onsdag 27 april 2011

Ring klocka, ring eller Klinga mina klockor

Storan
Stoppa kyrkklockorna och kalla till gudstjänst via sms istället, föreslår den danska föreningen Vi Elsker Stilheden. En förening jag skulle kunna gå med i om det inte vore för detta utspel. Jag är mycket ljudkänslig, vilket nog är symptomatiskt för min yrkesgrupp. Dock tycker jag om vackra ljud och dit hör många kyrkklockor. Inte alla, ska påpekas, det finns kyrkor som har ganska ful klang på sina klockor, Oscarskyrkan i Stockholm till exempel. Det är knappast en slump att SVT under många nyårsnätter i rad visade Oscarskyrkans torn i bild men valde klockklangen från en annan kyrka.

Det finns många betydligt mer plågsamma ljud än rogivande kyrkklockklang, bland annat:
sms-pip från mobiltelefoner,
Pokémonlåten,
skriksång,
när flera personer spelar på samma piano utan att spela samma stycke,
gälla eller hesa röster tillhörande barn eller vuxna,
för att inte tala om knarriga röster,
dåligt språkbruk.

I somras försökte jag spela in Big Ben för att ha som ringsignal i min telefon, men trafikbullret omöjliggjorde det. Jag har också försökt använda Storan i Uppsala domkyrka, då var det mitt teknikkunnande som svek. Tills vidare får iPhones kyrkklockor duga.
Om man vill klaga på störande ljud, hur i allsin dar kan man komma att tänka på kyrkklockorna? Jag vill minnas att Robert Aschberg försökte få skadestånd från sin granne Norska kyrkan för den sakens skull redan för ett 20-tal år sedan. Han lyckades inte heller.

Läs här om Uppsala domkyrkas klockor och ringningar.

tisdag 26 april 2011

Bli stor

Nioårige sonen har flera gånger under våren sagt att han skulle vilja få cykla iväg hemifrån på egen hand. Den som bor i ett lägenhets- eller villaområde där det finns cykelvägar och fartbegränsningen är 50 eller kanske 30 kilometer i timmen tycker troligen att han borde ha fått göra det för länge sedan. Sådan är nu inte tillvaron på landet. Om tillåten hastighet är 70 km/h på en landsväg så finns det alltför många dårar som kör betydligt snabbare.

Igår när vi hade kommit hem ville Johan hälsa på sin kompis Joel en kilometer bort och vi tänkte att det kunde vara ett lämpligt tillfälle att göra jungfrufärden. Efter löfte om att låna telefonen och ringa hem när han var framme, följde jag honom ner till landsvägen. Då kom det:
-Mamma, det känns lite läskigt.

Men sedan fattade gossen mod och cyklade iväg. Jag tittade efter honom så långt jag kunde och strax ringde en stolt pojke och meddelade att allt gått bra.

måndag 25 april 2011

Sverige är avlångt.

Riksgränsen 24 april. 1370 km från Stockolm.
Lagga 25 april. 60 km från Stockholm.












Det skiljer ett dygn och 130 mil mellan bilderna. Båda dagarna var mycket njutningsfulla. Alla skidgrejor står kvar i hallen för vi började med att så i trädgården och sätta upp studsmattan istället för att packa upp. Och premiärgrillade och åt middag på altanen. Det kändes verkligen ganska konstigt.

Den senaste månaderna har jag hört så många som tycker att vintern varit lång, tung och jobbig. Jag har uppfattat att många verkligen känner det så. Men uppfatta är ju inte detsamma som att förstå. Själv tycker jag att vi fick en lång, vacker och härlig vinter. Och nu ser jag fram emot våren och sommaren.

Jag tror kanske att jag njuter av årstidernas växlingar mer än vad somliga andra gör.

Skidåkning i Riksgränsen, del 2.


Lapporten fotograferad genom tågfönstret.
 Muskeltrötta, solbrända och mycket nöjda bordade vi tåget för återresa söderut efter en vecka som bjudit på betydligt bättre väder än vad prognosen sagt.

På påskafton gav vi oss ut på tur mot Vassivagge, vilket betyder Soldalen. Ett jättefint spår med något så ovanligt som skoterförbud. Utan att ge uttryck för någon åsikt om skoterkörning i fjällvärlden (vilket är svårt att göra på ett välgrundat sätt, då det finns många aspekter att ta ställning till) så är det inte alltför osakligt att påstå dels att skotrar luktar skit, dels att de för ett sjutusans oväsen på fjället. Det är inte några enstaka fordon vi talar om, ofta är ett 50-tal snöskotrar samlade på samma ställe. 

