Tävling: Fulaste julpyntet

Toppa den här om du kan!
Skicka ditt bidrag t ex via e-post eller fb.
Utmanaren finns i en stad i Lappland (det finns bara en).

En ambassad med känsla för kultur

Sveriges ambassad i Helsingfors.

Har just klivit av årets längsta skift.

Snart lastas vår nya Subba med make, barn och skidor, och sedan drar vi till

En vit jul

Även i år pågår kampanjen med det fyndiga namnet. Om jag förstått rätt så ska man skriva under att man inte kommer att nyttja alkohol under julhelgen. I alla fall var det så något tidigare år.

Det är förfärligt om barn behöver bli rädda för sina föräldrar, får gå till sängs med kläderna på och oborstade tänder eller uppleva bråk och andra otrevligheter som kan bli följden av för stora mängder alkohol. Om det sker under julen är det klart att det förstör den högtid som varje barn ser så mycket fram emot.

Självklart kan man avstå, av solidaritet med dem som inte kan hantera alkohol. Fast om solidaritet är det verkliga skälet, bör man då rimligen också avstå från både julgodis, julklappar och sex. Missbruk av skilda slag leder som bekant till både sjukdomar, död, ekonomisk ruin och förnedring.

Den som vill leva helnyktert, äta biodynamiskt, välja bort konsumtionssamhället eller leva i celibat har min fulla förståelse och respekt. Man kan också välja lite av varje. Och den som ser att någon i ens närhet har svårt att hantera friheten har en medmänsklig plikt att slå larm och hjälpa till.

God jul, vare sig du dricker julöl, julmust eller lite av varje.

En kvinna ska veta sin plats.

Jag ska inte koka knäck. Knäckkokning är inte för mig. Det finns andra som kan och jag kan köpa deras knäck.

Varför lär jag mig aldrig? Varför står jag här i år igen, ursinnig och med ännu ett kapitel till den enda kokbok jag någonsin kommer att skriva: "35 olika sätt att misslyckas med knäck"?

När ska jag sluta leka god husmor och inse att tillvaron kan få vara såsom sonen en gång beskrev för sin dagisfröken: "Hemma hos oss är det pappa som lagar maten. Mamma bara sjunger."

Nä, mina barn är inte hjärntvättade.

Textbearbetaren

Staffan var en stalledräng,

stalledräng, stalledräng.

Han vattnade sina fålar fem,

hurra, hurra, hurraladerala.

Hejsan, låt oss lustiga vara.
En gång jul om året bara.

Sjung halleluja lite rullan lej.

Ett helt år till nästa tillfälle!

I morgon är det dags för mitt årliga Helsingforsbesök. Tillsammans med en liten grupp ungdomar lussar jag på svenska ambassaden. Det brukar vara jätteroligt. Det är också årets enda tillfälle då jag tar på mig lucialinne. Notera att det sker utanför rikets gränser, då jag för övrigt anser att tanter över 30 inte ska hålla på med sådant.

Under de sex närmaste dagarna ska åtta konserter genomföras. Helt normalt för den här årstiden. Det är svårt att hinna med allt men jag är lugnare än någonsin, då vi numera är 1½ person som utför det arbete som jag tidigare gjort helt ensam. Kören är också lugnare och jag är gladare. Mest är jag innerligt tacksam över att jag har så lyhörda chefer. Jag vet att det är långifrån alla förunnat.

Produktutveckling

OK, ni andra greppade säkert detta i slutet av 90-talet, men vårt pepparkaksmodulbygge av Mumindalen genomgick en revolutionerande förändring då vi fattade att man ska kavla ut degen på bakplåtspapper, trycka ut delarna, ta bort överflödsdegen och sätta in ugnen utan att försöka flytta över delarna från bakbord till plåt med hjälp av stekspade. Se så snyggt det blev.

Och se så lång den första meningen blev, i rena upphetsningen över innovationen!

Julinflation

Att marknadskrafterna helst skulle vilja att julen började omedelbart efter Halloween är bekant. Man kan konstatera att begreppet jul har en generös definition även inom kultursektorn. Som anställd i den koncern som uppfann julen, noterar jag att det på sina håll redan i dagarna hålls julkonserter. Lite förvånande, eftersom det inte är jul.

Åtminstone i den församling där jag arbetar har vi adventskonserter i advent, Luciakonserter till Lucia och först därefter julkonserter. Vi är föralldel inte heller helt renläriga, men jag försöker att i varje fall inte sjunga så många julsånger på Luciakonserterna.

Det spelar förstås ingen större roll, men åtminstone jag hinner bli övermåttan mätt på julsånger utan att börja sjunga dem redan i slutet av november. Advent är ju faktiskt en egen högtid och Lucia har absolut inget med julen att göra. Luciadagen råkar bara infalla i december.

Behöver jag nämna att det inte förekommer tomtar och pepparkaksgubbar i de Luciatåg jag leder?

Hört idag på lågstadievisning i rikshelgedomen:

Guiden:

-Det här är S:t Lars, S:t Erik och S:t Olof. Erik håller i ett svärd. Det är för att han blev halshuggen. Olof håller i en yxa. Han blev dödad av den i en strid.

Elev:

-Hur dog Lars då? Fick han en bok i huvudet?

Mina barn har inga Foppatofflor.

Åtminstone till det kommer jag att vara oskyldig om sådär 25 år, när 2000-talisterna anklagar den förra generationen för att ha tvingat dem att bära de vidriga plastskorna. Något har vi lärt oss, vi 60-talister som växte upp med Vilse i pannkakan.

Skitbra bok

Långa dagar på stranden och tidiga kvällar ger utrymme för läsning. Under veckan i Turkiet läste jag bland annat Ödets hav av Elisabet Nemert. Boken hamnar nog på min tio-i-topplista. Otroligt intressant läsning om 1300-talets Gotland, som drabbades först av pesten och sedan av dansk invation under ledning av Valdemar Atterdag. De som lyckades överleva båda kunde ändå inte vara säkra, eftersom man kunde bli dömd till döden för de mest märkliga förseelser- såvida man inte tillhörde överklassen förstås. Sådana kunde alltid köpa sig fria. Naturligtvis var det kvinnorna som hade det värst.

"Som man och kvinna skulle de dela säng, men den kroppsliga föreningen mellan makar fick endast ske med syfte att avla barn. På den punkten var kyrkan mycket tydlig. För att tillfredsställa sin lust, sin naturliga lust, skulle en man söka sig till en prostituerad istället för att besudla sin hustru. Kyrkan drev egna horhus..."
En våldtagen kvinna blev utslängd ur sitt hus, hon var en hora som hade frestat förövaren. Enda möjligheten för henne att överleva var att prostituera sig. Och så vidare. Jag grät, jag blev arg och jag kunde inte sluta läsa.

