Ständigt nya perspektiv.

För första gången på många, många år ser jag med förväntan fram emot att nästa säsong av melodifestivalen ska dra igång. Det ska bli riktigt skönt att få byta ut de slagdängor som mer eller mindre kontinuerligt strömmar ut från telningarnas musikanläggningar mot nya landsplågor. Jag tycker att jag kan Popular, In the club och Oh, my God tillräckligt bra nu.

Julen är barnens högtid- det stämmer väl ändå inte riktigt...

http://www.expressen.se/kronikorer/marcusbirro/1.2651300/marcus-birro-redan-nar-den-forsta-klunken-rodvin-dyrt-dessutom-nar-ditt-blod-ar-du-ett-monster.
Marcus Birro har blivit kristdemokrat och nykterhetsivrare. Det har jag inga synpunkter på. Han är en mycket skärpt kille som jag i princip har stor respekt för. De som vill fira en helnykter jul får gärna göra det för mig och självklart är det förfärligt när barn utsätts för de hemskheter som alkohol kan medföra, vare sig det är jul eller inte. För mig personligen, som arbetar både på julafton och juldagen är det en ickefråga. 

Men det skrämmer mig att den nya nykterhetsrörelsen är minst lika dogmatisk som den vi såg i början av förra seklet. Bortsett från att Birros artikel innehåller motsägelser (han beskriver i stort sett samma saker under stycket Det handlar om som under stycket Det handlar inte om) så är det verkligen inte min erfarenhet att varenda vuxen blir ett monster efter ett glas vin och att deras barn blir rädda för dem. Såvitt jag vet reagerar endast ett fåtal människor så på alkohol.


Familjens julkrubba.

Men framför allt: Julen är inte barnens högtid mer än de vuxnas. Vi firar jul därför att Gud gav oss ett barn som skulle frälsa människorna genom att dö på korset för våra synders skull. Julen är i och för sig ett utmärkt tillfälle att tänka på dem som har det svårare än vi: utsatta barn, fattiga, krigsdrabbade med flera. Men det är inte därför vi firar jul.

Många svenskar firar inte jul och de vet precis varför. Men det stora flertalet svenskar som firar jul tycks inte riktigt veta varför.
Inte Marcus Birro heller.

Nä, nu kan jag inte hålla mig längre.

Jag nyttjar normalt inte svordomar.
Definitivt inte i skrift.
Jag vet vet att min blogg läses av minderåriga.
Men nu är måttet rågat:
Vilket jävla decemberskitväder!

Shoppa med stil.

Johan hittade sitt halsband i
en smidesbutik.

Karl köpte den tovade mössan
av en gatuförsäljare.

För några veckor sedan tillbringade familjen en dag i Tallin. Redan på förmiddagen hittade sönerna varsin sak de ville köpa med sig hem. Det var inte på minsta vis uppseendeväckande, som alla barn hittar de mer eller mindre dagligen saker som de vill köpa. Det förvånande var vad de valde. Far och mor tänkte att de nog under dagen skulle få syn på lego eller andra leksaker som de hellre ville ha, så vi sa att vi kunde gå tillbaka senare. När aftonen kom stod båda fast vid sina förstahandsval. Även senare på kvällen då Estlandsfärjans butiksutbud lockade var båda övertygade om att de hade gjort rätt val.

Inte vet jag hur medvetna val gossarna gjorde, men det gläder min konstnärssjäl att båda fastnade för gedigna konsthantverk. Halsbandet och mössan bärs varje dag med stolthet. Lillebror som numera går under tilltalsnamnet Biet, möts av glada tillrop varje gång han visar sig bland folk.

-Varför skulle jag hjälpa dig?

Exakt så sa busschauffören till den hårt alkoholiserade och utslagne man som ville åka med buss 102 i kväll. Jag hade kunnat ge henne minst två svar på frågan:
-För att du jobbar i ett serviceföretag.
-För att snön kom i kväll, det är minusgrader och medmänniskan framför dig kanske inte överlever en natt utomhus.

Men jag orkade inte. Jag köpte en bussbiljett åt mannen istället.
Hoppas att busschauffören är ledig på julafton så att hon hinner se Karl-Bertil Jonsson.

Den snöfria vintern har i alla fall en fördel,

nämligen att domkyrkans och Goder aftons Lucia i år får bära en krona klädd i lingonris från Laggaskogarna. Själv stal jag mig lite ledig tid i arbetsintensiva december och tog med familjen på skogspromenad med varm choklad och lussebullar i picknickkorgen. Man kanske kan kalla det för utnyttjande av friskvårdstimme.

Vi hittade också ganska mycket kantareller (!) som maken nu tillreder risotto till middag av.

Årets december är inte riktigt som andra.

Kyrkomusikerns ångestlista

Listor av olika slag är ett fantastiskt medium för att ohämmat, ocensurerat och inkonsekvent uttrycka fördomar, irritationer och oförskämdheter som icke bör yttras vid exempelvis finare middagsbjudningar. Redan 2009 publicerade jag min sågarlista:
http://foddjuul-giftraab.blogspot.com/2009/01/sagarlistan.html

Nu är det dags för kyrkomusikerns ångestlista:
5. Allt som är före 10:00 på dygnet. Upp 6:15 för att få en skymt av barn och make samt leverera de förstnämnda till skolbussen. Detta trots att arbetsdagen sällan slutar före 20:00. Observera att ovanstående endast gäller på vardagar. I ottan på söndagen förväntas vi likt skiftarbetarna i LKAB:s gruvor vara pigga och raska samt med ett leende ta emot sömndruckna korister och få dem att sjunga på toppen av sin förmåga.

4. Luciatåget i barnens skola. Jag har ännu inte sett mina egna barn lussa på dagis eller i skolan, eftersom jag alltid är upptagen av Luciatåg med andras barn. Lösningen har på senare år blivit att äldste sonen sjunger i gosskören och alltså lussar tillsammans med mig.

3 Konsertnerver. Ledsen, alla yngre kollegor: Det blir inte bättre med åren. Det enda som blir bättre är att koristerna i ren själbevarelsedrift så småningom lär sig att inte tilltala sin körledare mindre än tre timmar före konsert.

2. Vareviga söndagsmorgon 8:30-9:25. Kyrkomusikern tittar skräckslaget på sin smartphone: När kommer samtalen och e-breven: Jag är sjuk (gärna kombinerat med hostande i telefonsvararen så att det tydligt framgår hur sjuk vederbörande är)/var på fest i går och missade sista tåget hem/ har försovit mig/ har glömt att berätta att vi har rest till mormor i Korpilombolo ...

