Här är de!

Mina gamla Tegsnässkidor med underlag av rödbok har burit mig många mil över kalfjället. De används fortfarande vid högtidliga tillfällen och röner alltid respekt från gamla fjällrävar. Särskilt högtidligt blir det när maken lånar dem, eftersom han enivsas med att åka skidor i frackbyxor. Varmt och smidigt, menar han.

En annan julberättelse

Förutom Jesus och Karl-Bertil Jonsson har jag numera en tredje julens hjälte: Ulrika från Radiosymfonikerna.

Följande handling rakt ur verkligheten utspelar sig på julaftons morgon. Jag sitter i bilen på väg till domkyrkan och repetition inför julspelet som ska börja 11:00. Cellisten ringer och berättar att hon är magsjuk. I Uppsala finns några hundra bandyspelare per cellist, om man uttrycker det så. Jag ringer gamle gosskoristen Emil, men han ska iväg till sitt jobb. Vi tar oss hjälpligt igenom repetitionen utan cellist. Visst: det är genomförbart, ungefär som att skotta snö med sandlådespade.

Klockan 10:52 får jag syn på Ulrika i den till mer än sista plats fyllda domkyrkan. 10:53 ringer hon sin pappa som tar cellon i bilen och kör i ilfart till domkyrkan. Jag rafsar ihop noter, stol, notställ, belysning samt knycker en dörrmatta från kyrkporten som får ersätta stacklet. Efter en knappt märkbart förlängd klockringning glider Ulrika och cellon in på sin plats och stämmer på mindre än 10 sekunder. Sedan börjar julspelet.

Att Ulrika är ett fullblodsproffs visste jag sedan tidigare. Efter att ha hört henne spela så utomordentligt bra med nyss beskrivna förberedelsetid, anser jag att hon omedelbart bör väljas in i musikaliska akademien. Tapperhetsmedalj bör tilldelas hennes far. Heder åt domkyrkans kvicktänkta vaktmästare!

En av mina bästa historier ifrån över 20 års yrkesverksamhet är född.

...och frid på jorden.

Transportstyrelsen lägger vid första påminnelsen på 500:- i förseningsavgift för en trängselskatt på 50:- som man missat att betala.

Konsumentverket upplyser på sin hemsida om att maxgräns för påminnelseavgift är 50:-. Däremot svarar de inte på enskilda personers frågor utan hänvisar till den lokala konsumentvägledaren som för boende i Knivsta kommun är den som finns i Uppsala (framgår det av hemsidan).

Konsumentvägledaren i Uppsala anser sig inte kunna ge oss ett svar på frågan "Är detta tillåtet?" eftersom vi inte bor i Uppsala kommun.

En riktigt god och välsignad jul önskar jag alla byråkrater.

Och idag var det dags för

det första skridskoåket. Nu väntar vi bara på att det ska frysa till ordentligt på Eda, så att långfärdsskridsorna kan spännas på.

Vinterns första tur

Idag var det skolavslutning för Johan. Vi inledde jullovet med en skidtur på bondens åker. Johan har fått nya skidor och Kalle fick således sina första riktiga längdskidor med rottefella och pjäxor. Det var samma succé som när Johan för några år sedan blev av med kabelbindningarna. Helt plötsligt kan man åka skidor. Död åt kabelbindningen!
(Utom mina gamla Tegsnäsare, förstås.)

Jag blev osäker på stavningen av rottefella och googlade. Insåg att jag kan lägga ordet till min samling av varumärken som blivit substantiv.

Skotta snö

är härlig motion. Välkommen, Kung Bore, jag har saknat dig! Vårt gula hus i vinterskrud idag.

Stolt...

...är jag över mina duktiga flick- och gosskorister.
Trött är jag efter årets intensivaste vecka.
Glad är jag för att allt har gått så bra.
Gladast är jag över att Johan enligt utsago spelade så fint på sin pianouppspelning.
Ledsen är jag över att jag inte var där. Jag var inte heller på något av hans två luciatåg eller på Kalles luciatåg på dagis.
Tacksam är jag för min älskade make Jakob, som ser till att barnen ändå får den uppmärksamhet de förtjänar och behöver.
Irriterad är jag på UNT som påstår att stjärngossen är död. Hur är det med lokalkännedomen, nya kulturredaktören?

