ses Johannes Tenstam från Uppsala domkyrkas gosskör efter att ha tagit emot en graverad stämgaffel och tilldelats titeln "Årets svenska gossopran 2011".

Idag hade Uppsala gossensemble sin första konsert. De fyra killarna satt i de två främsta leden då jag 2003 tillträdde som gosskörens dirigent. Sedan dess har jag 

David Edström, Erik Nyström, Dennis Astorsdotter, David Pettersson.

följt dem vareviga vecka, genom gossröststadiet, målbrottet och in i herrstämman. Om 10-11 år kommer deras manröster att vara färdigutvecklade, men redan nu är de en riktigt bra manskvartett!

Likt en stolt mor satt jag i publiken och försökte hålla tårarna tillbaka.

Sommarlovsbarn ska ha skrapsår,

men någon måtta får det vara. Bilden som togs före omplåstring vågar jag inte ens publicera.

En rejäl vurpa på cykeln på väg till badet. Stort tack till familjen Wass-Hast som lånade ut dusch och bistod med plåster och tejp. Turligt nog råkade en sjukvårdsutbildad moster dyka upp i rätt ögonblick.

Nu ligger gossen i badkaret med tända ljus i kandelaber och lyssnar på Bach, Mozart och Brahms alltmedan smutsen i såren förhoppningsvis löses upp.