lördag 28 juni 2014

Jag råkade födas i fel sekel.

Den är vår!
Alla som känner mig vet att jag egentligen är en figur från tidig barock. Det blev tydligt i dag när vi skulle köpa en mangel. Jo, faktiskt, en mangel.

När man som vi gjorde, förlorar allt man äger och inte ens har en gaffel att äta med så märker man ganska snart vilka ägodelar man vill ha, på riktigt. Efter att ha införskaffat de nödvändigaste tingen, och med drygt två års perspektiv, finns det egentligen bara tre saker jag verkligen saknar. Flygeln, kaffemaskinen och otippat: mangeln.

Att köpa mangel är jätteenkelt, då valmöjligheterna är närmast obefintliga . I Uppsala finns två varumärken, båda i utförandet stor eller liten. Summa fyra modeller. Det tog ungefär tio minuter, varav fem gick åt till förklara för säljaren att vi verkligen hade för avsikt att köpa en mangel. Han hade nog inte sålt någon tidigare.

Flygel och kaffemaskin återstår. Men i natt ska jag sova i manglade lakan, för första gången-några hotellnätter borträknade- på 27 månader.

onsdag 25 juni 2014

Rapport från första semesterdagen.


Jag vaknade med formidabel huvudvärk, av den sort man brukar få när man har jobbspurtat in i det sista och äntligen blivit ledig. Bestämde mig ändå för att omedelbart ta itu med privata angelägenheter som inte hunnits med under våren och försommaren.

Alltså transporterades ene sonen till staden för att äntligen ta blodprovet som han fick remiss till i början av maj. Utanför porten till läkarmottagningen möttes vi av lappen "semesterstängt till 4 augusti".

Jag lät mig inte nedslås av att helt i onödan ha släpat gossen från lugnet på landet till det relativt höga tempot i rikets fjärde stad, utan övergick till plan B och styrde istället kosan mot butiksgatan för att beta av listan med ärenden. Det sprack redan vid första kassan där jag insåg att plånboken låg kvar i bilen, en kilometer bort ungefär.

En rejäl omväg senare satt jag åter i bilen, på väg till Fullerö, på andra sidan stan än Lagga, för att hämta den andra av två beställda lampor. Den hade INTE samma färg som den första.

Tillbaka i stan, i en stor matvarubutik, slog blixten ner och jag drabbades av insikten att vi glömt bort att andre sonen skulle ha varit på kalas tidigare i dag. Mycket illa ur fler aspekter utöver att pojken och födelsedagsbarnet skulle bli besvikna, då vi a) glömde bort att svara i tid på inbjudan så att b) kalasmamman fick lov att påminna eftersom c) så många är bortresta att kalaset låg i farozonen att ställas in, samt vi d) inte kunde hitta inbjudan och några dagar tidigare hade skrivit och frågat var och när kalaset egentligen skulle äga rum.

Av detta blev jag riktigt nedslagen och började leta efter telefonnumret till kalasfamiljen för att omedelbart ringa och be miljoner gånger om ursäkt för att vi nu kanske hade sabbat kalaset som varit så nära att ställas in.

Och det var precis i det ögonblicket, när jag snyftande satt på en läskback på City gross och letade i min kalender efter telefonnumret, som den eländiga dagen vändes till triumf. Ett av de där (i ärlighetens namn ganska sällsynta) tillfällena då maken och jag samarbetar skitbra och supersnabbt, istället för de ständiga missförstånd som oftast kantar mer än heltidsarbetande föräldrars relation. För när jag tittade i kalendern så gick det upp för mig att det var ett kvällskalas som började om en halvtimme. I stan. Där jag var. Fast inte yngste sonen.

Så jag ringde maken, som jag visste var på väg hem, sa till honom att hämta pojken och vända tillbaka till stan, samtidigt som jag köpte en present, betalade de varor jag hunnit plocka åt mig och gav mig iväg för att möta upp vid Leos lekland. På utsatt tid plus/minus en sekund, skred nioåringen värdigt in med present under armen. Jag hälsade på kalasföräldrarna och frågade försynt, med hänvisning till den redan erkänt borttappade inbjudan, vilken tid barnen skulle hämtas och om det skulle serveras något att äta (till gossen som inte hade ätit middag. Ja, det skulle det). Och sedan hade jag två timmar på mig att handla färdigt och äta en ensam middag på IKEA.