Den insiktsfulle massören

Nu är det så mycket att göra att jag bara skrattar åt det. Jag har ändå inte en chans att hinna. Med 70 obesvarade e-brev kan man bara göra det mest akuta och strunta i resten. Kanske blogga lite för att tagga ner och förhoppningsvis kunna somna sedan. Eller få massage.

Massören frågade som de brukar var jag behövde massagen bäst. Jag svarade som jag brukar att jag ville få axlar och nacke behandlade. Och tillade att jag är dirigent, då brukar de förstå. Då fick jag en fråga som ingen massör tidigare ställt till mig: "Vill du ha musik till eller inte?" När jag tackade nej sa han: "Jag förstod nästan det". Som en gåva från ovan fick jag en timmes slummer med massage och tystnad.

Tack, Ilpo på Team Lars massage för att jag slapp panflöjterna.

Är jag en dinosaurie som tycker så här?

Efter förra skoldiscot har jag försökt få till stånd en sänkning av ljudvolymen. Den här hösten har det flera gånger rapporterats från sjukhus i olika delar av landet att mycket unga människor är både hörselskadade och stressade och inte klarar av att vistas i tystnad.

Döm om min förvåning när det visar sig vara stört omöjligt att få stöd vare sig från föräldraförening eller skolledning. Ingen av dem tycker att det är ett problem! Är det verkligen en stor sak att sänka ljudnivån så att alla barn kan trivas och föräldrarna kan vara lugna? Kan inte vi vuxna hjälpas åt och gemensamt sätta ner foten för att lära barnen att det inte behöver vara så hög volym runtomkring dem och att det inte heller är OK?

Genom min yrkeskompetens har jag relativt goda kunskaper om ljud och hörsel, särskilt vad gäller barn. Men även om man saknar den kunskapen, så kan man väl knappast tycka att det är bra att barnen utsätts för skadliga ljud? Jag har väckt en fråga som jag i min naivitet trodde var angelägen för alla. Den berör vare sig religion, politik, ideologi eller något annat som någon rimligtvis kan stöta sig på. Kanske handlar det helt enkelt om att människor blir vansinniga när någon berättar hur det faktiskt ligger till.

Istället för att rådfråga exempelvis en öronläkare, valde skolledningen att rådfråga elevrådet. Skulle man ha gjort så om saken gällt rökning eller alkohol på skoldisco? För den som har kunskap om ljudvolym och tinnitus är jämförelsen inte särskilt drastisk.

Detta tycks vara ännu en av alla saker man som förälder gör bäst i att hålla tyst om.

Relaterade inlägg: http://foddjuul-giftraab.blogspot.com/2009/12/asgarv.html
http://foddjuul-giftraab.blogspot.com/2009/09/pianopedagog-ja-discokille-nej.html
http://foddjuul-giftraab.blogspot.com/2009/09/kurage.html.

Asgarv...

...är den första reaktionen. Hur okunnig får man vara?

Den andra reaktionen är dessvärre: Är hög ljudnivå ett normaltillstånd för den moderna människan? Har förmågan att lyssna akustiskt gått om intet?

Det får otäcka konsekvenser för den konstart som jag representerar.
Jag tror tyvärr att jag har anledning att snart återkomma i frågan.

Snart december

Gud tänkte nog inte i första hand på sin personal när han uppfann julen. Vi får göra rätt för oss, kan man väl säga. Men visst är det roligt, och mycket meningsfullt. Jag är faktiskt inte alls är intresserad av att vara ledig på själva julhelgen. Åtminstone inte så länge min familj vill följa med mig till kyrkan. Det är härligt när kyrkan är fullsatt av glada och tacksamma människor.

Men, jag upprepar: min arbetssituation bygger på två saker- en bra man och en bra chef. Jag är oändligt tacksam över att ha båda.

