Skitbra bok

Långa dagar på stranden och tidiga kvällar ger utrymme för läsning. Under veckan i Turkiet läste jag bland annat Ödets hav av Elisabet Nemert. Boken hamnar nog på min tio-i-topplista. Otroligt intressant läsning om 1300-talets Gotland, som drabbades först av pesten och sedan av dansk invation under ledning av Valdemar Atterdag. De som lyckades överleva båda kunde ändå inte vara säkra, eftersom man kunde bli dömd till döden för de mest märkliga förseelser- såvida man inte tillhörde överklassen förstås. Sådana kunde alltid köpa sig fria. Naturligtvis var det kvinnorna som hade det värst.

"Som man och kvinna skulle de dela säng, men den kroppsliga föreningen mellan makar fick endast ske med syfte att avla barn. På den punkten var kyrkan mycket tydlig. För att tillfredsställa sin lust, sin naturliga lust, skulle en man söka sig till en prostituerad istället för att besudla sin hustru. Kyrkan drev egna horhus..."
En våldtagen kvinna blev utslängd ur sitt hus, hon var en hora som hade frestat förövaren. Enda möjligheten för henne att överleva var att prostituera sig. Och så vidare. Jag grät, jag blev arg och jag kunde inte sluta läsa.

Boken gav också näring åt den irritation jag ännu inte kunnat släppa över en uppmärksammad brudöverlämning i samband med en vigsel i somras. Det blir så tydligt vilken kvinnohistoria som ligger bakom denna tradition, som oavsett vad en del tror, har förekommit även i Sverige. Dock inte på initiativ från den reformerade Svenska kyrkan, följande utspelar sig på katolsk tid:
"Fadern förde henne fram till Claus och prästen...Med ens kände hon sig både ensam och utlämnad. Nu fanns det absolut ingen återvändo, om några ögonblick skulle hon för all framtid vara knuten till denne man. Tills döden skiljde dem åt. Om inte Claus försköt henne, vill säga."

Den allmäna meningen om det med statsmedel bekostade bröllopet i juni tycktes vara att det var upp till brudparet att avgöra. Den allmäna opinionen är också för jämställdhet mellan könen och mot att kvinnliga präster diskrimineras. Underligt nog ser inte allmänheten sambandet mellan dessa saker.

I huvudpersonen, Aurora Ekens mun, läggs en parafras på de ord som Martin Luther King sade 600 år senare:
"Den största faran här på jorden är inte de onda människornas handlingar, ty de människorna är så försvinnande få till antalet. Nej, det största hotet är istället alla de så kallade goda människornas påfallande tystnad, deras underlåtenhet att stå upp för det de innerst inne vet är rätt. De godas väntan på att någon annan ska stå upp för och utföra det de själva borde göra. Men till det krävs mod."

Så sant.

Jag känner stor tacksamhet över och ödmjukhet inför vad dåtida och nutida kvinnokämpar har gjort för mig, och blir så förbannad över att desamma så ofta nedlåtande kallas för rödstrumpor. Utan deras arbete skulle det vara betydligt svårare att vara kvinna i Sverige.