Rapport från första semesterdagen.

Jag vaknade med formidabel huvudvärk, av den sort man brukar få när man har jobbspurtat in i det sista och äntligen blivit ledig. Bestämde mig ändå för att omedelbart ta itu med privata angelägenheter som inte hunnits med under våren och försommaren.

Alltså transporterades ene sonen till staden för att äntligen ta blodprovet som han fick remiss till i början av maj. Utanför porten till läkarmottagningen möttes vi av lappen "semesterstängt till 4 augusti".

Jag lät mig inte nedslås av att helt i onödan ha släpat gossen från lugnet på landet till det relativt höga tempot i rikets fjärde stad, utan övergick till plan B och styrde istället kosan mot butiksgatan för att beta av listan med ärenden. Det sprack redan vid första kassan där jag insåg att plånboken låg kvar i bilen, en kilometer bort ungefär.

En rejäl omväg senare satt jag åter i bilen, på väg till Fullerö, på andra sidan stan än Lagga, för att hämta den andra av två beställda lampor. Den hade INTE samma färg som den första.

Tillbaka i stan, i en stor matvarubutik, slog blixten ner och jag drabbades av insikten att vi glömt bort att andre sonen skulle ha varit på kalas tidigare i dag. Mycket illa ur fler aspekter utöver att pojken och födelsedagsbarnet skulle bli besvikna, då vi a) glömde bort att svara i tid på inbjudan så att b) kalasmamman fick lov att påminna eftersom c) så många är bortresta att kalaset låg i farozonen att ställas in, samt vi d) inte kunde hitta inbjudan och några dagar tidigare hade skrivit och frågat var och när kalaset egentligen skulle äga rum.

Av detta blev jag riktigt nedslagen och började leta efter telefonnumret till kalasfamiljen för att omedelbart ringa och be miljoner gånger om ursäkt för att vi nu kanske hade sabbat kalaset som varit så nära att ställas in.

Och det var precis i det ögonblicket, när jag snyftande satt på en läskback på City gross och letade i min kalender efter telefonnumret, som den eländiga dagen vändes till triumf. Ett av de där (i ärlighetens namn ganska sällsynta) tillfällena då maken och jag samarbetar skitbra och supersnabbt, istället för de ständiga missförstånd som oftast kantar mer än heltidsarbetande föräldrars relation. För när jag tittade i kalendern så gick det upp för mig att det var ett kvällskalas som började om en halvtimme. I stan. Där jag var. Fast inte yngste sonen.

Så jag ringde maken, som jag visste var på väg hem, sa till honom att hämta pojken och vända tillbaka till stan, samtidigt som jag köpte en present, betalade de varor jag hunnit plocka åt mig och gav mig iväg för att möta upp vid Leos lekland. På utsatt tid plus/minus en sekund, skred nioåringen värdigt in med present under armen. Jag hälsade på kalasföräldrarna och frågade försynt, med hänvisning till den redan erkänt borttappade inbjudan, vilken tid barnen skulle hämtas och om det skulle serveras något att äta (till gossen som inte hade ätit middag. Ja, det skulle det). Och sedan hade jag två timmar på mig att handla färdigt och äta en ensam middag på IKEA.

Semester är återhämtning. Jag börjar i morgon.