Team sportias bästa kunder

Johan har vuxit ur allt. Jag upprepar: allt! Inför vintersäsongen behövde han ny slalomutrustning, längdåkningsutrustning, skridskor och jacka. I förhoppningen att Sverige fungerar som Turkiet knallade vi in i sportbutiken, köpte allt på ett bräde och prutade. Yes, det gjorde vi. Det funkade faktiskt, vi fick ett riktigt skapligt pris.

Här provas de nya skridskorna samtidigt som pianoläxan övas.

Maken och jag

Igår köpte vi en bältesstol till Kalle. Bilbarnstolen åker ut och gossen får flytta till baksätet. Därmed har Jakob och jag återerövrat framsätet och ska börja prata med varandra under våra bilresor igen.

Inte nog med det. För första gången på över sex år arbetar vi i samma stad. Dessutom bara två kvarter ifrån varandra. För någon vecka sedan åt vi lunch ihop- utan barn! Mycket märkligt.

Minnets dimmor skingras sakta: Var det inte honom jag gifte mig med en gång?
Återseendets glädje är stor!

Upphovsmannen

till parafrasen på julevangeliet har hört av sig. Fredrik Erfelt heter han, och han blev lite förvånad över att hitta sitt verk på en okänd människas blogg, efter att ha skrivit ihop det någon dag tidigare och skickat till en enda person: sin syster. Sådan är cybervärldens ordning.

Seger

Sjuårige sonen är sedan tre dagar jättesjuk och har haft över 40 graders feber. Dock ingen svininfluensa, tror sjukvårdsrådgivningen. Idag är det torsdag och han sörjer över att missa klassens picknick, kören och pianolektion. Äntligen börjar feberyran släppa lite. Han vacklar upp ur sängen, går runt lite, konstaterar att det inte snurrar lika mycket i huvudet längre. Pojken går fram till sitt CD-ställ och väljer "Vila" ur samlingen "Stor musik för små öron" som jag köpte för flera år sedan. Det är första gången han själv väljer att lyssna på klassisk musik. Sedan ligger han stilla i sin säng, lyssnar på Bach, Stenhammar och Satie. Ibland hörs en analyserande kommentar.

Det kanske beror på febern.

Julevangeliet anno 2009

Vid den tiden utfärdade folkhälsominister Maria Larsson en förordning om att hela landet skulle vaccineras. Det var den första massvaccineringen, och den hölls när Reinfeldt var ståthållare i Sverige. Alla gick då för att vaccinera sig, var och en till sin vårdcentral. Och Josef, som genom sin härkomst tillhörde Vårdval Stockholm, hade obegränsad valfrihet och begav sig från sin egen stadsdel upp till norrförort, till Filippas stad, Täby, för att vaccinera sig tillsammans med Maria, sin trolovade som väntade barn (och som därmed tillhörde en så kallad riskgrupp).Medan de befann sig där var tiden inne för henne att vaccineras, och hon tog sin spruta, den första dosen. Hon lindade sin arm och lade sig ner för att krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i väntrummet.I samma trakt låg några astmatiker ute och vaktade sitt vaccin om natten. Då stod plötsligt en ängel från Vårdguiden framför dem och Landstingets hela härlighet lyste om den. De greps av stor förfäran, men ängeln sade till dem: Var inte rädda. Jag har bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. Idag har en ny leverans Pandemrix anlänt åt er i detta land. Och plötsligt var där en stor himmelsk här som prisade Alliansen och tackade för att de var det utvalda folket.
av Fredrik Erfelt

Än en gång...

...kan jag konstatera att jag tillhör en av samhällets minoritetsgrupper och att jag förväntas anpassa mig efter resten av samhället. Nu ska hela riket vaccineras, men de tider som erbjuds är naturligtvis anpassade för människor som jobbar kontorstid. Det gör inte jag och jag kan inte heller gå ifrån mitt arbete. Med barn i skolan är det svårt att samla ihop hela familjen vid ett tillfälle. Vi lyckades i fredags, men det var förstås lönlöst, eftersom vi inte kunde vara där tidigt på morgonen för att hämta nummerlappar.