1. Budgetrapport i december. Mitt i högsäsongen för oss som jobbar inom den koncern som uppfann julen: då vi drömmer om sex timmars sömn per natt, en ledig dag per tvåveckorsperiod och att barnen ska känna igen oss när vi ses i mellandagarna, är vi ålagda att leverera en budgetrapport som stämmer på kronan. Uppgiften är komplett omöjlig då vi under december tar in ca 50% av årets intäkter. Eftersom jag gärna vill ha jobbet kvar efter nyår, sliter jag mitt hår och försöker få siffrorna att gå ihop, samtidigt som jag genomför repetitioner och konserter med ungefär samma intervall som Uppsalapendeln.

Jag har ställt min egen diagnos.

Emotionell inkontinens=Det man tänker måste ut ur munnen med detsamma.

Det träffsäkra uttrycket fann jag i deckaren Frukta inte av Anne Holt. Jag har själv en släng av åkomman, för att inte säga ett kroniskt tillstånd.

Min emotionella inkontinens har kostat mig en hel del. Sedan barnsben har jag fått lära mig att alltid tala sanning och att stå för vad jag tycker. Att åtminstone då och då hålla sanningar och åsikter för mig själv är bara så svårt. Särskilt som jag faktiskt tycker om att höra andras tankar, ventiklera mina egna, få mothugg och tänka igenom en gång till vad jag egentligen tycker och anser.

Vad jag lär mina egna ungar? Att tala sanning förstås. Och att stå för vad de tycker. Vad skulle man annars lära dem? Fast jag hoppas att de blir bättre än jag på att hålla klaffen, vilket det mesta faktiskt tyder på. De arma barnen har tack och lov också en far att brås på.

Finns doktorn?

Frågan förefaller mig lika befogad som "Finns tomten?" Då menar jag sådana doktorer som botar sjuka människor. Jag har nämligen drabbats av misstanken att samtliga Uppsalas läkare sitter på universitetssjukhuset med näsorna i provrör och forskar, i hopp om att få Nobelpriset.

I dag gjorde jag ett andra försök att få ett läkarbesök. Jag ringde till exakt rätt ställe på exakt rätt klockslag efter insidertips från säker källa. Svaret blev detsamma som förra gången:
-Ring i morgon om det inte har blivit bättre.

Det påminner mig om när jag i somras skulle flyga från Buenos Aires till Trelew i Patagonien efter ett vulkanutbrott i Chile två månader tidigare. Varje dag fick vi beskedet:
-Flygplatsen öppnar i morgon.
Efter ha åkt 20 timmar i buss fick vi veta att flygbolaget hade gett samma besked varje dag i två månaders tid. Jag vet faktiskt inte om inrikesflygen ännu har börjat gå.

Förlåt alla läkare, det är klart att det inte er ert fel. Det är regeringens. Eller kanske Juholts. Han verkar skum.

Sjukvården var i varje fall bättre förr.

Jag ringde min husläkare, eller rättare sagt till tidsbokningen. Doktorn vill inte träffa mig. Han kanske är rädd för att bli smittad, vad vet jag?
Eftersom jag verkligen inte kan prata sedan i söndags kväll, tyckte jag att det kunde räcka med lite väsande i telefonluren för att sköterskan skulle förstå min belägenhet. Hon börjar då läsa upp följande:
-Viska inte. Tala. (Jag kan varken göra det ena eller andra)
-Ropa inte. (Finns inte på kartan.)
-Vistas inte i rökiga miljöer. (Hur skulle jag orka ta mig till en sådan?)
-Drick varma och kalla drycker. (Gärna, om jag orkar gå nerför trappan till köket.)

Jag tyckte inte det var värt ansträngningen att försöka få ur mig att jag uppfattade denna lärdom under sju års eftergymnasiala musikstudier, varav fem på Kungliga musikaliska akademien. Däremot lyckades jag fråga om jag skulle få någon medicin ifall jag ändå kunde få träffa en läkare.
-Ja, du kan ju få starkare hostmediciner och sedan är det ju inte ovanligt att det utvecklas bakteriella infektioner ur det virus som du uppenbarligen har. (Jag tolkar det sista som att den  bannlysta antibiotikan kanske ändå skulle kunna hjälpa mig.)

-Kan jag få en läkartid?
Då redogjorde sköterskan för ett antal symptom som jag måste ha för att få komma till doktorn. Vid det här laget hostade jag oavbrutet av ansträngningen av att försöka prata, men lyckades få ur mig att jag redan har samtliga symptom som hon räknat upp. Människan svarade:
-Ring i morgon om det inte är bättre.

Att det på den sjunde sjukdomsdagen ännu inte är bättre hade jag redan förklarat och nu fick jag inte fram ett enda ljud till. Istället för "Tack så mycket för hjälpen. Hej då" blev det bara en flåsning.

Jag misstänker att Uppsala läns landsting har en dold agenda: Man måste helt enkelt ringa två gånger för att få komma på läkarbesök.

Det är inte så stor idé att tycka något, men man kan konstatera att det var bättre förr.

Änglavakt

i kväll fick jag erfara att det finns omvända nära-döden-upplevelser. Jag var en hårsmån från att köra på en människa i en hastighet av 70 km/h. Det var mörkt, helljuset var avstängt eftersom jag hade en bil framför mig. Östunavägen är både högt trafikerad och ganska smal så man håller långt ut mot vägrenen. På bara några meters avstånd får jag plötsligt syn på en människa: svartklädd, utan reflex och gående på höger sida, fast ganska långt in på vägen. Jag gjorde en gir och människan klarade livhanken, utan marginal.

Jag gick igenom en hel del kval efteråt, när jag insåg hur nära det var att gångaren fått sätta livet till och jag för resten av livet  fått bära bördan att ha kört ihjäl en människa. För att inte tala om de tre barn som satt i min bil. Just nu är jag mest arg på den person som utsatt sig själv och oss för en sådan risk. Vad hjälper det att man har noll promille i blodet och håller hastigheten när andra beter sig så i trafiken?

Jamma

Ordet vabba (vårda sjukt barn) är sedan en tid ett verb. Det finns ännu inte i SAOL, men det är nog en tidsfråga. Kompisen Elina har även infört verbet jabba, dvs åka som en skottspole mellan hemmet och jobbet för att laga mat till sjuka barn samtidigt som man försöker hålla ställningarna på jobbet. Jobba och vabba, alltså. En verklighet när man verkligen inte kan stanna hemma från arbetet, oavsett vad andra påstår.

Jag har sällan möjlighet att vamma (vårda sjuk mig). Men i dag och i går jammar jag, alltså jobbar och vårdar sjuk mig. Ironin i dubbelbetydelsen av ordet jamma är uppenbar.

Så i kväll ska jag genomföra en repetition i total avsaknad av röst. Det har hänt förut. Och det behöver inte betyda att repetitionen blir sämre. Mera sång och mindre snack är aldrig fel.

Fast sängen vore inte heller fel. Dessvärre inget alternativ.

Förtidspension?

I skrivande stund pågår ett program på svt1 där Lill Babs, Siw Malmqvist och Ann-Louise Hansson/Elisabet Andreassen (jag vet inte vem av dem) medverkar. Det hela är i mitt tycke oerhört patetiskt.