Boken gav också näring åt den irritation jag ännu inte kunnat släppa över en uppmärksammad brudöverlämning i samband med en vigsel i somras. Det blir så tydligt vilken kvinnohistoria som ligger bakom denna tradition, som oavsett vad en del tror, har förekommit även i Sverige. Dock inte på initiativ från den reformerade Svenska kyrkan, följande utspelar sig på katolsk tid:
"Fadern förde henne fram till Claus och prästen...Med ens kände hon sig både ensam och utlämnad. Nu fanns det absolut ingen återvändo, om några ögonblick skulle hon för all framtid vara knuten till denne man. Tills döden skiljde dem åt. Om inte Claus försköt henne, vill säga."

Den allmäna meningen om det med statsmedel bekostade bröllopet i juni tycktes vara att det var upp till brudparet att avgöra. Den allmäna opinionen är också för jämställdhet mellan könen och mot att kvinnliga präster diskrimineras. Underligt nog ser inte allmänheten sambandet mellan dessa saker.

I huvudpersonen, Aurora Ekens mun, läggs en parafras på de ord som Martin Luther King sade 600 år senare:
"Den största faran här på jorden är inte de onda människornas handlingar, ty de människorna är så försvinnande få till antalet. Nej, det största hotet är istället alla de så kallade goda människornas påfallande tystnad, deras underlåtenhet att stå upp för det de innerst inne vet är rätt. De godas väntan på att någon annan ska stå upp för och utföra det de själva borde göra. Men till det krävs mod."

Så sant.

Jag känner stor tacksamhet över och ödmjukhet inför vad dåtida och nutida kvinnokämpar har gjort för mig, och blir så förbannad över att desamma så ofta nedlåtande kallas för rödstrumpor. Utan deras arbete skulle det vara betydligt svårare att vara kvinna i Sverige.

Förbrödring

Att körsång är förbrödrande och ett sätt att få nya vänner har jag stor erfarenhet av. Jag har sjungit tillsammans med människor som jag inte delar något annat språk med och upplevt att vi förstått varandra väl.

Det finns uppenbarligen flera sätt. Här är Johan och hans nye bayerske vän Raffael som har kopplat ihop sina Nintendospel. Detta ledde sedan till bad, gemensamt byggande av sandslott, beach volley, biljard och mycket mer. Nu har de bytt e-postadresser utan annan gemensam vokabulär än yes, no och scheisse.

Kulturupplevelse för flera sinnen.

Det första vi gjorde när vi kom till Alanya var att gå på hamam. En förmiddag av njutning för hela familjen. Även barnen blir ompysslade och tycker att det är härligt. Het bastu, iskall jacuzzi, ett stort antal olika bastu (varav snöbastun är den minst imponerande), lerbad, poolbad, rengöring och massage.

Två saker kan omedelbart noteras:
1) Utan att tveka lämnade vi barnen ensamma med en massör. Det skulle vi inte ha gjort i Sverige.
2) Massörena vågar vara ensamma med barnen. Det hade de inte gjort i Sverige.

Grädden på moset är att tvättarna/skrubbarna/massörerna hela tiden sjunger när de arbetar. Förutom den turkiska badtraditionen får man på köpet turkiska folkvisor. Massörerna är inga yrkessångare, men de kan sin sångskatt och de är stolta över den. Och det låter fint i det helkaklade rummet. Alltså en helturkisk upplevelse.

Varför gör vi inte så i Sverige? Det är ju en klockren affärsidé: svenska folkvisor i samband med behandlingar av olika slag. Så mycket mindre skräckinjagande en tandläkarborrning skulle vara till tonerna av "Ack Värmeland du sköna".

Turkarna kanske inte alls sjunger som affärsidé utan helt enkelt har för vana att sjunga i vardagen och i arbetet. Så har det nog varit även i Sverige en gång i tiden. Det finns olika berättelser som vittnar om det, till exempel gumman från Dalarna som sjöng två verser ur "Den signade dag" för att veta hur länge hon skulle koka äggen. (Det säger en del om hur långsamt man sjöng psalmer på 1800-talet.) Tråkigt nog är det inte alls så i dagens Sverige. Den som sjunger för sig själv och andra utan att stå på en scen eller vara på en fest blir istället klassad som ett original. Den svenska folkmusiken framförs i första hand från scener av olika slag.

Jag för min del är anställd för att sjunga medan jag arbetar. Men jag använder fakiskt sången till annat också. När jag går i laggaskogarna, där det lär finnas både björn och vildsvin, brukar jag kula. Det har hänt att jag har kulat även mörka kvällar i staden för att hålla våldsmän på avstånd.

Men inget slår ett insjödopp

Tidigt i morse landade familjen Raab på Arlanda, alldeles för lättklädda för den utetemperatur som väntade. Hemma i gula huset tändes genast en brasa. Nu packar vi upp, fixar lite, dricker mängder av te, läser ut semesterböckerna och myser i två dagar innan skolan och arbetet kallar.
Liksom förra höstlovet bokade vi i sista stund en restresa, så sent att vi fick ta det som fanns. Det blev faktiskt samma resmål: Alanya i Turkiet. Men vi var väldigt nöjda ifjol, så varför inte? Och det fanns inte mycket att klaga på- inte moln under hela veckan och behaglig temperatur i luft och vatten, kort sagt en härligt, lat vecka med massor av tid att vara tillsammans. Det behövde vi innerligt väl.
Kameran lyckades vi glömma hemma, men vi har de flesta bilderna sedan förra året så iPhone fick duga. Här är hela familjen nyklippt och i förekommande fall nyrakad av duktiga turkiska frisörer till samma pris som det hade kostat att klippa enbart mig i Sverige. Det är roligt att prova vardagssaker i andra länder, som att gå till frisören eller till en vanlig lekpark med bara några gungor och en klätterställning, alltså dit de inhemska familjerna går. Då får man se en annan sida av ett lands kultur än den som turistguiderna visar.

Före frukost tog jag oftast en joggingtur längs med stranden. Två gånger fick jag med mig Johan och det var extra roligt. Han håller snart mitt tempo och sedan vet man ju hur utvecklingen kommer att gå. Resten av dagarna ägnades åt olika varianter av bad: långa simturer och sandslottbyggen i och vid havet, lek i hotellets vattenrutschkana samt turkiskt hamam.

Den lokala marknaden fick ett besök, på bilden piri piri. Naturligtvis shoppades också klädmärkeskopior efter sedvanligt prutande, ett system jag starkt ogillar men icke desto mindre är hänvisad till för att slippa betala överpriser. Det turkiska köket är gott, särskilt för en halvvegetarian som jag. Grönsakerna är fina. Om man inte själv plockar ihop en god sallad så kan man äta olika varianter av gratinerade grönsaker, väl tillredda. Desserterna däremot faller inte ens barnen i smaken. De utgörs av hundratals olika sätt att kombinera gelatin, socker och färgämnen, av Kalle träffsäkert definierat "efterrätter som vinglar".