Två nya biskopar

Nu är Tuulikki biskop i Härnösand. Det var så roligt att vara med på dagens dubbla biskopsvigning. Och goss- och flickkören sjöng så fint, så fint.
(Jag hade hellre velat ha SvD:s fina foto med alla de närvarande biskoparna, nr 7, men den är spärrad för användning.)

Transmission

Efter en långsam frukost tog maken och jag ett djupt andetag, satte oss i bilen och styrde mot Stockholm för att gå på Monicas vernissage. En osedvanligt aktiv femårig gosse på en glasutställning! Det blev exakt så läskigt som vi hade föreställt oss. Å andra sidan konstaterar jag med en suck av lättnad att sjuårige sonen numera själv förstår att hålla ordentligt avstånd till dyrgriparna. Han var mycket intresserad av att jämföra numren på föremålen med prislistan och insåg snart att det skulle gå åt många veckopengar för att ersätta minsta glasskål.

En fantastisk utställning som jag verkligen rekommenderar.

Nöden är uppfinningarnas moder

Kalle tyckte till en början att Turkiet var ett dåligt land, eftersom det inte fanns några leksaker där. Men han gillade strax läget och tillverkade egna. Här en racerbil tillverkad av stenar han plockat med sig från stranden, batterier och mammas ena vigselring (ratten).

Sköt dig själv...

Här tar mina tre gossar igen sig innan vi ska påbörja vår nattliga hemresa från Turkiet.
Ute pågick det värsta åskväder jag någonsin upplevt. Det var korta, kraftiga åskväder mest varje dag och konstigt nog brydde man sig knappt om det.

Flyget från Antalya skulle avgå fakirtid 03:30. Bussen skulle hämta oss 23:00. På grund av åskan valde vi att ta trapporna de sju våningarna ner till hotellets reception med två sovande barn, två stora resväskor och två små ryggsäckar. Summa 14 våningar ner och sju våningar upp per vuxen. Lite fundersam var jag allt på att flyga i ovädret, men när bussen, något försenad dök upp var det redan förbi.

Vi hann bara ett par kvarter innan bussen fick punktering. Efter ganska lång väntan dök en ersättningsbuss upp. Var och en kunde se att den bara var hälften så stor som den första fullsatta bussen. Alltså kastar sig så gott som samtliga (enbart svenska och till största delen stockholmska) passagerare ur bussen för att hämta sitt bagage och få en plats i den nya bussen. Förutom att ett sådant beteende undergår min värdighet så låter det sig inte göras med två halvsovande barn i sällskap.

Någon guide som styrde hur bussplatserna fördelades fanns inte närvarande och ingen av resenärerna kom på idén att avstå sin plats för en barnfamilj. Bussen åkte iväg och vi och andra blev lämnade kvar. Det gick nu ingen större nöd på oss, rätt snart dök det upp ännu en buss.

Frågan jag ställer mig är: Skulle jag själv ha agerat lika egoistiskt? Jag tror inte det. Vid Gud hoppas jag inte det.

Och synden straffar som bekant sig själv: Eftersom så många trängt sig på den första bussen, satt de i knä på varandra i två timmar. Följaktligen kunde vi som blev kvar bre ut oss på dubbla säten och sova skönt.

Svensk och turkisk sjukvård

Här, uppe vid Alanyas borg, är Johan glad igen. När vi klev av flyget i Antalya och skulle sätta oss på bussen mot Alanya hade han plötsligt ont i benet och svårt att gå. Det blev värre och när han inte alls kunde gå längre beslöt vi oss för att besöka läkaren som hotellet har samarbete med. Läkaren sa att han inte kunde göra något på hotellet utan att Johan måste till sjukhus. Johan, Jakob och doktorn åkte ambulans dit. På sjukhuset blev Johan satt i en rullstol och när doktorn inte hörde på frågade han Jakob om han skulle vara tvungen att sitta i rullstol för resten av livet.

Efter provtagningar konstaterades att Johan hade haft en infektion. Det visste vi inte, han var inte sjuk innan vi åkte. I kombination med stillasittande i flygkabinen orsakade den infektion och inflammation i benet. Han fick antibiotika och inflammationshämmande medicin och var några dagar senare återställd. Det började gå upp för oss hur rädd han varit, stackars pojken.