Jag inser att ålderskillnaden mellan mig och dem är marginell.

Djävulens tonsteg

Jag fick den här boken i gåva av författaren. Den handlar om hur en gossopran blir brutalt mördad i trappan till läktaren i Västerås domkyrka. Som dedikation har författaren skrivit:

Margareta, nog vill man slå ihjäl tröga gossopraner ibland?

Uttalandet får givetvis helt stå för honom. Själv tänker jag aldrig tanken innann gossarna nått målbrottet.

Sound pollution

Det är dags för ännu ett inlägg i min ständigt pågående kamp mot ljudföroreningen. I kväll är jag inkastare på flick- och gosskörens disco. Under hela kvällen har ljudvolymen inte varit i närheten av vad den brukar vara på de skoldiscon som jag har bevistat. Inte ens jag tycker att ljudvolymen är plågsam.

Ingen av ungdomarna har bett om att höja volymen.
Alla har sett ut att ha väldigt roligt hela kvällen.

http://foddjuul-giftraab.blogspot.com/2009/09/pianopedagog-ja-discokille-nej.html
http://foddjuul-giftraab.blogspot.com/2009/09/kurage.html
http://foddjuul-giftraab.blogspot.com/2009/12/ar-jag-en-dinosaurie-som-tycker-sa-har_02.html
http://foddjuul-giftraab.blogspot.com/2010_06_01_archive.html

Jag har just tagit ett beslut.

Alldeles nyss författade jag (hemma på min lediga dag ett brev till goss- och flickkören om morgondagens kulturnatt. Plötsligt kom jag till insikt om att jag en gång för alla måste ta reda på om man ska skriva i morgon eller imorgon. Jag har velat länge i frågan. Spontant skulle jag skriva idag och i morgon, men det är naturligtvis helt inkonsekvent. Det är olikt mig att inte kolla upp en språkfråga som jag är osäker på, eftersom jag normalt gör mitt bästa för att åtminstone i skrift uttrycka mig korrekt. Men nu skulle det alltså ske. Jag googlade och tyckte att Falkblick språkvård verkade vara en pålitlig källa. Jag bestämde mig för att lita på att hänvisningen till språkrådet är korrekt.

http://www.falkblick.se/2009/05/i-morgon-eller-imorgon.html.
Språkrådet rekommenderar alltså i dag, i kväll, i morgon osv. Jag ansluter mig härmed till denna nya vana.

För övrigt tycker jag att Falkblick språkvård verkar vara en intressant blogg som jag nog kommer att följa.

Men följdfrågan blir: Igår eller i går? Det känns inte självklart att vara konsekvent.

Vad heter det egentligen, undrar dirigent och humanist.

Eftersom jag arbetar på måndagskvällar såg jag inte första avsnittet av den nya dokusåpan "Maestro". Men efter att i bilradion på väg till jobbet igår morse ha hört Siv Wennberg såga programmet och skälla ut alla medverkande, blev äkta hälften och jag nyfikna och sökte upp programmet på SVT Play. Hör radioinslaget här, 20:43 in i programmet. Sivan Divans svada är nog den mest uppfriskande start på dagen jag någonsin haft. När en Wagnersångerska av världsklass är ursinnig, då skälver luften! Om att hon dessutom på eget initiativ ringer till "Ring P1" har jag bara en sak att säga: RESPEKT!

Nåväl, vi tittade på en del av avsnittet. Av vad adepterna yttrade förstod jag att någon har talat om för dem att ordet dirigera ska uttalas uttalas med tonlöst g [-gé], alltså till skillnad från tonande [-∫é]. Jag uttalar själv ibland ordet tonlöst. Jag tror att jag gör det därför man har ett behov av att förenkla ord som man ofta använder. Men det är ju helt felaktigt att påstå att det ska uttalas så. Enligt uttalsreglerna uttalas g tonande före mjuka vokaler. Korrekt uttal torde alltså vara [diri∫éra].  Framför hårda vokaler uttalas g tonlöst. Ordet garage innehåller exempel på båda. SAOL godkänner både tonande och tonlöst uttal av dirigera.

Huruvida "Maestro" är lyteskomik, artister som bjuder på sig själva eller bara kändisar som behöver den typen av TV-underhållning för att förbli kända har jag ingen färdig åsikt om. Svår fråga. Men jag tror och hoppas att det kommer att framgå att det inte är en enkel sak att leda en kör eller orkester. Eller som en person sa till mig en gång:

-Dirigera? Det verkar enkelt. Det är väl bara att stå framför kören och hålla takten.

Sommaren då allt hände.

Och då tänker jag varken på Norge, London eller börsmarknaden. Utan på vår lille store son med världens största och varmaste hjärta, som ger oss så mycket glädje och en hel del oro.
 

Har lärt sig cykla,



har lärt sig simma,



har börjat spela piano.











Fick en vuxensäng istället för barnsängen.





Några frågor till C-G.

http://www.kungahuset.se/kungafamiljen/aktuellahandelser/aretsaktuellahandelser/kronprinsessparetvantarbarnthecrownprincesscoupleisexpectingachild.5.70e7de59130bc8da54e80002321.html
Deras Kungliga Högheter Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel har den stora glädjen att meddela att de väntar barn.
Födseln beräknas till mars 2012. Den blivande modern mår bra.
Under hösten 2011 förväntas inga större förändringar i Kronprinsessparets program.

Their Royal Highnesses The Crown Princess Victoria and Prince Daniel are happy to announce that The Crown Princess is expecting their first child.
The birth is expected to take place in March of 2012. No changes in the schedule of The Crown Princess´s public engagements are planned during the fall of 2011.

Jag är uppriktigt nyfiken på hur hovet resonerade när de översatte ovanstående nyhet till engelska. Jag drar slutsatsen att hovet förutsätter:

-att den engelsktalande delen av världen inte kan svälja det faktum att det är två föräldrar och inte modern allena som väntar ett barn.
-att samma del av världen högaktningsfullt skiter i huruvida den blivande modern mår bra eller inte. Hon har en uppgift att utföra, punkt.

Den mest intressanta frågan av alla är ju ändå hur bebisen så småningom ska transporteras genom kyrkgången fram till dopfunten. Då Victoria inte anses vara kapabel att själv promenera nämnda sträcka, utan förväntas hålla ett stadigt grepp om sin makes arm, så kan ju ingen av dem bära barnet.
De kanske kan ta barnvagnen?

Än är sommarlovet inte riktigt slut.

De sista lediga dagarna tillbringas i hängmattan som Jakob önskade sig i födelsedagspresent. Den brasilianska familjehängmattan som jag hittade när jag sökte på olika modeller är vävd av massor med trådar och har plats och hållbarhet för åtminstone två vuxna och två barn.

Jag njuter av den svenska sommarvärmen (!) Jodå, efter nästan tre veckor inte alltför långt från sydpolen, känns den svenska sommaren närmast tropisk.

