Skidåkning i Riksgränsen, del 2.



Lapporten fotograferad genom tågfönstret.

 Muskeltrötta, solbrända och mycket nöjda bordade vi tåget för återresa söderut efter en vecka som bjudit på betydligt bättre väder än vad prognosen sagt.

På påskafton gav vi oss ut på tur mot Vassivagge, vilket betyder Soldalen. Ett jättefint spår med något så ovanligt som skoterförbud. Utan att ge uttryck för någon åsikt om skoterkörning i fjällvärlden (vilket är svårt att göra på ett välgrundat sätt, då det finns många aspekter att ta ställning till) så är det inte alltför osakligt att påstå dels att skotrar luktar skit, dels att de för ett sjutusans oväsen på fjället. Det är inte några enstaka fordon vi talar om, ofta är ett 50-tal snöskotrar samlade på samma ställe. 

Lyxinrättning ovanför trädgränsen, där inga buskar
 finns att gömma sig bakom. Lägg märke
till tvättrummet.

Nå, det blev en lugn, skön och solig dag på kalfjället. Jag är lycklig över att Karl pinnade med hela milen runt. Pojken som jag alltid är lite orolig för, eftersom han i förhållande till sin försigkomne storebror och sina jämnåriga ofta uppfattas som sen i sin utveckling. Johan åkte sin första mil på skidor för två år sedan och var ju då faktiskt ett halvår äldre än Karl är nu. Jag är stolt och imponerad när han så stadigt tar sig utför riktigt branta opistade sluttningar. Mitt lilla, ilskna, duktiga barn.

När vinterns sista skiddag är avklarad är mina känslor alltid dubbla. Lite ledsamt att skidsäsongen är över och samtidigt härligt att det är vår och snart sommar. Om bara två veckor åker jag till Norwich på nordeuropeisk katedralkonferens, sedan till Cambridge för besök i St John’s college choir och avslutningsvis en ledig helg i London med Jakob. Sedan väntar gosskörfestival i Rättvik innan det blir ännu en tur norrut för klassfest med min gamla grundskoleklass som 30-årsjubilerar. Sommaren avslutas med två och en halv vecka i Argentina.

Jag ska nog stå ut tills jag får ta fram skidorna igen.