Kamelritt. Kamelen är född i Södertälje (om man svarar att man är svensk), i Drammen om ryttaren är norsk och i Rovaniemi för den finske turisten.

En härlig dag ombord på båt.

Några böcker vardera plöjde vi förstås. Johan har den här hösten, tack vare sin fantastiska fröken Nina, blivit en verklig bokmal. Under veckan tog han sig igenom hela Harry Potter!

Medelhavet är underbart. Fast jag är en enkel inlandsflicka med hjärtat i skogen och fjällen.

Hur tänkte uppsalapolitikerna här då?

Normalt är jag en påhejare av de flesta politiska beslut som grundar sig på miljöhänsyn. Men Uppsala kommuns senaste skrivbordsproduktion, med all säkerhet författad av människor som bor i innerstaden, kan jag inte beskriva som annat än alltigenom korkad.

Det är numera förbjudet att köra med dubbdäck i centrala Uppsala.

De besparade halterna av hälsovådliga partiklar och kvävedioxid kommer naturligtvis med råge att uppvägas av de långa omvägar bilisterna från landsbygden kommer att ta. Vi från landet är nämligen fullkomligt beroende av dubbdäck vintertid.

Många stadsbor kommer säkert att avstå från dubbdäck i vinter. Men även de ger sig då och då ut på landsvägarna och kommer att utgöra en fara för sig själva och oss som dagligen vistas där. Att trafikolycksstatisktiken både i och utanför staden blir hög kan vi utgå ifrån.

Uppsala kommun måste vara den nordligaste kommunen i världen som kan komma på något så tokigt.

Människor som vill skada en...

...kan man inte skydda sig mot.
Tyvärr är det inte första gången jag konstaterar det.

Folk och bilar

Varför kan inte folk bete sig som folk?
Varför blir jag så ledsen när folk inte beter sig som folk?
Varför anklagar jag mig själv för det som går snett när folk inte beter sig som folk?
Varför tror jag alltid att det är jag själv som inte kan bete mig som folk?

Det är faktiskt precis som när jag kör bil. Varje gång en annan bil kommer för nära min så utgår jag från att det är jag som har gjort fel.

Bilar beter sig som bilar. Problemet är att det är folk som kör dem.

När språket förändras snabbare än vad jag gör.

Javisst, somliga skulle nog kalla mig för språkpolis. Men tro mig: även jag har med åren accepterat att språket måste utvecklas och nöjer mig med att betrakta förändringarna. Ibland är de påhittiga, eller rentav nödvändiga.

Andra gånger tycker jag att förändringarna är underliga och obegripliga, jag kan inte förstå varför de sker. De är inte nödvändigtvis dåliga men beror antagligen på slarv. Slarv är säkert den vanligaste orsaken till de språkförändringar vi idag ser som självklara.
Har ni tänkt på vad som skett med uttrycket eller hur? de senaste tio åren? Från att ha varit en fråga som ställs av den som nyss har påstått något, har det blivit ett utrop, ett svar på vad någon annan sagt. Så här har jag lärt mig att använda uttrycket:
-Den här musiken är vacker, eller hur?
Nu för tiden hör man ofta:
-Den här musiken är vacker.
-Eller hur!
Det är alltså fel person som säger "eller hur". I smyg tycker jag att det är felaktigt, men det är säkert snart accepterat även av experterna i det ena av mina två favoritradioprogram Språket.*

I skrift, särskilt på face book och i bloggar ser man ofta uttrycket "Jag åt middag med bästa Karin" eller "Finaste svärmor ringde" Jag antar att det betyder "den bästa av alla som heter Karin" respektive "den finaste av alla svärmödrar" (för ingen svensk har väl fler än en?). Det fungerar, men riktigt språkligt korrekt kan ju inte vara. Jag tycker att det låter ganska löjligt, men det är nog ett exempel på det minimalistiska skriftspråket, även kallat sms-språket,

vilket leder mig in på nästa avdelning: sms-tecknen.
:) är ett tecken som jag förutom alldeles nyss aldrig mera tänker använda! Är verkligen språket så utarmat så att man måste förklara när man har skrivit ett skämt? Kan inte människor uttrycka sig tillräckligt klart för att skillnaden mellan skämt och allvar ska framgå?

Det är i alla fall lite synd att amatörspråkvårdare så ofta möts av aggressivitet när de månar om att exempelvis formella brev ska vara korrekt formulerade. Om man är genuint intresserad av språk så är det lite trist att få höra: "Huvudsaken är att man förstår vad som menas". För det är faktiskt inte alltid det enda angelägna. Det är också väldigt viktigt vilket intryck man gör.

För övrigt tycker jag fortfarande att man kan älska människor och möjligen husdjur. Om man också kan älska glass eller sushi, då blir det ju svårt att visa på väsensskillnaden.
------------------
*) Det andra är Mitt i musiken.

Gud och världen

Makens och mitt arbete har den gemensamma nämnaren bröd och vin. Båda branscherna bedriver verksamhet på tider då andra är lediga och fritids är tvärstängt. Således är våra barn hemmastadda såväl i kyrkan som på krogen. Här ses ena sonen spela Nintendo ds en hel högmässa.

Tack till Fredrik som såg till att barnen fick komma iväg på bio och se Toy story 3 idag.

Alla dessa val (handlar inte om Sd)

Jag har skrivit om det förut: Vi tröttar och stressar våra barn med att tvinga dem till en rad val som de inte är förmögna att göra. Vi är utomordentligt angelägna om att barnen själva ska fatta sina beslut men tänker inte på att det krävs kunskap för att kunna göra prioriteringar.

I vår familj styr vi aktivt våra barns fritidsintressen. Vi har infört idrotter som ger naturupplevelser och laganda. Vi har undvikit att presentera sporter som innehåller våld mot människan eller naturen. Jag önskar inte att mina barn i framtiden ska ägna sig åt boxning eller motorsport. Vi styr dem mot kulturutövande: musik, litteratur osv. Det är en självklarhet att de deltar terminen ut i aktiviteter. Det skulle aldrig falla oss in att låta dem sluta mitt i terminen eller stanna hemma någon gång för att de inte har lust.

När jag var barn fick jag då och då höra att jag var indoktrinerad att bli kristen eftersom min pappa var präst. Jag visste hela tiden hur fel det var, för jag hade ju fått kristendomen presenterad för mig så att jag faktiskt visste vad den innebar. Många av mina kompisar hade ingen aning om vad det var de valde bort. Inom syskonskaran gjorde vi som vuxna, utifrån den kunskap vi fått med oss, helt olika val.