Världen krymper. Men Abisko är världens centrum.

Igår satt jag på flyget från Frankfurt bredvid ett ungt och trevligt par på väg till Abisko på bröllopsresa. De var väldigt intresserade då jag berättade om skidåkning i Riksgränsen, Hemavan och Kittelfjäll. De hade en tysk-svensk kompis som just hade guidat en stor tysk grupp i Abisko och som lovat att hjälpa dem tillrätta på Kungsleden nu när den stora gruppen åkt hem.

Idag skrev en av mina två tyska facebookvänner att hon just kommit hem från en underbar vecka i Abisko.

Tyskland har 82,6 miljoner invånare.

Mina två tyska fb-vänner är också ett lustigt sammanträffande. Jag har lärt känna dem i helt olika sammanhang. Den ena är en dirigentkollega och den andra är präst. För en tid sedan insåg samtliga att vi alla tre är vänner med varandra på fb. Det visade sig att prästen nyligen har döpt kollegans dotter.

Känner ändå mest tacksamhet.

Släktingarna välbehållna och oskadda, om än chockade i Oslo.
Lillebror vid liv och välbehållen, om än skakad på Lycksele lasarett.
Svärmor hemma hos den Gud hon trodde på, om än avliden.

Men det blev lite mycket på en gång. Tårarna flödar idag.

Stava rätt.

Jag misstänker att jag i förhållande till min egen ålder har världens lägsta medelålder på mina facebookvänner. Genom goss- och flickkörerna har jag några vänner som går i andra klass. När så unga människor publicerar text blir det förstås lite tokigt ibland. Det är roligt och intressant att se hur de skriver. För en tid sedan skrev en av dem "Idag har jag namsta."

En åttaåring som har blivit tränad i att tänka efter, förstår att namnsdag är ett sammansatt ord som består av namn och dag. Det är då självklart hur ordet ska stavas. I annat fall väntar ett mödosamt och tråkigt utantillinlärande i jätteformat med att lära sig stava alla glosor.

Ibland tycker jag att skolan brister i att lära barnen att tänka efter.

Teckningen här intill hittade jag i den stora påse med färdiggjorda skolböcker och arbeten som Johan hade med hem från skolavslutningen. Han gjorde den i SET-undervisningen. Jag tycker att det är ett bra motto både för hur man ska förhålla sig gentemot kamrater och i sin inlärning.

Min tacksamhet över att våra barn får gå i S:ta Maria skola vet inga gränser.

Che Guevara, here I come.

Om bara ett par dagar sätter vi sönerna på flyget upp till mormor och moster för att själva åka söderut. Äntligen ska en av mina drömresor bli av, jag har alltid velat komma till Sydamerika.

Den andra delen av resan, 9th world symposium on choral music, behöver jag inte ägna någon planering åt, sedan jag väl i början av april, efter otaliga försök lyckades registrera mig samt välja konserter och work shops. Tack till min arbetsgivare Uppsala domkyrkoförsamling som låter mig resa i tjänsten samt Uppsala kommuns kulturförvaltning och studieförbundet sensus som står för kostnaderna. Det ska bli väldigt spännande!

Semesterdelen har däremot vållat avsevärt huvudbry. Det visade sig vara i det närmaste omöjligt att hitta någon människa som varit i Argentina och kunde tipsa om något. Många har varit i Brasilien, Chile och Peru, men gällande Argentina fick vi ta till nya forskningsmetoder, som att överfalla bekantas bekanta och vilt främmande människor på internet med våra frågor. Så småningom klarnade det dock och nu vet vi ungefär vad vi ska göra under resans första del (som sker under semestertid och bekostas av oss själva, bara för att undvika eventuella missförstånd).

I början av augusti blir jag lämnad ensam kvar i Buenos Aires för att på helt egen hand ta mig till Puerto Madryn i Patagonien. Det känns lite läskigt. Då hoppas jag att Jakob och jag har dansat tango, ätit argentinska stekar, åkt den gamla trätunnelbanan och en massa annat i Buenos Aires. Stadens namn betyder ju ungefär frisk luft, återstår att se om det stämmer. Vi ska ta oss ut på Pampas och bo på en estancia några dagar. Om vi tycker att vi har sett nog av BA så blir det kanske också en båttur över Rio de la Plata till Uruguay.

Alldeles nyss då jag satt med kartan och visade barnen vart vi ska åka gick det upp för mig hur långt söderut jag ska. 1996 reste jag i Australien och var som längst söderut i Sidney, för övrigt på det fjärde världskörsymposiet. I min okunskap har jag tänkt att man -Antarktis undantaget- inte kommer längre söderut än så. Men nu insåg jag att Buenos Aires ligger på ungefär samma breddgrad och att Puerto Madryn är betydligt längre söderut, ungefär på 42:a breddgraden. Så det blir till att packa varma kläder.

Nästan tre veckor från barnen känns i det närmaste outhärdligt. Men deras pappa återvänder efter tio dagar och de kommer att ha det bra under tiden.
Jag kommer att ha det toppen. Don't cry for me. Men be gärna en bön, ni som känner att ni kan.

Laggas musicerande änglar.

I min hemkyrka i Lagga finns den kanske äldsta avbildningen av en nyckelharpa. Såvitt jag vet är det också den enda nyckelharpspelande ängeln som finns.

-Det är väl klart att änglar spelar nyckelharpa, tänkte förmodligen den Albertus Pictorelev som 1498 målade kyrktaket.

Fin är den i alla fall, nyckelharpsängeln. Jag stannar alltid till en stund inför den när jag är i kyrkan. Ett vittne om svensk folktro.

Carl Milles ängel spelar däremot flöjt. Många tror felaktigt att Carl Milles föddes på Lidingö. Han föddes och växte upp på Örby gård i Lagga, en dryg kilometer från vårt hus. I samband med att hans mamma begravdes i Lagga kyrka skänkte han den ganska okända statyn som står väl synlig på Lagga kyrkogård.

Den tredje spelande ängeln i Lagga, Anders Bromander, slutar tråkigt nog snart sin tjänstgöring i Lagga kyrka. Vi är många som sörjer och saknar vår lysande organist och pianist samt önskar att det inte hade behövt ske.

Näsan ovanför vattenytan.

13 grader i luften och 20 i vattnet. För den som har bestämt sig för att försöka ta silvermärket finns varken dåliga väder eller kläder. Här är det Johan som håller sig flytande i två minuter.

Ungefär så känner jag mig ibland under jobbintensiva perioder. Det kan vara en kamp att hålla näsan ovanför. Men nu är det semester och jag nöjer mig med att från bryggan betrakta alla simskolebarnen som kämpar. De blir så stolta och glada när de klarar sina märken.

Heder åt Marielunds simsällskap. Och pedagogpris åt den som kom på simmärkena. Vilken motivation de är! Skolan skulle kunna använda sig av systemet. Bronsmärket i svenska när du läst alla Harry Potterböcker till exempel. Sedan skulle man ha ett bra underlag för en nationellt rättvis betygsättning.