Lyxinrättning ovanför trädgränsen, där inga buskar
 finns att gömma sig bakom. Lägg märke
till tvättrummet.
Nå, det blev en lugn, skön och solig dag på kalfjället. Jag är lycklig över att Karl pinnade med hela milen runt. Pojken som jag alltid är lite orolig för, eftersom han i förhållande till sin försigkomne storebror och sina jämnåriga ofta uppfattas som sen i sin utveckling. Johan åkte sin första mil på skidor för två år sedan och var ju då faktiskt ett halvår äldre än Karl är nu. Jag är stolt och imponerad när han så stadigt tar sig utför riktigt branta opistade sluttningar. Mitt lilla, ilskna, duktiga barn.

När vinterns sista skiddag är avklarad är mina känslor alltid dubbla. Lite ledsamt att skidsäsongen är över och samtidigt härligt att det är vår och snart sommar. Om bara två veckor åker jag till Norwich på nordeuropeisk katedralkonferens, sedan till Cambridge för besök i St John’s college choir och avslutningsvis en ledig helg i London med Jakob. Sedan väntar gosskörfestival i Rättvik innan det blir ännu en tur norrut för klassfest med min gamla grundskoleklass som 30-årsjubilerar. Sommaren avslutas med två och en halv vecka i Argentina.

Jag ska nog stå ut tills jag får ta fram skidorna igen.

tisdag 19 april 2011

Skidåkning i Riksgränsen, del 1.

Här i Katterjåkk är täckningen inte alltid den bästa. Man får gå ut ur huset på sidan som vetter mot Riksgränsen för att få uppkoppling. Nätet växlar godtyckligt mellan svenska och norska Telenor så det gäller att koppla upp sig vid rätt tillfälle för att inte bli ruinerad.

Det var en syn för gudarna när familjen Raab med sju par skidor, lika många pjäxor samt hjälmar, ryggskydd och andra väsentligheter lastades in på Lapplandspilen. En närmare 19 timmar lång och mycket trevlig tågresa väntade. Efter middag och god nattsömn vidtog frukost och de riktigt fina delarna av resan. Jag blir alltid nostalgisk när jag passerar Dundret och Gällivare. På avstånd syns den utgrävda gruvan i Malmberget där jag tillbringade en hel del barndomstid i mammas föräldrahem.

Stationshuset i Nattavaara. Ungefär fem kvadratmeter stort.
Tågperrongen i Katterjåkk har samma egenhet som den i Märsta: den är för kort för tåget. Avstigande i Märsta uppmanas att gå fram i tåget ifall de sitter i någon av de två sista vagnarna. I Katterjåkk är det inte lika bråttom så tåget stannar två gånger istället och alla passagerare kan kliva av.

Första dagen stormade det på fjället och vi fick nöja oss med turåkning i dalen. Idag såg det ut så här och allt är förlåtet. Mitt projekt att bli en lika duktig friåkare som Jakob börjar te sig alltmer ändlöst. Men jag blir faktiskt bättre och bättre. Tur är det för sönerna börjar bli riktigt säkra i lössnön. Även sexåringen hänger med i offpisten. Då och då åker man in i Norge utan att riktigt ha koll på i vilket land man befinner sig. För varje år har vi allt roligare tillsammans på skidorna. Hoppas nu bara att de gamlas kroppar håller ett tag till. Min onda häl fungerar förvånande bra, tack vare den suveräna tejpningen jag har fått lära mig att göra.

Mycket nöjd Johan med läraren Jon efter sin två timmar långa privatlektion i hopp som han fått i nioårspresent.
Det blir härligt med vår när vi återvänder hem. Men först vill jag har ytterligare några dagar av vinter och Sveriges bästa skidåkning.

onsdag 13 april 2011

Lite privatliv, tack!

Jag jar just varit på ett möte där en av deltagarna var en yrkespolitiker. Mötet var dock ett helt opolitiskt och vederbörande deltog med anledning av ett fritidsengagemang, alltså helt privat. Likafullt blev personen omedelbart presenterad med politisk färg och roll samt vid ett par tillfällen tilltalad i egenskap av politiker.

Nog för att jag är van vid att bli ställd till svars för alla möjliga kyrkliga samfunds förehavanden, men jag blev riktigt irriterad. Kan inte en person som engagerar sig ideellt i en politiskt oberoende sammanhang slippa att omedelbart bli placerad i ett fack?

Ibland är människor så trångsynta. Inte jag, förstås...

tisdag 12 april 2011

Presentförpackning

Så här tjusigt förpackade sjukgymnasten min fot i idrottstejp idag. Och faktiskt smärtar det inte alls  under hälen när jag går med tejpen. Däremot värker resten av foten för den är stenhårt tejpad.

