Minns ni, 60-talister?

Kommer ni ihåg stearinbilderna?

Man tog en serietidning, företrädesvis en Kalle Anka, vilken förutom Dennis, 91:an och Starlet var den enda tidning för minderåriga som när detta utspelade sig fanns att tillgå. Sedan bad man sin ömma moder (som var den som bestämde i köket och samtliga lådor som fanns där) om ett stearinljus och en tändsticksask (Det här var före cigaretttändarnas tid. Möjligen hade man kunnat be om ett elddon, fast då hade man varit tvungen att fråga pappa och det hade liksom blivit för många steg). Efter att ha valt ut en riktigt fin bild var det bara att börja droppa, låta bilden stelna och vips hade man ett vackert men spegelvänt avtryck som inte gick att använda till någonting.

Denna konstform hade svävat utanför min minnessfär i minst 20 år när jag strax före jul fick en flash back: Stearinbilderna! Hur skulle mina barn kunna bli lyckliga människor utan att få göra stearinbilder? Om jag hade anat exakt HUR lyckliga de skulle bli hade jag troligen avstått från att introducera dem i sterinbildtillverkningens ädla konst.

Vårt hus doftar numera ständigt likt en ljusstöparverkstad. Tid att göra stearinbilder klassas som minst lika värdefull som speltid (vilket inte som på tidigt 70-tal betyder tid vid pianot, utan överenskommen tid framför dator, telefon, Nintendo eller TV). Varsin skokartong är sedan länge fylld av bilder som inte ens håller för transport till Bukowskis.

Tack och lov är min arbetsplats en storkonsument av stearinljus. Bara luciakonserterna renderade ett antal kassar med ljusstumpar och trots att en stor påse skänktes till hugad ljusstöperska så kan jag dagligen plocka med mig ljusstumpar hem.

Stearinbilder var det.

Jag har inga synpunkter

på Håkan Juholts nyligen annonserade avgång, eftersom jag inte är medlem i Socialdemokratiska partiet. Det är en intern fråga för S.

Däremot har jag en from förhoppning inför det kommande partiledarvalet. Enligt dagens UNT är Juholts högsta utbildning tvåårig social gymnasielinje. Jag tycker att det sänder mycket märkliga signaler om utbildning till våra ungdomar, när det inte krävs högre utbildning än så för att att få toppjobb.

Fast det gick ju heller inte så bra.

Nattliga kulturfunderingar

Kultur: JA

Kultur: NEJ

Jag kommenterade ett facebookinlägg om kulturpolitik. Utgångspunkten var den här debattartikeln om vänsterns tyranni över kulturen. Jag fascinerades av övriga kommentarer, flertalet starkt lutande åt höger och har grunnat på dem i ett par dagar. Själv har jag aldrig övervägt att engagera mig partipolitiskt, bland annat för att jag inte känner hemvist i något enskilt parti, eller ens i något block.

Min första reaktion är hur själva ordet kultur ständigt ofredas och påstås inbegripa allt möjligt. Visst finns det en samhällsvetenskaplig betydelse av ordet (all mänsklig aktivitet) men när vi talar om kulturpolitik bör vi nog hålla oss till den humanistiska betydelsen (konstnärlig odling). Att till exempel kalla utformningen av Slussen eller den sänkta restaurangmomsen för kulturfrågor är mig totalt främmande. Arkitektur är kultur, men inte frågor om hur man enkelt och utan risk för trafikskador eller överfall förflyttar sig från tunnelbanan till bussen. Jag tycker att Slussendebatten är en synnerligen perifer kulturfråga (utom möjligen för stockholmarna, vilket förstås omedelbart lyfter frågan till en riksangelägenhet...). Ordet matkultur existerar visserligen, men det har, om än något, så väldigt lite med kultur att göra. Faktiskt bara lite mer än exempelvis bakteriekultur och kroppskultur.

Kulturpolitik för mig, det handlar om att tillsätta kulturtjänster, tillse att alla barn får ta del av kultur oavsett om deras föräldrar tar ansvar för det eller inte, sprida smalkultur, säkerställa att marknaden inte tar makten även över kulturen.

Den andra reaktionen är att kulturen i alla val jag har erfarenhet av, har varit en ickefråga. Jag har inför valen aktivt sökt efter besked om vilken kulturpolitik de olika partierna vill föra. Vänstern har haft väldigt lite att komma med, högern i stort sett ingenting.

Men efter valet, då verkligheten tar vid, då kommer snacket om att kulturen ska finansiera sig själv. Den ska bekostas med sponsring och allt möjligt förutom allmäna medel, även kallat bidragsträsket. Om skattepengar ska användas så ska det ske i form av en kulturpeng som varje medborgare själv förfogar över. Slutsats: Stäng operan, slå undan benen för de fria grupperna och alla andra som inte sysslar med populärkultur. Ge folket vad de tror att de vill ha eftersom de inte känner till något annat.

Om detta är det enda högern kläcker ur sig om kultur, då är det inte konstigt att kulturarbetare med överlevnadsinstinkt röstar rött.

Vi är många som skulle välkomna ett större och mera kreativt engagemang i kulturfrågorna från båda blocken. Personligen är jag som sagt en politisk hedning. Kom och fräls mig!