Också en resa.

-Vad konstigt det känns att det inte är några får här.
Orden är nioåringens, när vi stiger ut ur ankomsthallen på Arlanda. I fem dagar har vi sett får precis överallt: vid vägar, på vägar, om inte på, så i alla fall precis intill landningsbanan på Vágar flygplats.

Lagom till midsommar kom vi hem från en körturné som inte liknar någon annan jag företagit. Till de 18 öarna i Nordens utkant, där fåren är fler än människorna och där bebyggelsen till största delen är ung och med fantastisk arkitektur. Där husen har gräs på taken. Där naturen är, om inte det vackraste jag sett, så i varje fall något av det mest hänförande. Bergsklättring istället för shopping, landsbygd istället för stad. Två härliga konserter i

otroligt vackra kyrkor och en friluftskonsert i en grotta. Begåvade och sångglada ungdomar. Den sista kvällen gick alla 115 koristerna tillbaka till grottan och kulade. Behöver jag beskriva stämningen?

 

Och så hade jag familjen med. En son i kören och övriga som medföljande. Samme nioåring sa redan första dagen:

-Färöarna är det vackraste land jag vet. Bergen, havet och fåren är det bästa. Men det är synd att det finns byggnader, för de passar inte in i miljön.

Sent på kvällen, nästan på natten kom vi hem till våra egna får.
De är märkbart glada över att vi är hemma.