På den tiden gick flertalet barn i kommunala musikskolan. Där kunde musikläraren till exempel säga (särskilt till de begåvade eleverna): "Du ska spela klarinett". Hans oädla skäl var att han behövde en klarinettist i skolorkestern. Vilket i nästa steg ledde till att det rekryterades yrkesmusiker till alla instrumentgrupper. Idag ska barnen själva välja vad de vill spela. Eftersom de inte vet bättre, väljer de vad de känner till: trummor, elbas eller key board. Alltså står musikhögskolornas blåsarklasser tomma, för nästan ingen söker dit. Och de professionella orkestrarna får allt svårare att hålla hög kvalitet.

Att lära barnen tänka själva är något helt annat. "Här har du fakta, vad tycker du?" På kvällarna innan vi somnar brukar jag fråga barnen: "Vad är det bästa som har hänt idag?" och "Vad är det sämsta som har hänt idag?" När barnen har berättat brukar jag också själv svara på båda frågorna. Ett sätt att träna sig på att uttrycka känslor och åsikter, för att kunna göra kloka val när man är mogen för det.

Jag förväntar mig inget medhåll. Har för länge sedan insett att jag är en dinosaurie.

Vedermödor tillhörande livet på landet.

I går kväll bakades en tårta till dagens sexårskalas. Tårtan fick inte plats i kylen utan placerades på altanen. I morse var plastbacken som täckte tårtan vält, tårtan fylld av orangefärgade hårstrån och grannens feta katt satt, mätt och nöjd över sitt fynd, och slickade grädde från nosen.

Närmaste affär ligger en mil bort.
Men eftersom vi har valt att bo på landet, och dessutom så långt det går försöker undvika okynneskörande med bilen, var vi förberedda även för detta och fixade en ny tårta.

Katten Svante har tills nu levt hela sitt liv, förutom att äta och sova, hos oss. Den tycker tydligen det är dags att ändra rutinerna. För övrigt har den fått väldigt många ungar om man ser till att den heter Svante.

Din kulturnatt i Uppsala

Här är schemat för kulturnatten på lördag:

15:00 Medtag egna barn, syskonbarn, grannbarn eller inga barn och kom på visningsgudstjänst i domkyrkan. Vi vandrar runt i katedralen och får höra om domkyrkans historia och nutida innehåll. Goss- och flickkörens förskolor sjunger och min son gör sitt första framträdande med Uppsala domkyrkas gosskör.

20:00 Avnjut goss- och flickkörernas konsert i samma helgedom. Ett sällsynt intressant, vackert och stämningsfullt program med titeln "Evigt halleluja".

23:10 blir det kulning och kohorn på domkyrkoplan. Det är tredje gången vi framför detta program, faktiskt på begäran av flera andra än bara artisterna.

18:00 eller 21:00 hinner du med en italiensk mat- och operaafton med trerättersmeny på Ciao Victoria, Drottninggatan 12. Catarina Lundgren sjunger. Jag medverkar inte! (Men maken fixar käket.)

Om du under kväller hittar två föräldralösa gatubarn i någon av Uppsalas rännstenar, så kan det vara våra söner...

Du skall icke medföra femåringar till Harrods.

Att vistas i London med småbarn.

Vi har den stora förmånen att mot en ringa arbetsinsats under två veckor ha tillgång till bostad i centrala London. I långsamt tempo kan vi alltså se staden. Vi kommer hem i god tid på kvällarna och då har vi ändå hunnit med att besöka en lekpark. På morgonen gör vi lunchpaket som vi äter i någon park och middag äter vi oftast i lägenheten.

Efter knappt halva tiden tror vi oss ha förstått att londonborna har en mycket bestämd uppfattning om var barn bör/inte bör vistas. Lekparkerna är exempelvis oerhört ambitiösa och oftast bemannade med vakter. Vuxna utan sällskap av barn äga icke tillträde. Toaletterna är i barnstorlek, pojkar och flickor var för sig. Vuxna får under inga omständigheter nyttja dem. En lekpark som har något utöver gungor, sandlåda och rutschkana kallas för adventure playground. I några lekparker får föräldrarna inte ens följa med in, utan anställda ser efter barnen.

Stadsplaneringen gjordes däremot inte med tanke på barnvagnar. Våra barn är egentligen för stora för att åka vagn, men vi går mycket och den sulkyvagn vi får låna från Svenska kyrkan underlättar en hel del. Men några barnvagnsramper har vi inte sett skymten av, varken i tunnelbanan eller annorstädes. Bilister som stannar för att släppa fram en barnfamilj tillhör ovanligheterna. Maken fick av en kvinnlig tunnelbanevakt höra "Adults have to look after their kids, especially this one" när Johan snubblade och råkade stöta till henne så att pyttelitet av vattnet i det glas hon höll i skvätte ut. Resten av vattnet slängde hon efter Johan. De två var då på väg till Emirates stadium för att se Arsenal spela fotboll. Tvärtemot vad man kan tro var det ett mycket barnvänligt ställe, i alla fall om man bortser från ljudnivån. De jobbar tydligen hårt för att tvätta bort huliganstämpeln och göra fotboll till familjefest.

Det finns tydligen någon regel som säger att barn inte får stå vid baren på en pub. På vissa pubar är barn överhuvudtaget inte välkomna, på andra får de sitta utomhus men inte komma in. Ytterligare några släpper in dem om man lovar att de inte lämnar bordet och sitter tyst och fint. Fast det finns också pubar där de verkar gilla barn och gärna serverar dem ett glas cola.

Det finns förstås massor av ställen som är roliga för barn. Muséerna har enligt ryktet bra utbud för barn. Hittills har vi försökt besöka National gallery två gånger, utan att någon i personalen lyckats få fram det barnmaterial som de har en påkostad annonsering om. Vi har ännu inte gett upp och planerar besök på ytterligare några muséer. Rainforest café tyckte barnen var jätteroligt och de har hittills uppskattat det turistande vi företagit oss. London är för övrigt fullt av statyer som är roliga att klättra på, och det tycks ingen ha något emot att barnen gör. Det gigantiska leksaksvaruhuset Hamley's tar musten ur den mest luttrade småbarnsförälder.

I lekparkerna kan man göra många iaktakttagelser. Barn i Sverige är tränade i att visa hänsyn mot yngre barn och inte tränga sig före utan vänta på sin tur. Det har man tyvärr inget för i en lekpark i London. Där tränger man sig utan att tveka före ett häpet svenskt barn som länge stått och väntat på en gunga. Vid ett tillfälle sa jag till ett barn att det faktiskt var min son som var på tur. Då flyttade hon sig genast, eftersom en vuxen sa till. Det skulle däremot inte så många svenska barn ha gjort. Jag vet inte vilka slutsatser man kan dra av detta, men nog är förutsättningarna annorlunda för de engelska barnen, som börjar i skolan redan vid fyra års ålder.

