Tankar inför natten.

-Mamma, vet du vad jag funderar över, säger sjuåringen innan han ska somna. Hur kommer det sig att jag blev svensk?

Och jag minns några av mina egna funderingar för 40 år sedan: Varför blev jag flicka? Varför lever jag nu och inte för 100 år sedan? Var slutar universum? Varför är jag rik och inte fattig? Varför är jag en människa och inte en ren?

Och så kommer jag ihåg den aftonbön jag bad varje kväll under ganska många år: "Gode Gud, låt det inte bli krig, låt det inte börja brinna och låt det inte vara ormar under sängen. "
Hittills har jag sluppit uppleva två av de tre sakerna. En ganska bra utdelning.

Poletten trillar ner.

Under orgellägret för barn på Mellansels folkhögskola deltog jag i en föräldrautbildning som bestod av två gruppsamtal. Vid det andra tillfället tittade vi på FN:s barnkonvention och hade en mycket intressant diskussion kring artikel 12, som i korta versionen lyder:
Varje barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör henne/honom. Barnets åsikt ska beaktas i förhållande till barnets ålder och mognad.

En norska som sedan länge är bosatt på Gotland bad att få berätta om sin egen upplevelse kring detta. Ungefär så här sa hon:
"Mina föräldrar var väldigt noga med att lära mig att stå för vad jag tycker. De sa ofta till mig att jag alltid har rätt att ha en egen åsikt, även om alla andra tycker annorlunda. Jag levde efter det och det fungerade bra under hela min ungdom. Jag blev bemött med respekt. Men när jag kom till Sverige...
Vi tror att Sverige och Norge är så lika, men detta är en verklig kulturskillnad. I Sverige, och särskilt på Gotland blir man betraktad som sjövild om man uttrycker en avvikande åsikt. Man blir stämplad som arg, ilsken och bitchig."

Jag lyssnade, och jag kände igen mig. Jag såg ett samband som jag tidigare inte sett. Att alltid tala sanning och stå för sin åsikt var precis vad jag själv fick lära mig av min norske far, en man som själv levde som han lärde. Och ofta, ofta känner jag att andra tycker att jag är besvärlig och klumpig när jag uttrycker min mening och kläcker ur mig sanningar. Men aldrig har jag kopplat ihop det med nationalitet!

Om det är så, vad beror det på? Jag träffade min bror några dagar senare och berättade vad jag upplevt. Vi kom fram till att det norska folket som är präglat av ockupation och frihetsberövande, kanske har ett mycket större behov av att uttrycka sin egenart och individualitet än svenskarna.
Följdfrågan blir då huruvida det är svenskarna som är slätstrukna, likriktade och konflikträdda eller norrmännen som är ouppfostrade och saknar stil. Och nästa fråga är: Vad är då jag- svensk eller norsk?

Fenomenet är tydligt på facebook. Så länge man skriver roliga, glättiga saker och lägger ut rara bilder på barnen så blir det många gillanden och kommentarer. Men om man lägger ut en åsikt så är det dödstyst.  Märkligt.

Vad vet jag? Jag har i alla fall många gånger funderat över detta med att ha en egen åsikt, bland annat här: http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/2009/09/kurage.html



Vi är neutrala, vi.

Där kom det.

En ovanligt vilsam semester lider mot sitt slut. I år blev vi oväntat befriade från en rad semestermåsten som att röja i förråden, måla fasaden och sköta trädgården. En härlig parisresa som inleddes på Jakobs 50-årsdag med alla fyra barnen behövde vi mer än någonsin. Nu gör vi vår halvårliga norrlandsturné, den här gången med två extra inslag:
1) Finna en åttkantig loge som kanske ska bli vårt nya bostadshus. Vi fann den efter att ha sett fyra logar som är till salu samt ett stort antal som inte är det, bara för att lära oss mer om rundlogar. Nu väntar en rad pappersexerciser med bygg-, inrednings- transport- och andra firmor, och inte minst bygglovsförfarandet, innan vi vet om vår gamla dröm kan bli verklighet.
2) Orgelläger för barn och ungdomar där Johan deltar och jag är med som förälder. Vi blev tidigare i dag avsläppta på Mellansels folhögskola av övriga familjen. Lägret börjar i morgon och det verkar lovande av vad vi hittills har sett.

Jag hade inte trott att jag skulle slippa undan en reaktion på den kaotiska våren, då jag balanserade på en skör lina för att tillvaron inte skulle kollapsa helt. Snarare har jag varit förvånad över att det dröjde så länge innan den kom. Jag var beredd på sammanbrott redan under bussresan hem efter den sista turnéns sista konsert. Sedan har jag väntat hela semestern.

För en vecka sedan hände det, men inte på det sätt jag hade trott. Jag vaknade med rejält ont i ryggen. Smärtan tilltog under dagen och natten därpå sov jag knappt något. Tre gånger försökte jag gå upp och röra mig. Alla gångerna svimmade jag av smärtan.

På morgonen blev det sjuktransport. Efter två timmar på akuten med misstänkt njursten och ytterligare en timme på ortopedakuten, stapplade jag ut med tre starka smärtstillande mediciner, samtliga med en rad läskiga biverkningar, men utan annan diagnos än ett antal saker som det INTE var.

Jag kan förstås inte tvärsäkert säga att ryggvärken hade med pressen efter branden att göra, jag har haft ont på samma ställe tidigare. Men efter närmare 50 levnadsår tycker jag mig ha begripit att kropp och själ liksom har sin egen korrespondens och att själsvärken ofta sätter sig på ett ställe där kroppen är svag.

Och även om jag inte själv har fattat det, så påminner mig min lekamen ideligen om att åren går. För att citera Eva Dahlgren: "Det är inte det att man slår sig oftare nuförtiden, det tar bara så förbaskat mycket längre tid innan det slutar att göra ont."