Än en gång fick jag anledning att imponeras av effektiviteten och kvalitén på utländsk sjukvård. Från det att vi kontaktade hotellreceptionen och till dess Johan var hemma igen gick det kanske tre timmar. Enda väntan var den timme det tog att få provsvaren. Medicinen var det enda vi behövde betala. En liknande upplevelse har jag från ett sjukhusbesök i Tyskland under gosskörens turné för något år sedan.

Jag tillhör dem som inte har något särskilt emot att Sverige har bland de högsta skatterna i världen, men då förväntar jag mig också att sjukvården ska vara bäst i världen.

Det är den inte.

Turkiet

Tidigt i morse landade vi åter på svensk mark efter en härligt lat vecka i Alanya. Regnperioden bjöd på riktiga skyfall och enorma åskväder men också på ett par soliga dagar på stranden. Förutom i havet, badade vi i poolen och på turkiskt hamam. Vi fick hela programmet med 100-gradig torrbastu, kallbad, lerbad, myntaparfymerad ångbastu, tvättning, skummassage och slutligen vanlig massage.

Dagarna inleddes med joggingrunda före frukost. På marknaden och i butikerna prutades vilt- ett roligt men i längden ganska tröttsamt system.

Bilden av turkarnas sociala kompetens är efter en vecka tämligen oklar. Å ena sidan möttes man ofta av service lika usel som i Spanien. Å andra sidan var de otroligt barnkära. Trots att det vimlar av turistande skandinaver och mellaneuropeer i Alanya, så väckte Kalles blonda lockar uppmärksamhet var vi än kom. Det är ingen överdrift att främmande människor kom fram och kände på den stackarens hår ca 30 gånger per dag.
Barnen tillverkade pass åt sina kramdjur. Jakob och jag befarade att det inte skulle vara populärt i passkontrollen. Men tvärtom blev det succé varenda gång, hela passkön stoppades upp för att tjänstemännen noggrant skulle kontrollera foto och namnteckning och stämpla i passen.

En dag gjorde vi gjorde en utflykt upp i bergen, bland annat till Dimgrottan, en av många droppstensgrottor i området.

Denna sjal, inköpt i vilken som helst av turistbutikerna, fick jag låna av vakten i moskén när jag ville komma in. Lägg särskilt märke till den fula luftfuktaren och den kitschiga kristallkronan. På en vägg hängde en köksklocka.

Amerikanska företags rädsla för stämning

Boken I Skymningslandet av Astrid Lindgren & Marit Törnqvist i en utgåva från Läsrörelsen och Mc Donalds följde med ett Happy meal häromdagen. Utmärkt leksak.

Varninstexten på baksidan lyder på klassiskt vis:
Not suitable for children under 36 months due to small parts.

Är det bokstäverna som avses?

När schlagern blir verklighet

Inte förrän barnen har nått skolåldern har jag kommit till insikt om att Lasse Berghagen är en landsfader på samma nivå som Per-Albin och Evert Taube. Teddybjörnen Fredriksson är helt enkelt all nödvändig livsvisdom komprimerad till två minuter.

Detta är Jaja, snart fem år och Lammin, drygt sju. Båda är nybadade i syfte att öka chansen att de och övriga familjen ska bli insläppta i (och utsläppta ur) Turkiet. Såväl hunden som lammet är dopgåvor från kusinerna i Borås och de betraktas som fullvärdiga familjemedlemmar. På deras födelsedagar, alltså barnens dopdagar som vi för övrigt alltid uppmärksammar, äts det tårta. De är med överallt och har blivit livräddade ett antal gånger. En gång avbröt en fastighetsmäklare i Skellefteå sin semester för att befria ett kvarglömt kramdjur ur den sommarstängda mäklarbyrån. De har skickats per post från hotell och restauranger i olika delar av landet, glömts i en buske på Jylland i samband med kisspaus, övernattat på Fyrishov...Und so weiter.

Idag tillverkar vi pass åt Jaja och Lammin. Turkey, here we come!
På söndag morgon tar en sliten mamma sin make, sina söner, ett lamm och en hund till en veckas ledighet för att vara tillsammans dygnet runt! Det behöver vi.