I morgon ska vi besöka evensong i St Paul's, förhoppningsvis med gosskör, om de nu inte har fått sommarlov. Jag hoppas att barnen är välkomna.

Fel diagnos

Det visade sig att igelkotten inte som vi trodde, hade någon bokstavskombination, utan var dräktig. Fyra ungar blev det (om det nu inte finns flera mödrar). Ärligt talat blev det fem, men en drunknade olyckligt i grannens pool.

En massa kul...

...kan man göra med designen av sin blogg. Roligast vore förstås att skapa något helt eget. Jag tycker i alla fall att snö passar bra som bakgrund på min blogg, så högsommar det är.

Modershjärtat blöder

Att byta skola är inte en smal sak när man är åtta. Vad hjälper det om föräldrarna vet att det blir bäst så? Meddelandet hittades i sonens rum.

Årets skörd...

...blev på grund av torkan inte riktigt som andra år. De vildhallon som brukar fylla skogen bakom vårt hus kom inte alls som brukligt samtidigt med vinbären. Så av "Johans marmelad" blev platt intet. Det är en blandning han själv har kommit på, bestående av röda vinbär och vildhallon. Den är supergod och pojken plockar själv massor av bär för att den ska bli till. Tur nog finns några burkar kvar från förra året. Istället blev det:
-Marmelad på röda vinbär och jordgubbar. Inte samma smaksensation, men helt OK.
-Marmelad på enbart röda vinbär.
-Röd vinbärsgelé med chili.
-Röd vinbärssaft med vanilj.
-Jordgubbssylt.

Och nu, när syltning och saftning är avklarad, börjar vildhallonen komma. Fina och utan mask. Dem fryser vi ner och tar fram tillsammans med björnbär om någon månad. Omväxling förnöjer.

Slutligen en bonusbild på två stolta grabbar med diplom och märkesskörd efter dagens simskoleavslutning. Marielunds simsällskap- vilken förening! Snacka om simskola på hög nivå och med stort ideellt engagemang.

Vegetariska favoriter

Även om grillning är en av sommarens bästa saker, så äter jag gärna och mycket vegetariskt under sommaren. Här är några favoriter:

På fotot ses rårakor av morötter och potatis med citronkräm. Till det en röra på färsk spenat och fetaost. Kombinationen morot och citron är otippat suverän! Pinjenötterna på fotot kan man faktiskt avstå ifrån. För synintryckets skull borde jag naturligtvis ha fotat anrättningen på en enfärgad tallrik.

En annan favorit är våfflor med rivna morötter och färsk spenat i smeten samt en örtsås till, eller varför inte citronkrämen från förra rätten?

Soppa är bra sommarmat: avokadosoppa, morotssoppa eller som på bilden gul paprikasoppa med morotsmuffins och sallad till. OK, jag strödde stekt bacon på soppan, den bokstavstrogne vegetarianen kan byta ut det mot brödkrutonger.

Från face bookgruppen Västerbottenost kommer ständigt nya läckerheter:Pizza med västerbottenost, getost, ruccola, pinjenötter och lite honung på-mums! Eller testet på makens födelsedag igår: grillade västerbottenostfyllda tunnbröd med avokadoröra. Om man är känslig för starka smaker kanske man bör byta chilifrukten mot sambal oelek, jag ska pröva det nästa gång. För övrigt supergott!

Jag kan förmedla samtliga recept till den som vill.

Funktionell träning- version Raab

Under en personaldag på temat hälsa i våras blev jag introducerad i begreppet funktionell träning. En snabb förevisning gav mig intrycket att det handlade om att använda saker i sin närmiljö som träningsredskap. Alltså: stolar används inte i första hand att sitta på utan primärt som hantlar eller hävstänger. Det huvudsakliga syftet med en vägg är att ställa sig på händer, luta fötterna mot den och göra armhävningar. Efter en lika snabb googling är jag mera böjd att tro att funktionell träning snarare innebär att träna många muskler samtidigt, dvs de muskler man behöver i vardagen, till skillnad från body building, där man isolerat bygger upp ett fåtal muskler, eller fitness som enbart syftar till en slank kropp.

Nå, det intressanta ur mitt perspektiv, dvs den hårt heltidsarbetande småbarnsmammans, är att även jag, omedvetet och utan avsikt har utarbetat en träningsform som inte kan kallas för annat än just funktionell träning. Om man inte har tid att vare sig gå på gym, badhus (annat än för simskola med barnen) eller ge sig ut på joggingrunda utan annat syfte än att löpträna, då får man istället skapa träningstillfällen av de saker som de facto måste utföras. Förutom det självklara med vedhuggning och snöskottning för oss som bor på landet, innebär det till exempel:
-Cykla 15 km till jobbet ibland. Ta bussen på kvällen och cykla hem nästa dag.
-Springa till busshållplatsen några kilometer bort för att hämta hem en kvarlämnad cykel.
-Springa eller cykla socknen runt för att vattna trädgårdarna hos bortresta vänner.
-Springa till eller från badplatsen medan resten av familjen åker bil.
-Sätta barnen i en båt med fadern och själv simma hem från simskolan.

Då känns det som om man inte använt någon tid alls för sin träning och kanske också besparat miljön en bilresa. Dessutom blir det mycket roligare att träna när man har ett mål att nå fram till.

Sommarläsning: rekommendationer och varningar.

På sommaren brukar jag plöja böcker. Jag tar igen den läsning jag aldrig orkar med under arbetsåret då jag stupar i säng varje kväll och sällan kommer på tanken att läsa annat än med barnen. Hittills under årets semester har jag tagit mig igenom en halv bok: Min mosters migrän av Hanne-Vibeke Holst. Jag hade stora förväntningar efter att ha slukat hennes trilogi om kvinnor och makt i Danmark. Men detta är ett förstlingsverk. Riktigt långtråkigt och självupptaget. Jag överväger att avbryta läsningen, vilket är något jag nästan aldrig tidigare gjort.

Desto större behållning har jag av att läsa med barnen. Kalle som är fem, är fortfarande i Alfons Åbergstadiet, men åttaåringen intresserar sig för allt möjligt. Han läser mycket själv, men tycker fortfarande om högläsning. Ofta turas vi om och läser ett kapitel var. Här kommer tre guldkorn:

I samband med utbrottet vid Eyjafjallajökull tog det gamla vulkanintresset fart. Johan fick höra talas om Pompeji och ville veta allt. Jag lånade en faktabok på biblioteket och blev av bibliotekarien tipsad om Tillbaka till Pompeji, en äventyrsbok med mycket fantasi där man samtidigt får hela historien om utbrottet och tiden före. Jätterolig och lärorik! Sonen vill på inga villkor resa till Pompeji eftersom han läst att Vesuvio ännu är aktiv. Jag skulle gärna vilja komma dit, så det kanske vi gör när barnen blivit lite äldre. Av Kim M Kimselius.

