I dag är det 23 år sedan Operation ökenstorm,

1981, tror jag. Jag i Islandströja som jag själv stickat. Brorsan i
Stenmarksluva och stars and stripes-täckjacka som han ärvt av
mig. Den politiska medvetenheten var stor, om än med vissa
luckor.. 

upplyste mig maken om efter middagen, när barnen hade ätit färdigt och fått lov att återuppta sina aktiviteter. Vi fastnade i nostalgiska minnen från 80-talet. Så engagerade vi var! Vi ropade "USA ut ur Vietnam" och "Sovjet ut ur Afghanistan" lite hur som helst utan att egentligen begripa skillnaden. Vi var fullständigt befriade från höger- och vänsterpiskor. Vi ville bara ha fred på jorden. Min kompis Karin och jag reste till Göteborg i början av 80-talet för att demonstrera för fred med 100.000 andra. Det var en lång resa från norra Norrland. Vi sov på liggunderlag i en stor mässhall i Scandinavium och det var starkt.

I dag är jag också engagerad. I kulturfrågor och särskilt i barns rätt att sjunga på sin egen nivå. Och faktiskt i många andra saker också. Men hängivenheten är kanske inte densamma, och definitivt inte orken.

Den trista baksidan.

Jag vänjer mig aldrig, ALDRIG vid besvikna barn som jag inte har möjlighet att ge plats i kören. Det händer ganska sällan, för oftast känner barnet själv under uppsjungningen att det inte är rätt grej. Fast i dag var det inte mindre än två gråtande flickor. Jobbigt, svårt. En av de riktigt trista delarna av mitt arbete.

Men jag kan ju inte ta emot hur många hundra sångare som helst. Och jag lotsar dem alltid till en kör som passar deras nivå. För jag vet, att lika viktigt som det är att alla får sjunga, lika viktigt är det att få sjunga på sin egen nivå. Därför skulle det bli helt fel, både för de allra duktigaste och de andra, om jag tog emot sångare enligt köordning.

Men vänjer mig, det gör jag inte.

Innsbruck, ich muss dich lassen.

En underbar vecka i Alperna är snart till ända. I morgon bitti går bussen från Sölden till Innsbruck för flyg till Arlanda. Jag tänker stiga upp tidigt för att hinna med en sista runda i skidspåret innan dess, för hemma i Sverige verkar endast regn vänta.

Johan

Med glädje kan jag konstatera att ungefär tio års slit har lönat sig. Jakob och jag har åkt skidor med barnen på ryggen, dragit dem i pulka över fjällen, slitit på våra ryggar för att åka med dem mellan benen, åkt med dem i sele, dragit dem i stavar i flackpartier, släpat ut dem på turåkning.
De har blivit så duktiga skidåkare och jag får numera ligga i för att hänga med i off pisterna.

Sölden är en gammal by som fanns långt före skidturismen. Det finns anor före Kristi födelse. Många skidorter är uppbyggda kring den moderna skidturismen, men det finns några riktigt gamla byar som funnits långt tidigare, till exempel Sölden. Aspen och Åre. Vi har pratat ett par gånger med en Söldenfödd man som brukar hänga på Herr Josephs bar. Han har berättat att liftarna började byggas 1948. Tänk vilken utveckling byn har gjort under hans levnad! Här finns 3.000 bofasta invånare, under skidsäsongen 20.000.

För ovanlighetens skull bokade vi en charterresa, vilket har fördelar och nackdelar. Hotel am Hof visade sig vara mycket bättre än vi hade föreställt oss. Ett litet charmigt hotell, där vi har en tvårumslägenhet i alphyddestil med riklig och riktigt bra halvpension, som jag verkligen kan rekommendera den som föredrar personlighet framför stel lyx. Dock får man stå ut med en massa svenskar.

Det bästa med semestern är att vara med familjen.

Sölden erbjuder fin skidåkning, fast inte alls så bra som den vi upplevde i Le port de soleil för två år sedan. Det är ett ganska litet skidområde, vilket vore helt OK om det inte vore överbelagt av hotell. För oss som refererar till Hemavan-Tärnaby och Riksgränsen är det alldeles för mycket folk på samma ställe. Dessutom har vi blivit bestulna på ett par stavar och ett ryggskydd, samt utsatta för ytterligare ett stöldförsök (en man la händerna Karls Adidasbyxor när Jakob gav honom en blick som fick honom att dra sig tillbaka).

Nu väntar vårterminen samt skola och arbete. Av erfarenhet vet jag att den korta ledigheten inte är tillräcklig efter den intensiva jultiden. 2013 innebar dessutom en höst som var mer intensiv och arbetsam än någonsin tidigare. Under hela december var jag sjuk i influensa men jobbade så gott det gick. Den sista hostan gav med sig under alpveckan och jag har tränat riktigt hårt. Jag känner mig förvånansvärt pigg och laddad för vårens roliga uppdrag. Det är en ära att tillsammans med gosskören få följa ärkebiskop Anders, som jag har tyckt så mycket om att arbeta med, till hans stavnedläggning och pension. Direkt efter det reser goss- och flickkören till Färöarna, dit jag blev inbjuden av domkyrkoorganisten i Tórshavn då vi träffades på Island för 1½ år sedan.

Men innan dess hoppas jag, möjligen utsiktslöst, på snö och vinter även i Uppland.