Jag har ställt min egen diagnos.

Emotionell inkontinens=Det man tänker måste ut ur munnen med detsamma.

Det träffsäkra uttrycket fann jag i deckaren Frukta inte av Anne Holt. Jag har själv en släng av åkomman, för att inte säga ett kroniskt tillstånd.

Min emotionella inkontinens har kostat mig en hel del. Sedan barnsben har jag fått lära mig att alltid tala sanning och att stå för vad jag tycker. Att åtminstone då och då hålla sanningar och åsikter för mig själv är bara så svårt. Särskilt som jag faktiskt tycker om att höra andras tankar, ventiklera mina egna, få mothugg och tänka igenom en gång till vad jag egentligen tycker och anser.

Vad jag lär mina egna ungar? Att tala sanning förstås. Och att stå för vad de tycker. Vad skulle man annars lära dem? Fast jag hoppas att de blir bättre än jag på att hålla klaffen, vilket det mesta faktiskt tyder på. De arma barnen har tack och lov också en far att brås på.