Själv skulle jag nöja mig med exempelvis nobelpriset för att jag kom på idén.

Min pappa och jag

Jag besökte Norsjö kyrka i början av sommaren. Jag hade tur och träffade på kantor Eva som satt och övade på orgeln. Förutom att vi hade en trevlig pratstund så släppte hon in mig i sakristian så att jag fick se porträttet av pappa. Idag är det 14 år sedan han dog.

På pappas begravning varken spelade eller sjöng jag. Strax innan hade jag bestämt mig för att inte mera göra det på nära anhörigas begravningar. För man gör det på bekostnad av sitt eget deltagande. Man blir tvungen att skärma av för att klara uppgiften och efteråt vet man knappt om man har varit med eller inte.

Under det senaste året har båda mina svärföräldrar gått bort och vid båda tillfällen tog jag beslutet att i alla fall sjunga, eftersom ingen annan i släkten musicerar. Jag kunde bidra med något och det kändes bra.

Men vad märkligt det är att inse att man snart tillhör den äldsta generationen.

Kalas

Johan och Lammin, båda nio år gamla.

Familjen har firat, med tårta och allt. Först och främst en bortglömd dopdag. Vi brukar inte glömma dopdagar, tvärtom är vi mycket noggranna med dem, men i år inföll Johans dopdag bara två dagar före svärmors begravning för drygt en vecka sedan och försvann.

Inte minst barnen är angelägna om att dopdagarna firas, för bådas favoritgosedjur är doppresenter och har således födelsedag på deras dopdagar.

Vi firade också ett taget simborgarmärke och en som efter mycket möda och stort besvär, äntligen har lärt sig att cykla.

Tyst för mig själv firade jag att minstingen alldeles självmant vill spela piano med mig, men det vågar jag inte knysta om, för då slutar han säkert.

Semesterprojekt



Före



Efter

Jakobs gamla byrå som stått i garaget i ett par år, fick en makeover och är nu placerad i Johans rum. 

För min del kom en gammal fördom på skam. Efter att ha kört planslip i någon timme var jag helt slut i armarna. Slipmaskinen orkade jag inte ens hålla, det fick Jakob göra.

Jag ska aldrig mera påstå att motocross inte kräver kondition och styrka.

Du skall icke vara en morsa åt dina gosskorister.

Så lyder gosskörledarnas första budord. Ändå måste jag tillstå att den stolthet jag känner då mina söner har tagit nya simmärken, spelat piano på farmors begravningssamkväm eller i ett halvår på egen hand rest i Oceanien, på flera sätt påminner om känslan då UDG-gossar och -herrar röner framgångar.

Till vänster ses Johannes Tenstam från Uppsala domkyrkas gosskör efter att ha tagit emot en graverad stämgaffel och tilldelats titeln "Årets svenska gossopran 2011".

Idag hade Uppsala gossensemble sin första konsert. De fyra killarna satt i de två främsta leden då jag 2003 tillträdde som gosskörens dirigent. Sedan dess har jag 

David Edström, Erik Nyström, Dennis Astorsdotter, David Pettersson.

följt dem vareviga vecka, genom gossröststadiet, målbrottet och in i herrstämman. Om 10-11 år kommer deras manröster att vara färdigutvecklade, men redan nu är de en riktigt bra manskvartett!

Likt en stolt mor satt jag i publiken och försökte hålla tårarna tillbaka.

Sommarlovsbarn ska ha skrapsår,

men någon måtta får det vara. Bilden som togs före omplåstring vågar jag inte ens publicera.

En rejäl vurpa på cykeln på väg till badet. Stort tack till familjen Wass-Hast som lånade ut dusch och bistod med plåster och tejp. Turligt nog råkade en sjukvårdsutbildad moster dyka upp i rätt ögonblick.

Nu ligger gossen i badkaret med tända ljus i kandelaber och lyssnar på Bach, Mozart och Brahms alltmedan smutsen i såren förhoppningsvis löses upp.

Hopp

Nioårig son trallar på Hallelujakören. Det har han gjort alltsedan gosskörfestivalen i Rättvik för drygt en månad sedan. Kanske gör ytterligare ungefär 200 pojkar i Sverige samma sak? Lillebror, sex år sjunger med.


Jag börjar tro på fred på jorden

Böcker som slukar en bokslukare.

En gosskorist försåg mig under bussresan till Rättvik med några boktips åt Johan, i och för sig två år yngre än koristen i fråga. När jag kom tillbaka till Uppsala gick jag till biblioteket och lånade Bläckhjärta av Cornelia Funke. En fantasyroman om Meggie, dotter till en bokbindare. När Johan börjar med nya böcker som är på gränsen till för svåra för honom brukar vi i början, för att han ska komma igång, varva med att jag läser högt, han läser högt och att han läser tyst. Så här säger bokbindaren till sin dotter:

"Varje bok borde börja med ett försättsblad. Helst med ett mörkt: mörkrött, mörkblått, för var bok ett som passar ihop med pärmen. När man slår upp en bok, är det som på teatern: först är där ridån. Du drar den åt sidan och föreställningen börjar."

En mycket vacker liknelse.

Ingen av oss hade reflekterat över ifall Bläckhjärta hade ett försättsblad eller inte men nu blev vi förstås nyfikna. Mycket riktigt, ett mörkrött som harmonierade med omslaget. Johan vände blad med en dramatisk rörelse och utbrast teatraliskt:
-Och nu börjar boken!
Sedan fastnade han vid teckningen på titelsidan (författaren har själv illustrerat boken) och sa:
-Titta mamma, man slukas av boken. Jag har inte riktigt slukats ännu, bara blivit lite uppäten.

Sanningen om spöket på Eda lägergård.

Första semesterhelgen ägnades åt föreningsliv. Förutom de två föreningar där jag är kolllektivansluten, nämligen Uppsala domkyrkas flickkör och Uppsala domkyrkas gosskör, så är vi i vår familj med i tre föreningar: Uppsala slalomklubb, Lagga-Långhundra BK och Eda lägergårdsförening. I de två första är barnen aktiva, i den andra är maken dessutom fotbollstränare och i den tredje är han styrelsemedlem. I helgen var det lägergårdsföreningen vi ägnade oss åt. Öppet hus på lägergården med visning av naturskolan och loppis. På kvällen pub för föreningens medlemmar i lägergården som är belägen in the middle of nowhere. Lagga-/Edaborna kommer så gott som mangrant då min man krögaren fixar en pub och ger hustrun en snabblektion i restauratörskap. Det är bara att plocka fram sin förhoppningsvis medfödda sociala begåvning och ställa sig i baren. En jättetrevlig kväll. Som tack för insatsen fick vi bo kvar i lägergården över natten. Vi kan meddela alla som oroligt undrade, att ryktena om spöken i stora huset fullständigt är gripna ur luften. I varje fall sov vi för djupt för att vakna av deras besök.