Läskiga saker

Jag är inte mycket för monster. Hittills har jag lyckats få barnen att klä ut sig till snälla saker när det är dags för halloween. I morse levererades ett spöke och en pumpa till dagis och skola. Jämför med fotot taget för två år sedan. Pumpadräkten är densamma, men spökdräkten är i större storlek. Den gången hade Johan själv kommit på idén att vara pumpa.

-Vill han det så ska jag anstränga mig, tänkte jag och stickade en mössa samt färgade kläder.

Vi pysslade lite hemma också. Ett spöke och två paprikor.
Hela halloweengrejen är verkligen ganska långt från min smak. Det lönlösa i att framföra en sådan åsikt till skolan och dagis insåg jag utan att ens försöka. Men jag har funnit en väg att hantera det ofrånkomliga haloweenfirandet: Vi begränsar oss till gulliga småläskigheter och till dagarna måndag-fredag. Sedan börjar allhelgonahelgen och då göre sig inga spöken besvär.

Livets svåra frågor

Inte ens i Halloweentider är jag särskilt lagd åt det övernaturliga hållet. Men oförklarligt är det faktum att det efter varje tvätt saknas minst en strumpa. Eller att jag under de senaste tolv timmarna två gånger har plockat fram rena strumpor, lagt fram dem och de en stund senare är spårlöst försvunna!

Vart tar alla strumpor vägen? Någonstans måste det ju finnas ett gigantiskt lager av försvunna strumpor! Kan det vara så att det omtalade sopberget helt enkelt består av strumpor? Eller finns det en hemlig organisation som gömmer strumpor som flytt från svettiga fötter?

Hur det kan gå för den som alltid vill vara bäst

Igår när jag satt jobbet och glodde på datorn ploppade rutan "ny e-post- vill du läsa?" upp framför min näsa. Det vill man ju, så jag klickade på "ja". Hann bara se orden första rätta lösningen vinner innan tävlingsinstinkten tagit över och jag två minuter senare hade surfat fram det rätta svaret och skickat åter till informatören på Uppsala kyrkliga samfällighet. Så nu är jag ägare av två biljetter till gitarrfestivalen.

Jag tycker att gitarrmusik är det tråkigaste som finns näst efter storband...

Dock finns det andra i familjen med smak för det finstämda. Stina blev överlycklig över att få gå på konsert med Ralph Towner.

Mina galna syskonbarn

Bakgrund: Kvällen den 28 september, just uppkliven ur Iksus varma bubbelpool, får jag ett telefonsamtal av Daniel. Ungefärlig återgivning av det väsentliga:- Ey wazzup! Gissa vad jag gör, jag står på en brygga och ska bada i Runn, fan vad kul eller hur, och jag tänkte att vi ska ha en tävling om vem som badar ute längst!!

- Haha okej nice, jag är på!

Enkla regler: Bad två gånger/vecka, onsdag och söndag. Den som bangar först förlorar.Dilemmat med att Daniel bor 3 breddgrader söderut ses som ett handicap då Kristina har en något mer gedigen erfarenhet av kall-bad.

Här kan du följa kampen mellan två tokiga syskon från Älvsbyn, vilkas devis är: "Livet är en tävling"
http://kristina.nordebo.net/Projekt/badtavling09.html
Behöver jag tillägga att det handlar om utomhusbad?

Stollar! Jag ska tänka på er när jag (om vattnet är tillräckligt varmt) badar i Turkiet om drygt två veckor.

Bondtur?

I morse hade jag ett gig på Stiftets hus. Riktigt roligt blev det när människor från Polen, Zimbabwe och Sverige sjöng, trummade och dansade tillsammans med ungdomskören.

Jag fick hjärnsläpp och la i parkeringspengar för en timme för lite. Insåg detta i hissen på vägen därifrån. När jag kom fram till bilen hade en p-lisa tagit sig an den gata där jag parkerat. Hon hade hunnit till bil nummer två och min bil stod som nummer fyra i raden.

Jag valde att se det som en löneförmån i den allrahögstes tjänst.