Semester är återhämtning. Jag börjar i morgon.

fredag 20 juni 2014

Också en resa.

-Vad konstigt det känns att det inte är några får här.
Orden är nioåringens, när vi stiger ut ur ankomsthallen på Arlanda. I fem dagar har vi sett får precis överallt: vid vägar, på vägar, om inte på, så i alla fall precis intill landningsbanan på Vágar flygplats.

Lagom till midsommar kom vi hem från en körturné som inte liknar någon annan jag företagit. Till de 18 öarna i Nordens utkant, där fåren är fler än människorna och där bebyggelsen till största delen är ung och med fantastisk arkitektur. Där husen har gräs på taken. Där naturen är, om inte det vackraste jag sett, så i varje fall något av det mest hänförande. Bergsklättring istället för shopping, landsbygd istället för stad. Två härliga konserter i
otroligt vackra kyrkor och en friluftskonsert i en grotta. Begåvade och sångglada ungdomar. Den sista kvällen gick alla 115 koristerna tillbaka till grottan och kulade. Behöver jag beskriva stämningen?
 
Och så hade jag familjen med. En son i kören och övriga som medföljande. Samme nioåring sa redan första dagen:
-Färöarna är det vackraste land jag vet. Bergen, havet och fåren är det bästa. Men det är synd att det finns byggnader, för de passar inte in i miljön.

Sent på kvällen, nästan på natten kom vi hem till våra egna får.
De är märkbart glada över att vi är hemma.

lördag 14 juni 2014

Högtid. Till präster, musiker och andra som tycker om fest.

Förra året valsade youtubeklippet  med den danske prästen som framförde Konfi style runt på facebook. Det var ett roligt spex som hade gjort sig bra under en samling inför konfirmationen. Att prästen valde att framföra den under konfirmationen ödelade tråkigt nog all möjlighet till högtid för ungdomarna.

Tidigare i år var det en präst som smörade loss i en poplåt (har glömt vilken) till brudparet och gästerna från altaret. Han sjöng väldigt bra och det hade blivit en fin uppvaktning under bröllopsfesten.

Och i dagarna går en video runt med en dansande präst på skolavslutning. Jag har inte öppnat den, tror inte att jag behöver se.

Vi som är musiker i Svenska kyrkan ser det allt som oftast. Inte på min arbetsplats, vill jag tillägga. Där låter vi liturgi och högtid vara vad det är. Och jag lovar att det inte kommer mindre folk för det. Nordens största kyrka är allt som oftast fullsatt.

Men alltför ofta upplever jag det på annat håll och jag vet att det är vardag för många kollegor. Präster som flamsar bort livets största högtider för människor. Särskilt barn och ungdomar berövas gång på gång stunder av högtid och skönhet.

Ni präster som till skillnad från de flesta andra är både utbildade och skickliga i muntlig framställning, varför tar ni inte chansen och ger människorna några välformulerade ord på vägen? Rektor klarar det kanske inte. Men ni kan.

Och musiker, använd orgeln! Beröva inte människor möjligheten att få lyssna till det mest högtids- och stämningsskapande instrument som finns, när människorna äntligen kommer till kyrkan.

De kommer inte för att bli underhållna. De kommer av en rad skäl som vi inte känner till, men som oftast handlar om att få uppleva skönhet, mystik och liturgi och om att få något som är hållbart och äkta.

måndag 9 juni 2014

Familjerådet har sammanträtt och fattat beslut.


I den här typen av frågor har omyndiga dubbla röster.Oklart om kvinnor överhuvudtaget har rösträtt.

Mitt förslag Alice och August (efter Tegnér och Strindberg, upphovsmännen till Bä bä vita lamm) förkastades. Likaså makens förslag Cirrus och Cumulus (efter molnen som de liknar). Inte heller vårt gemensamma förslag Hans och Märta (efter farfar och mormor) godkändes.

Finn och Fluffi blev det. Finn för att han är en vandrare och Fluffi för att hon är fluffig. Fast i sanningens namn är inte Finn mera vandrare än de andra, eftersom de alltid rör sig i flock. Tre och tre, aldrig färre.
Mamman heter Gerda sedan sju år tillbaka. De verkar trivas med att vara på sommarkollo hos oss och de har hittat sin favoritskuggplats.