Laggagubben däremot- honom tror jag mera på.

Stora gratismatdagen

Har idag ätit mig igenom tre bufféer.

En annan förträfflighet med att vara dirigent för Uppsala domkyrkas gosskör och Uppsala domkyrkas flickkör är förmånen att få uppleva studentsången framföras
-rent,
-fyrstämmigt,
-i en vettig tonart.

Hurra!

Lite annars

När 9A från Norsjö centralskola avgångsår 1981 hade 10-årsjubileum var det mest snack om vilken bil och vilken villa man hade köpt och hur bra man hade lyckats. Om man liksom jag varken hade börjat tjäna några pengar eller fått barn ännu och dessutom bodde i lägenhet i Stockholm, så var man lite annars.

När vi hade 20-årsjubileum var vi nyskilda och stukade av livet. Då pratade vi med varandra och många fina möten uppstod. Det var en riktigt trevlig kväll.

På fredag är det 30-årsjubileum. Man undrar förstås hur det blir den här gången. Sannolikt har några blivit mor-eller farföräldrar medan en annan fortfarande springer på utvecklingssamtal.

Iskallt

Jag var på Fryshuset en förmiddag i förra veckan. Det hade jag verkligen inte tid med, men man bestämmer inte alltid (snarare inte så ofta) över sin egen tid. Dessutom var det ett väldigt intressant besök. Bäst var att höra nye VD:n Johan Oljeqvist som höll ett rätt så allmänt föredrag om ungdomar och skolan. Om detta har jag många åsikter och det hade varit roligt att få samtala vidare om det. Just nu lämnar jag ämnet därhän. Återkommer kanske.

Arbetskamrater

Vi fick också möta Fryshuskyrkan med den svenskyrkliga prästen och imamen som båda är anställda av Sofia församling. Förutom att det faktiskt var riktigt häftigt att möta dem live, så var det förstås väldigt intressant att höra om deras gemensamma arbete.

Huruvida det var rätt eller fel av Sofia församling att anställa en imam, har jag ingen klar uppfattning om. Att samarbetet fyller en viktig funktion är ju självklart. Ett mera naturligt alternativ hade kanske varit att Fryshuset hade anställt både imamen och prästen. Det är ju faktiskt lite komplicerat att förklara hur det kommer sig att en katolik inte kan få arbete i Svenska kyrkan, fast en muslim kan.

Men vad jag verkligen inte begriper är att det både inom kristenheten och Islam finns så ofantligt många trångsynta människor som inte förstår värdet av verksamheten och som därtill levererar mängder av hot och hatiska reaktioner till dem båda.
Den som är trygg i sin egen tro inte ser andras tro som en fara.
Läs om Fryshuskyrkan.

Utantillkunnandets ädla konst.

Både goss- och flickkören får ständigt beröm för sin utantillsång. Senast igår var det lilla flickkören som sjöng 18 sånger med kluriga texter av Lennart Hellsing utan stöd av några noter. Gosskören har nyligen framfört ett avancerat konsertprogram med bland annat Haydn: Insanae et vanae curae, Finzi: God is gone up och Geilo: Laudate pueri.

Ständigt får jag samma fråga: -Hur gör du?

Svaret är att jag inte gör någonting. Vi sjunger på ett antal olika språk, bland annat latin från åtta års ålder. Att lära in text och musik utantill är inget vi ägnar någon särskild tid åt. Tvärtom tvingar jag de yngre sångarna att använda noterna mycket längre än de själva vill, för att de ska lära sig att läsa noter. Det är först i ung vuxen ålder som en del börjar klaga över att inte få ha noter. Om ni vill veta vad jag tror om det, så är det att man har fått en föreställning att det är en aning amatörmässigt att sjunga utantill. Fin musik sjungs med noter.

Det här är inte musik. Det här är ett papper. Musiken har du inom dig.

Det är naturligtvis struntprat. Tvärtom är det bara fruktansvärt rutinerade körsångare, sådana det finns ett fåtal av, som klarar av att samtidigt hantera noter och kontakt med dirigent. De som dessutom klarar av kontakten med publiken är ännu färre.
Nej, det finns saker i körarbetet som är betydligt svårare än utantillinlärning.

Jag talar ständigt om för mina korister, att vad de kan utantill, kan ingen ta ifrån dem. Man vet aldrig i vilken situation man kan komma att hamna, då man inte har tillgång till vare sig böcker eller noter. Mina körsångare har hört historien om min pappa så många gånger att de numera himlar med ögonen för att jag inte ska dra den en gång till.

Min bestefar Johan Juul var en förgrundsfigur i norska hjemmefronten. Han fick faktiskt norske kungens bragdmedalj strax efter andra världskriget. Han fanns med på Gestapos dödslista men klarade sig mirakulöst från likvidering.

De historier som min far och hans två bröder har berättat har jag inte alltid begripit, för de har varit så färgade av smärta och onda upplevelser. Åtminstone har jag upplevt det så, jag vet inte vad mina syskon, fetter och kusiner tycker. Men en historia minns jag bättre än någon annan: Pappa och hans studentkamrater greps på universitetet i Oslo och fördes till arbetsläger. De fick ingenting med sig och vardagen innebar hunger, löss och hårt arbete. Far har flera gånger berättat att fångarna för att stå ut, tillsammans sjöng de psalmer de fått lära sig utantill i skolan, för det var det enda de kunde utantill och några böcker hade de inte. Pappa sa till mig att lära mig så mycket jag någonsin kan utantill och det försöker jag också göra.

En av de lärare jag minns med särskild respekt är min latinlärare på gymnasiet. Hon fick oss att lära oss latinska dikter utantill: Helt utan egentligt värde, vilket hon själv påpekade, men ändå en skatt. Den här kan jag till exempel 27 år senare fortfarande:

Vivamus, mea Lesbia, atque amemus,
rumoresque senum severiorum
omnes unius aestimemus assis!
Soles occidere et redire possunt;
nobis, cum semel occidit brevis lux,
nox est perpetua una dormienda.
da mi basia mille, deinde centum,
dein mille altera, dein secunda centum,
deinde usque altera mille, deinde centum;
dein, cum milia multa fecerimus,
conturbabimus illa, ne sciamus,
aut ne quis malus invidere possit
cum tantum sciat esse basiorum.

Värdelöst kunnande? Nej, det skulle jag nog inte säga.

Tingeling!

Efter att ha sett både Disneyversionen av Peter Pan och Steven Spielbergs långfilm Hook ville Johan läsa boken. Curlingmamman ilade iväg till biblioteket, överväldigad av nioåringens litteraturintresse. Boken är skriven under förra seklets första år och jag märkte att Johan tyckte att språket var lite gammaldags. För att hjälpa honom komma igång (vilket han också strax gjorde och nu läser själv) läste jag början av kapitlen högt för honom innan han fick fortsätta på egen hand. Det var ungefär i det skedet som min entusiasm dämpades något:

"Det var en flicka som hette Tingeling, utsökt klädd i ett flikigt blad, med en djup, fyrkantig urringning som lät hennes figur komma till sin rätt. Hon hade en smula anlag för att bli fyllig."