När klassen åkte till biblioteket kom Johan hem med Den otroliga månresan. Den påminner om föregående bok, en fantasihistoria som bygger på den första månlandningen. Även här får man historien på köpet. Liksom Tillbaka till Pompeji handlar den om en tidsresa bakåt i tiden. Bokens huvudperson undviker listigt att hamna i amerikanskt fängelse år 1969 genom att på frågan om vad han heter svara "Willy Wonka". Boken är dessutom språkligt rolig då Walther är en mästare i baklängestal och en del text är skriven baklänges. (David Donohue)

Om änglar, gudar och hjältar läser vi just nu. Med fina bilder och lysande berättarteknik (om än några språkliga svagheter kan skönjas här och var- måhända översättarens ansvar) gås världreligionerna igenom. Vi har ännu bara hunnit läsa om buddhismen. Johan tycker att det är jättespännande och har alldeles själv konstaterat att berättelsen om Siddhartas födelse inte så lite påminner om Jesu födelse och att Buddhas fjärde sanning är nästan identisk med gyllene regeln. Författare är Janny van der Molen.

Den lille organisten

Jag köpte orgelskolan Spela orgel, kvitterade ut en nyckel till bykyrkan och tog med den entusiastiske åttaåringen. Man behöver inte längre som tidigare ha kommit särskilt långt i pianospelet eller vara färdigväxt för att spela kyrkorgel.

Nåja, i ärlighetens namn är sonen ännu för kortvuxen och sittställningen är en kraftig kompromiss där han sitter alldeles för lågt och ändå inte riktigt når ner till tasterna. De pedalförhöjningar som används inom Suzukimetoden har vi inte tillgång till. Men han klarar de enkla (och absolut inte sakrala) kompositionerna och får pröva att registrera "Första flugan" med Regal 8' som är manualens enda rörstämma och vars klangfärg faktiskt kan associeras till en fluga. Han tittar fascinerat på bilderna av världens största orglar och färglägger den orgelspelande ängeln.

Sommaren är en utmärkt tid för inlärning av nya saker. Både mor och barn är avslappnade, vi har gott om tid och kyrkan är sval.

Hur blev det så här? Om hesa barn.

Idag genomfördes det utlovade Gröna Lundbesöket. Således är vi nu panka, dödströtta och hörselskadade. Bara åkattraktionerna åstadkommer en ljudvolym fullt jämförbar med en byggarbetsplats, dvs ett ställe där man inte vistas utan hörselskydd. Till det kommer besökarnas oväsen.

Gröna Lunds marknadsföring bygger genomgående på SKRIK. Varje foto visar skrikande människor, varenda ljudillustration ger samma budskap. Informationen om att den gamla berg- och dalbanan från 1932 ska stängas för ombyggnad lyder "Sista skriket". Filmklippet om Katapulten visar en gallskrikande och fullkomligt skräckslagen ung kvinna. Inte en gång under det 20 sekunder långa klippet ser hon glad ut.

På andra ställen är det likadant. Den ena barnunderhållaren efter den andra uppmuntrar barnen att skrika. De ger sig inte förrän barnen minst tre gånger har vrålat "JAAA!" på frågan "Mår ni braaa?" Det sjungs med barn i tonarter och med förebilder som omöjliggör något annat än skriksång.

Vi vet att svenska barn blir hesare och hesare. Vi vet också att tinnitus blir allt vanligare i unga år, så även stress och oförmåga att vistas i tystnad. Ändå hör man nästan aldrig några andra än röstläkare, sångpedagoger och körledare oroa sig över det.

Om detta har jag uttryckt min åsikt många gånger, bland annat här:
http://foddjuul-giftraab.blogspot.com/2009/12/ar-jag-en-dinosaurie-som-tycker-sa-har_02.html

Första dagen på semestern...

...fick vi ett husdjur, namngiven Taggen. Han kom när vi åt middag på altanen, fick en kokt potatis och blev omedelbart tam. Kokt mat till igelkottar, så ni vet. Absolut inte mjölk, då får de ont i magen. Ost går visst också bra. Denna första dag i frihet hade jag projekterat att utföra några saker:
1. Sova länge. Avklarades utan problem.
2. Löpträna samt hämta hem cykel. Klart.
3. Klippa av och fålla åtminstone ett par urvuxna jeans, eftersom Kalle behöver flera shorts. Utfört, fast bara ett par.
4. Sätta de sista fröna i jorden. Färdigt, om än något sent.
5. Tillaga en god och nyttig vegetarisk måltid. Fixat, med riktigt bra resultat. Nästa gång ska jag pröva att blanda i potatis i morotsrårakorna så att de håller ihop bättre och kanske blir ännu godare.
6. Spela piano med Johan. Bortglömt! Det får bli i morgon.
7. Sitta i en solstol och läsa en bok, har jag ännu inte hunnit med, men kvällen är ung och kvällssolen är faktiskt en av de stora fördelarna med vår tomt.
8. Sätta en deg på jäsning över natten så att vi får nygräddat bröd till frukost i morgon. Det fixar jag blixtsnabb innan det är sängdags.

En härlig dag. I morgon är det midsommarafton och folket ska vifta med de blågula flaggorna för tredje gången denna månad!

Lyssna på sommarprataren eller läsa en bok?

Jag har haft anledning att fundera över det skrivna ordet gentemot det talade. Somliga förespråkar att alltid tala med varandra, eftersom man då kan reda ut missförstånd.

Förvisso sant, men jag värjer mig lite mot att envist försvara det talade ordet. Jag uttrycker mig hyfsat på båda sätten. En del skriver bättre än de talar, och tvärtom. I skrift har i alla fall alla en chans att tänka efter och få sagt det man vill, medan det i en talad diskussion alltid är den som är slängd i käften som avgår med segern.

Det som sätts på pränt kan man aldrig ta tillbaka, å andra sidan blir man då tvungen att tänka sig för på ett annat sätt än i tal.

I slutändan handlar det ändå om ifall viljan att förstå varandra finns eller inte.

Det bor en femåring i vårt hus

Vid frukostbordet i morse:
-Mamma, gröt är inte bra för miljön och inte för kroppen heller.
-Det har jag aldrig hört. Vem har sagt det?
-Jesus.

Om barnröstens beskaffenhet

Jag har gjort ett fåtal insatser som operakormästare i mindre sammanhang. Trollflöjten, Muntra fruarna i Windsor och Läderlappen. Roligt som omväxling. Vid Uppsala universitets uppsättningar av Tosca för två år sedan bidrog jag med gosskör och när de nu sätter upp Otello leder jag barnkören.