Den snälle sjukgymnasten sa till min lättnad inte ett ord om att jag måste vila nästa vecka när vi åker till Riksgränsen. Ja, jag berättade att vi ska dit och åka skidor. Hans enda order var att låta bli löpning och långa promenader och istället ägna våren och sommaren åt cykling och simning samt att använda fula skor. Det känns som ett relativt överkomligt offer.

Jag vill än en gång förtydliga att hälsporre alltså inte som jag trodde är ett efternamn, utan en åkomma.

fredag 8 april 2011

Inget ont som inte har något gott med sig.

Barnen är i alla fall nöjda med att mor har järnbrist, för blodpudding är nästan den bästa mat de vet.

Lika barn leka bäst

Karl och hans bästis David. Två lockiga lintottar som säkrast återfinns i byggrummet på fritids. Så här uppspelta var de inför att ensamma åka buss till Uppsala där Jakob kvitterade ut dem. Just  nu sitter de på Filmstaden och ser filmen Rio.
Utan sina äldre syskon.

torsdag 7 april 2011

Om man skulle ta och känna efter lite?

Knallade iväg till husläkarmottagningen igår eftersom jag har blött ur vänstra näsborren flera gånger i veckan sedan i mitten av november. Det blev remiss till öron,näsa, hals.
-Blir du inte trött av allt blödande? frågade läkaren. Jag tycker att du ser lite hängig ut. Ska vi ta ett blodprov?

Alldeles nyss ringde läkaren och meddelade med allvarlig stämma att jag har kraftig järnbrist och lågt blodvärde, dock inte lika katastrofalt som järnbristen. Ordagrant så sa hon! Jag blev beordrad att omedelbart gå till apoteket och hämta ut de järntabletter hon redan hade skrivit ut åt mig.

Trött har jag varit varenda dag de senaste tio åren. Trötthet är liksom inte ett adekvat begrepp för en mer än heltidsarbetande småbarnsmamma. Fast när jag tänker efter så är det kanske lite konstigt att jag har haft så extremt svårt att komma upp ur sängen de senaste veckorna, trots att det är april och fullt dagsljus när väckarklockan ringer.

Kanske dags att börja ta floskeln om att lyssna på sin kropp på allvar.
Nu ska jag gå till apoteket. Om jag orkar. Bäst att känna efter.

måndag 4 april 2011

Men hallå, högskoleverket!

Jag tänkte skriva om kvällens Matteuspassion, men jag behöver smälta den någon dag. Matteuspassionen är så gripande, att ingen kan gå vare sig religiöst eller musikaliskt oberörd därifrån. Jag återkommer i ämnet.

Istället ägnade jag mig åt högskoleprovets ordförståelsedel, och blev ganska häpen. Jag hade inte väntat mig att finna både sakfel och felaktig svenska. Men det gjorde jag:

Fråga 5. Vad betyder ordet fjording?

Vagnstyp
Fjälltopp 
Hästras
Fjording betyder varken vagnstyp, fjälltopp eller hästras. Det är en hästras, vilket ju är en helt annan sak.
 
Fråga 13. Vad betyder ordet aria?

Lyrisk dikt
Solosång
Psalmmelodi
En aria är inte en solosång. En aria är per definition en expressiv melodi, inte sällan skriven för en sångare och med en text. Men en aria kan lika lika gärna vara skriven för ett melodiinstrument eller orkester. Ett känt exempel är Air av JS Bach.

Fråga 17. Vad betyder ordet kanonisation?

Bibelstudium
Lagsamling
Helgonförklaring
Nu är jag möjligen ute på hal is. Kanonisation är enligt SAOL korrekt svenska, men jag har aldrig hört det användas. I svenska språket används ordet kanonisering*). Fast vad spelar det för roll, då den protenstantiska kyrkan inte ägnar sig åt helgonförklaring. (Dessutom gällde inte frågan vilket ord som oftast används, utan vad ordet betyder. Jag tycker bara att valet av form är märkligt.)

*) Här hade jag före genomläsning råkat skriva kaninisering. Det tyckte jag var i sammanhanget så roligt, att jag övervägde att låta det stå kvar.

fredag 1 april 2011

Stackars barn

Johan deltog i en tävling på nickelodeon.se. Efter att ha svarat rätt på frågan I vilket land ligger Rio de Janeiro? tog han sig an den kreativa uppgiften:
Vart skulle du åka om du kunde flyga och varför? Johan svarade:
Till Spanien. Jag får aldrig vara i vermen. Vi åker alltid till hemavan.

Men där har han fel, för om två veckor åker vi till Riksgränsen.