Eller:

  "...fast den fortfarande var litet skrynklig.
-Jag borde kanske ha strukit den, sa Lena fundersamt, men som alla pojkar brydde sig inte Peter om hur han såg ut..."

HELA BOKEN ÄR LIKADAN!

En smula genusmedvetande räcker  för att bli kallsvettig av det! Jag tog ett djupt andetag och inledde ett samtal om könsroller med sonen. Och det gick ju bra. Han tog själv upp tråden från vårt samtal vid middagsbordet, då han hade snappat upp något om att vuxna förr i tiden inte trodde att barn begrep så mycket. Och så drog han slutsatsen att man kanske också hade tokiga idéer om pojkar och flickor.

Dagens lärdom för min del är att man får vara tusan så aktiv och uppmärksam om man vill att barnen ska läsa klassiker.
Bibeln inräknad.

Världens sämsta mamma.

Sonen har lärt sig sticka. En katt. Det ser ju alla.
Naturligtvis lyckas världens sämsta mamma häva ur sig:
-Vilken fin mus du har stickat, Johan!
(Till skillnad från sonens far kan jag åtminstone skilja på stickat och virkat.)

Gosskörnörd- jag?

En gräsligt tidig måndagsmorgon tassade jag upp ur sängen, pussade på min sovande familj och tog mig till Arlanda för vidare färd mot London. Utan att förlora vare sig bagage, pass eller mig själv på Heathrow fortsatte jag med tåget till Norwich för att delta i den nordeuropeiska katedralkonferensen. Den var väldigt givande om än synnerligen akademiskt och prästerlig. I fyra dagar gick jag in i katedralens liv. Nyhetsrapportering fick vi genom de förböner som lästes vid morning prayer, mässa och evensong som firades varje dag. Bäst var förstås kontakten med gosskören, flickkören och deras dirigent David Lowe. Kanske kan det bli ett framtida samarbete.

Under konferensensens gång förvandlades Norwich Cathedral till en filminspelningsplats. Bänkarna lyftes ut, alla kristna symboler täcktes över och ersattes med standar, rustningar och annat som gjorde rummet till en medeltida kunglig matsal. Prästerna var påtagligt besvärade över att detta skedde mitt under pågående katedralkonferens och förklarade generat de får snuskigt mycket pengar för besväret. Det hoppas jag verkligen, för intrånget i det helgade rummet var tämligen stort. Och de behöver pengarna. Anglikanska kyrkan har helt andra ekonomiska ramar än den svenska. Mina två bestående intryck av dagarna i Norwich är:
1. Vad bra vi har det i Uppsala domkyrka, även med svenska mått mätt.
2. Vad bra de engelska katedralerna har det ur en musikalisk aspekt, med obegränsade möjligheter att repetera med koristerna och med en helt annan syn på vad barn kan prestera än vi har i Sverige.

Kanske ändå lite häftigare än Uppsala...

Med nya trevliga och värdefulla kontakter i bagaget drog jag efter konferensen vidare till Cambridge. Där fick jag besöka St John's college choir, kanske världens bästa gosskör. Det var helt klart resans musikaliska höjdpunkt att vara med på deras repetition och efterföljande evensong och att få träffa körens trevlige och skicklige dirigent, Andrew Nethsingha, som tyckte det var roligt att knyta kontakter med andra europeiska katedraler.

Våningen för flickleksaker på Hamley's. Blä!

 På fredag kväll tog den privata delen av resan vid och jag tog tåget tillbaka till London, där jag inte ens hann fram till vår uppgjorda mötesplats innan jag sprang på Jakob i tunnelbanan! Helgen tillbringades med shopping, museibesök och pubrundor. Musikalen Billy Elliot var en positiv överraskning, absolut i en helt annan klass än någon annan musikal jag sett. Det gav ännu en dimension åt upplevelsen av alla duktiga engelska barn jag mötte under veckan, då de största rollerna spelas av barn. Fruktansvärt bra musikal som jag rekommenderar alla. Dock inte i första hand för Elton John's musik som är ganska medioker, utan för baletten, jazzdansen, skådespeleriet, humorn och allvaret. Genusmedvetandet var påtagligt och jämförelsen med leksaksvaruhuset Hamley's flick- respektive pojavdelning är oundviklig. (Jo, det är sant: När vi äntligen reste utan barnen så hamnade vi i alla fall på Hamley's, bara för att jag visste att det fanns toa där.)

Jakob åkte hem med ett tidigare flyg än jag och det sista jag gjorde var att knyta ihop veckan och gå på evensong i St Paul's cathedral med deras fantastiskt fina gosskör.

Resan avslutades med en bonus. När jag ställde mig i kö för att checka in, ropade en flygplatsanställd: -Anyone for Stockholm? Så tog de mig förbi kön, checkade in mig och frågade om jag ville åka med ett tidigare plan, ett som avgick 40 minuter senare. Självklart ville jag det och då hamnade jag i economy extra class, fick mat, vin och en massa benutrymme samt kom hem en hel timme tidigare än planerat!
En fantastisk vecka avslutades med att verkligheten överträffade dikten.

I morgon bär det av på nästa gossköräventyr: Gosskörfestival i Rättvik.

Tjuvlyssnat

För många år sedan hörde jag ett avsnitt av radioprogrammet Karlavagnen där människor fick ringa in och berätta om vanor/ovanor/nojor. En man berättade att han varje kväll i fyrtio år räknade takbrädorna ovanför sängen och blev tokig på att det aldrig blev samma resultat. Han kunde inte somna utan att räkna först. Programledaren frågade om hans fru kände till detta och då insåg mannen att han inte hade berättat det för sin fru!

Min mamma kan vänta i veckor med att skriva ett brev bara för att det ska bli ett datum som är vackert att skriva överst upp, till exempel 11 12 13. Mitt ex berättade att han en gång i lumpen satt kvar i flera timmar i ett maskinrum bara för att få se en mätare slå om till ett nytt tusental.

En av mina ovanor är att jag är hopplös på att tjuvlyssna. På bussar, tåg och lunchrestauranger kan jag inte låta bli att lyssna på vad andra pratar om. Jag kan få lust att lägga mig i samtalet. Efteråt kan jag -ibland i dagar- fundera över vilka människorna var och fantisera om deras öden.

I restaurangvagnen på tåget upp till Riksgränsen lyssnade jag på en mamma som talade till sin dotter på ett mycket sätt. Dottern drack läsk och mamman sa:
-Jag hoppas att det där snart blir förbjudet.
Jag hajade till för jag tycker det verkar ganska radikalt att förbjuda läsk. Mamman fortsatte med att redogöra för vilka skador läsk åsamkar.
Själv hade hon ett glas rödvin framför sig.