Särskilt gläder jag mig åt den lågmälde, strukturerade, hänsynsfulle och ständigt vänlige regissören Wilhelm Carlsson. Han utgår alltid från att kören är just en kör. I Tosca uppvisade han dessutom en påfallande kunskap om kyrkorummet.

Vad jag förvånas över är hur uppenbart okunniga herrar Puccini och Verdi var om barnröstens möjligheter. De båda skrev fantastiska melodier, krävande för solisterna, men ändå med stor vetskap särskilt om sopran- och tenorröstens egenskaper. Att orkestreringarna är fullständigt fenomenala är glasklart.

Alla som på ett eller annat sätt arbetat med barnröster och sång vet att en pojk- eller flickröst före målbrottet klingar bäst i andra oktaven. Under ettstrukna g är det svårt att nå fram, särskilt då man ackompanjeras av en operaorkester. Om körsatsen dessutom är skriven så att vuxenkörens sopraner ligger i ett högre läge än barnkören, så blir faktiskt den musikaliska delen av barnkörens insats reducerad till pynt.

Och då är vi liksom tillbaka i den barnkörtradition som jag har ägnat hela mitt yrkesliv åt att försöka utrota.

Vemod

Skolavslutning. Som vanligt utomhus, vilket omöjliggör varje form av högtid, då inte ens föräldrarna är tysta, än mindre eleverna. Ceremonin inleddes med att en av de tre konferenciererna ur klass sex greppade mikrofonen och sa "Hej...oj fan, vad högt det låter... " Kort sagt ingenting som normalt fyller mig med andra känslor än ledsamhet över att barnen fråntas den vackra och stämningsfulla högtid som en skolavslutning skulle kunna vara. Nåväl, i ärlighetens namn hade, till skillnad från tidigare år, både präst och musiker inkallats (min blygsamhet förbjuder mig att nämna vem), så det blev åtminstone ett väl framfört tal och sångbart ackompanjemang i vettiga tonarter.

Ändå är kvällen fylld av vemod:
Vi har inte längre något dagisbarn.
Våra barn ska inte längre gå i den fina lilla idylliska skolan med alla tänkbara förutsättningar, utom att ge barnen en god utbildning.
Har vi fattat rätt beslut?

En mobil är en prydnad som hänger i trådar från taket, ofta ovanför bebisar.

Om detta är din definition på mobil så är du gammal. Antagligen så gammal att du har ägt en biltelefon, en stor låda med sladd och lur som man kunde koppla in i bilens cigarettuttag. I så fall är du också tillräckligt gammal för att veta att man faktiskt klarar sig utan telefon.

Om man däremot aldrig har provat på ett liv utan telefonen närmast kroppen, eller snarare som en kroppsdel, då är det otänkbart att behöva stänga av telefonen eller lämna den ifrån sig. Ett öde fullt jämförbart med en hjärtpatient som fråntas sin pacemaker. Ungdomar som för övrigt är trevliga, väluppfostrade och uppmärksamma, kan helt enkelt inte låta bli att läsa och skicka SMS, exempelvis under pågående körrepetition. De retar gallfeber på oss vuxna, som säger till hur många gånger som helst och tycker att de är nonchalanta. Men när man börjar intervjua dem om deras relation till telefonen, så inser man att telefonen utgör en stor del av deras sociala umgänge och nöjesliv. Där har de till exempel all musik. En kompis blir sur om man inte omedelbart besvarar ett SMS.

De vet helt enkelt inte att man överlever utan telefon.

Tänk om Victoria tar fel!

Jag tycker det verkar säkrast att hon tar Daniel i ett stadigt tag om armen och går in vid hans sida.

Ett svårt beslut är fattat

Med både besvikelse och sorg har vi tagit beslutet att låta våra barn byta skola. Det var verkligen inte så vi hade tänkt oss. En liten, mysig skola på mindre än en kilometers avstånd. Men om skolan inte förmår lära barnen vad de ska, så är det viktigare än allt det andra.

Ännu har nog ingen av oss landat i beslutet. Men det känns bra att ha tagit det. Vi hoppas och tror att det blir bäst för våra pojkar att börja i den ännu inte färdigbyggda S:ta Maria Alsike.

Det bortglömda traumat

Det pratas en hel del om vad Staffan Westerberg och Vilse i pannkakan har åsamkat oss sextiotalister, men ytterst lite om något mycket värre som kollektivt drabbade oss: Raketosten plockades bort från butikshyllorna. Mitt framför näsan på oss! Ungefär som att hålla upp en påse lördagsgodis framför ett barn och sedan äta upp den själv utan att bjuda.

Ge oss raketosten tillbaka, Kavli- allt är förlåtet!

http://www.who-cut-the-cheeze.se/2008/10/raketost-historien-om-en-internationell-morklaggning/

Pay back time

Efter en trevlig Valborgsmässoafton var det idag dags att betala räkningen, dvs hämta hem bilen. Joggingskorna på, alltså. 5 km är normalt inte särskilt ansträngande, men rakt mot vinden i 6 m/s och lätt uppförsback nästan hela vägen (och dagen efter en trevlig kväll, som sagt) så var det som att springande skjuta en vägg framför sig. Faktiskt en av de värsta löprundor jag någonsin företagit mig.
Vårt valborgskoncept är däremot klockrent. Först sista april i Uppsala (där Valborgsmässoafton inte firas) i mycket liten och lagom dos: Se lite forsränning utan att trängas med folkmassorna från stans bästa utsiktplats, nämligen min arbetsplats.*) Efter det vårsånger och picknick med gosskörens herrstämmor i Engelska parken, ett förhållandevis städat inslag. Sedan hem till Lagga för trevlig middag med goda vänner och avslutningsvis brasa, vårtal och flera vårsånger vid Fridhem (där, liksom i övriga riket, sista april inte firas). Lite av varje, alltså.

Nu återstår bara deklarationen. Blä!

*) för att undvika ryktesspridning vill jag klargöra att jag inte gick upp i något av domkyrkotornen, vilket möjligen hade varit en ännu bättre utsiktspunkt.

Dagens I-landsproblem

Mamma, jag behöver en större sparbössa!"

Om en brud behöver ledas fram till altaret

av sin far för att överlämnas åt den blivande makens ansvar, så kan man ju undra över hur det ska gå till om hon gifter sig för andra gången. Är det då exmaken som ska föra henne fram?

Menar kronprinsessan allvar?