Mera om ljud och oljud.

Jag har en bekant som har som hobby att spela in ljud. Han håller till exempel reda på vilka flygplan som ska landa på närbelägna flygplatser. När det kommer något extra intressant så åker han dit för att spela in motorljudet. Han har spelat in åtta timmar vågskvalp på Hawai som han lyssnar på i sin enorma ljudanläggning. En gång var han på en körkonsert på Nybrokajen 11. Efteråt berättade han exalterat om hur fantastisk konserten varit. Mellan två körstycken hade han hört en ångbåt tuffa förbi utanför. Han hörde exakt vilken typ det var och han njöt.
-Och då började den jävla kören att sjunga!

Det finns många goda skäl att lyssna till den här utmärkta inspelningen av Mein Freund ist mein ur Wachet auf, ruft uns die Stimme av JS Bach. Men det jag tycker är allra häftigast och som jag alltid lyssnar särskilt efter, är biljudet som uppstår då de mekaniska orgeltangenterna slås an. Jag skulle beskriva det som en blandning av trä och luft. Visst är det snyggt!

Ring klocka, ring eller Klinga mina klockor

Storan

Stoppa kyrkklockorna och kalla till gudstjänst via sms istället, föreslår den danska föreningen Vi Elsker Stilheden. En förening jag skulle kunna gå med i om det inte vore för detta utspel. Jag är mycket ljudkänslig, vilket nog är symptomatiskt för min yrkesgrupp. Dock tycker jag om vackra ljud och dit hör många kyrkklockor. Inte alla, ska påpekas, det finns kyrkor som har ganska ful klang på sina klockor, Oscarskyrkan i Stockholm till exempel. Det är knappast en slump att SVT under många nyårsnätter i rad visade Oscarskyrkans torn i bild men valde klockklangen från en annan kyrka.

Det finns många betydligt mer plågsamma ljud än rogivande kyrkklockklang, bland annat:
sms-pip från mobiltelefoner,
Pokémonlåten,
skriksång,
när flera personer spelar på samma piano utan att spela samma stycke,
gälla eller hesa röster tillhörande barn eller vuxna,
för att inte tala om knarriga röster,
dåligt språkbruk.

I somras försökte jag spela in Big Ben för att ha som ringsignal i min telefon, men trafikbullret omöjliggjorde det. Jag har också försökt använda Storan i Uppsala domkyrka, då var det mitt teknikkunnande som svek. Tills vidare får iPhones kyrkklockor duga.
Om man vill klaga på störande ljud, hur i allsin dar kan man komma att tänka på kyrkklockorna? Jag vill minnas att Robert Aschberg försökte få skadestånd från sin granne Norska kyrkan för den sakens skull redan för ett 20-tal år sedan. Han lyckades inte heller.

Läs här om Uppsala domkyrkas klockor och ringningar.

Bli stor

Nioårige sonen har flera gånger under våren sagt att han skulle vilja få cykla iväg hemifrån på egen hand. Den som bor i ett lägenhets- eller villaområde där det finns cykelvägar och fartbegränsningen är 50 eller kanske 30 kilometer i timmen tycker troligen att han borde ha fått göra det för länge sedan. Sådan är nu inte tillvaron på landet. Om tillåten hastighet är 70 km/h på en landsväg så finns det alltför många dårar som kör betydligt snabbare.

Igår när vi hade kommit hem ville Johan hälsa på sin kompis Joel en kilometer bort och vi tänkte att det kunde vara ett lämpligt tillfälle att göra jungfrufärden. Efter löfte om att låna telefonen och ringa hem när han var framme, följde jag honom ner till landsvägen. Då kom det:
-Mamma, det känns lite läskigt.

Men sedan fattade gossen mod och cyklade iväg. Jag tittade efter honom så långt jag kunde och strax ringde en stolt pojke och meddelade att allt gått bra.

Sverige är avlångt.

Riksgränsen 24 april. 1370 km från Stockolm.

Lagga 25 april. 60 km från Stockholm.













Det skiljer ett dygn och 130 mil mellan bilderna. Båda dagarna var mycket njutningsfulla. Alla skidgrejor står kvar i hallen för vi började med att så i trädgården och sätta upp studsmattan istället för att packa upp. Och premiärgrillade och åt middag på altanen. Det kändes verkligen ganska konstigt.

Den senaste månaderna har jag hört så många som tycker att vintern varit lång, tung och jobbig. Jag har uppfattat att många verkligen känner det så. Men uppfatta är ju inte detsamma som att förstå. Själv tycker jag att vi fick en lång, vacker och härlig vinter. Och nu ser jag fram emot våren och sommaren.

Jag tror kanske att jag njuter av årstidernas växlingar mer än vad somliga andra gör.

Skidåkning i Riksgränsen, del 2.



Lapporten fotograferad genom tågfönstret.

 Muskeltrötta, solbrända och mycket nöjda bordade vi tåget för återresa söderut efter en vecka som bjudit på betydligt bättre väder än vad prognosen sagt.

På påskafton gav vi oss ut på tur mot Vassivagge, vilket betyder Soldalen. Ett jättefint spår med något så ovanligt som skoterförbud. Utan att ge uttryck för någon åsikt om skoterkörning i fjällvärlden (vilket är svårt att göra på ett välgrundat sätt, då det finns många aspekter att ta ställning till) så är det inte alltför osakligt att påstå dels att skotrar luktar skit, dels att de för ett sjutusans oväsen på fjället. Det är inte några enstaka fordon vi talar om, ofta är ett 50-tal snöskotrar samlade på samma ställe. 

Lyxinrättning ovanför trädgränsen, där inga buskar
 finns att gömma sig bakom. Lägg märke
till tvättrummet.

Nå, det blev en lugn, skön och solig dag på kalfjället. Jag är lycklig över att Karl pinnade med hela milen runt. Pojken som jag alltid är lite orolig för, eftersom han i förhållande till sin försigkomne storebror och sina jämnåriga ofta uppfattas som sen i sin utveckling. Johan åkte sin första mil på skidor för två år sedan och var ju då faktiskt ett halvår äldre än Karl är nu. Jag är stolt och imponerad när han så stadigt tar sig utför riktigt branta opistade sluttningar. Mitt lilla, ilskna, duktiga barn.

När vinterns sista skiddag är avklarad är mina känslor alltid dubbla. Lite ledsamt att skidsäsongen är över och samtidigt härligt att det är vår och snart sommar. Om bara två veckor åker jag till Norwich på nordeuropeisk katedralkonferens, sedan till Cambridge för besök i St John’s college choir och avslutningsvis en ledig helg i London med Jakob. Sedan väntar gosskörfestival i Rättvik innan det blir ännu en tur norrut för klassfest med min gamla grundskoleklass som 30-årsjubilerar. Sommaren avslutas med två och en halv vecka i Argentina.

Jag ska nog stå ut tills jag får ta fram skidorna igen.