Sveriges nästa regent vill bli förd till altaret av sin far för att han ska överlämna ansvaret för henne till svärsonen. Efter alla dessa år som Victoria har fått vänta på att få gifta sig med den hon vill, tänker hon alltså utföra en handling som symboliserar att hon inte själv har gjort sitt val av livskamrat.
Häpnadsväckande.
http://www.dn.se/debatt/victoria-maste-tanka-om-nar-det-galler-brollopet-1.1081597

Om den anglikanska seden med brudöverföring återfanns följande i Kyrkans tidning för ungefär 10 år sedan:
När det är bröllop i England brukar traditionsenligt fadern föra sin dotter fram till altaret för att överlämna henne till den väntande bruden- ansvaret för kvinnan överförs, så att säga. Nu har de kyrkliga ledarna godkänt ett alternativt förslag,"feministiskt" kallat i tidningen Herald Sun, som innebär att brudparet tillsammans vandrar kyrkogången fram. Kvinnan liksom går av sig själv.

Såvitt jag vet,

vistas för närvarande ingen ärkebiskop i Sverige, ingen protestantisk i alla fall. Den walesiska Barry Morgan och vår egen Anders skulle i dagens högmässa ha undertecknat nytt vänskapsavtal. Ingen av dem befann sig i riket när askmolnet bredde ut sig över norra Europa. Ingen av dem har heller lyckats ta sig till Uppsala domkyrka.

Gosskören sjöng ändå. Kören grundades i alla fall av en ärkebiskop.

Gå på tur

Johan och jag gav oss idag ut på ett annat otroligt fint högfjällsspår: 11 kilometer från Hemavan till Laisaliden. Oerhört storslagen utsikt över svenska och norska fjäll. Jag har tidigare bara åkt delar av spåret. Om jag hade vetat hur avancerade stigningar och motsvarande utförslöpor det innehåller, hade jag kanske inte tagit med en nybliven åttaåring på längdskidor. Men min förstfödde son är slitstark och klarade det galant.

I morgon tar skidsäsongen slut för vår del och vi beger oss söderut. För barnen återstår USLK:s säsongsavslutning på tisdag. Många minnen från våra båda tvåmåndersvistelser i Tärnaby (2003 och 2009) har väckts till liv. Det har varit min första längre ledighet sedan USA-turnén och inneburit välbehövlig vila. Mycket snart ska jag plocka fram den fantastiska turnén ur minnets förvar och berätta mera från den.

Nu får det gärna bli vår. Sommarens Islandsturné blev inställd, istället får jag vara tillsammans med min familj hela sommaren! Lite fjällvandring kanske. Definitivt hemmavistelse i Lagga innan sommaren avslutas med två veckor i London, dit jag är utlokaliserad som vikarierande organist i Svenska kyrkan.

Jägarsnus

Det finns olika varianter av jägarsnus (klassiskt scoutgodis). Originalet måste nog anses vara choklad, russin och nötter. Vi kör med en lyxvariant där ursprungsreceptet har utökats med polkagrisar. Om jag inte minns fel, så var det min gamla tågluffar- och fjällvandrakompis Karin Åberg som hittade på det någon gång under tidigt 80-tal.

Vägval

En dryg vecka i Tärnafjällen. Idag åkte vi ett av de finaste högfjällsspår jag känner till: milspåret i Kobåset, Hemavan. Johan pinnade runt hela, större delen på egen hand. Med jägarsnus i fickan klarar han det mesta. Kalle åkte ungefär halva spåret, Jakob och jag åkte skytteltrafik. Efter lunch blev det några timmar i pisten.

Och jag funderar som alltid över det dilemma som följer mig genom livet: Bo någonstans där jag kan få ett kvalificerat arbete eller välja bort karriären och leva mitt liv nära fjället, naturen, vidderna, tidlösheten, friheten och de okomplicerade människorna.

Jag tänker vidare.

Musiker och terrorist

Inte nog med att jag åkte fast i säkerhetskontrollen till US Capitol i Washington DC, eftersom jag bar på ett potentiellt mordvapen: en stämgaffel. Nu är man som innehavare av flera metronomer också misstänkt bombmördare.

Jag har varit uppstudsig mot polisman

Idag är den ena av de två dagar om året då stockholmarna tycker att Uppsala är värt ett besök. Denna dag är stadens samtliga poliser utkommenderade för att hålla ordning på överförfriskade bandyfinalentusiaster samt helnyktra bilister på väg från högmässan.

Jag kom körande Drottninggatan uppför Carolinabacken och blinkade för vänstersväng. Mitt i korsningen står en polis och hejdar varje bil bara för att sedan vinka fram den. Jag väntade glatt tills han vinkade åt mig att köra. När jag precis påbörjat svängen bankar han på bilplåten. Är inte det ett närmast ligistiskt beteende för att komma från en konstapel? Jag blev i varje fall irriterad, men stannade ändå lydigt och hissade ner rutan. Det var tydligen inte tillräckligt, för polisen slet upp min bildörr. Jag kanske överreagerar, men det kändes lite påträngande. Följande konversation utspelar sig:

-Du får inte svänga dit.
-Varför vinkade du fram mig då?
-Jag menade att du skulle köra rakt fram.
-Det visade du inte särskilt tydligt.

Polismannen stängde min bildörr. Eftersom det snöade ymningt åkte massor av snö in genom den öppna förnsterrutan rakt ner i mitt knä. Då blev jag sur och påpekade detta. Polisen mumlade något oidentifierbart och gick till nästa bil. Jag körde rakt fram.

Vad skönt det var att bita av mot överheten! Nästan lite kriminellt. På självaste Marie bebådelsedag! Och jag som just hade haft högmässa med ärkebiskopen och femton andra biskopar från norra Europa.

Dolph Lundgren borde ha vunnit. Han kan inte heller sjunga.

Så har svenska folket lekt proffsjury igen. Jag tyckte faktiskt att melodifestivalen var ganska underhållande förr i världen, innan den idiotiska idén att låta amatörer bestämma infördes. I och med det sjönk melodifestivalen till samma låga nivå som televisionens övriga dokusåpor och tramstävlingar.

Hur skulle det se ut om samma system praktiserades i till exempel konståkning eller varför inte Oscarsgalan? Vem tycker du ska vinna? Ring och rösta!

För övrigt var det ikväll -bortsett från OS- första gången jag tittade på TV sedan Karl-Bertil Jonsson på julafton.

Medelåldern anfaller

Som halvblind astigmatiker har jag så här långt i livet spenderat en förmögenhet på specialslipade glasögon. När jag nu behöver progressiva glasögon, terminalglasögon och slipade solglasögon är summorna i nivå med bruttonationalprodukten. Jag måste nog skaffa en tantväska på hjul att dra omkring alla glasögon i.

Ja, jag är tacksam över att man inte längre behöver ha rutor i glasögonen. Jag är också mycket glad över att snart kunna läsa noter igen. Men insikten att alla tre paren måste vara jättestora för att få plats med de olika slipningarna gör mig deprimerad. Efter två timmar hos optiker är jag 11.000 kronor fattigare och ser ut som Ingemar Mundebo. Inte helt optimalt.