Mot solen!

Hört från fyrbarnsfar som likt oss fjällvandrat och tältat med barnen i somras: "Har inte marken blivit hårdare?" Vi enades om att det förmodligen beror på klimathotet.

Så nu har det unika inträffat, att den utpräglade fjäll- och vinterfamiljen Raab har bokat en resa till Alanya, Turkiet på höstlovet. Vi har kommit fram till att det är en hälsosatsning för hela familjen.

Tärnaby på påsklovet...

Hjälp på väg

På tisdag börjar min assistent Lilian. Då har det gått tre veckor och en dag sedan jag lade fram behovet. Imponerande, tycker jag. Förutom att det blir till stor hjälp och avlastning för mig, så ska det bli roligt att vid sidan av mina fyra manliga musikerkolleger få en kvinnlig och nästan jämnårig arbetskamrat.

När man väl har klippt av den tunna tråd man balanserar på när man står på gränsen till utbrändhet, så är man mycket skör. Gråter och får ont i magen för minsta lilla sak. Men det känns väldigt bra att jag fick så snabb hjälp, och jag är stolt över mig själv som sa ifrån i tid.

Kurage

Min son är mycket modig: på discot i fredags vågade han gå fram till de ansvariga fjärdeklassarna och be dem sänka volymen. De höjde den istället. I måndags på klassrådet tog han själv upp frågan. Han fick medhåll av fröken och ett fåtal klasskamrater, men de flesta tyckte att ljudvolymen på discot varit alldeles lagom. Sonen vidhöll sin åsikt och fröken tänker föra frågan vidare.

Jag tycker att det är jättemodigt av en sjuåring! Fast jag hoppas att han till skillnad från sin mor, lär sig att hålla inne med en och annan sanning. Jag är uppfostrad till att i alla lägen tala sanning. Det är i längden ganska obekvämt. Ändå lär jag förstås mina barn samma sak- vad skulle man annars lära dem?

Svåra frågor.

Pianopedagog-ja, discokille-nej.

Johan undervisar sin klasskamrat Rasmus i pianospel. Båda iförda svart hatt för att markera högtiden. "Den noten heter c och den heter d. På den vita noten ska du räkna till två." Såväl lärare som elev är mycket stolta över framstegen.

(Kalle hade också en kompis på besök, men de var inte stilla tillräckligt länge för att fångas på bild.)

Lite senare är Johan och Rasmus stajlade och mycket förväntansfulla inför sitt första skoldisco. För Johan blev det dock en flopp. Han tyckte att det var alldeles för hög ljudvolym (han är kanske min son i alla fall?) och när han bad om att den skulle sänkas, skruvades den istället upp. Så tappade han både sin chipspåse och sin Festis, och när han senare ramlade på dansgolvet och slog sig så fick han nog och jag fick hämta en storgråtande pojke efter bara en timme.

Mina chefer

Svenska kyrkan har inte rykte om sig att vara en särskilt bra arbetsgivare. Dessvärre finns flera exempel på det, även jag har sådan erfarenhet. Detta gäller dock inte min nuvarande arbetsgivare. Under en längre tid har jag känt att min arbetsbelastning börjat bli orimligt hög. Av olika skäl valde jag att berätta detta för mina två chefer i måndags. Idag- tre dagar senare, finns en plan för hur jag ska avlastas.

Hur många har så lyhörda chefer? Än är det ruter i Fädernas kyrka.

Svininfluensa

Nu har väl rädslan för Grisflunsan gått för långt.
Fotot och bildtexten har jag lånat från min bror. Jag tror mig veta att det är taget i en av döttrarnas rum.

Personligen tycker jag att det gick för långt för ett bra tag sedan. Att tvätta händerna har alltid varit ett bra sätt att hålla baciller borta, oavsett om det gäller svin- mag- eller annan influensa. Men skyltarna som sitter överallt, och alla förhållningsorder man får på sin arbetsplats tycker jag är mycket irriterande. Uppmana människor att stanna hemma...?!*) Alla smittskyddsläkare jag hittills har hört uttala sig, har istället sagt något i stil med "Kramas mera så att ni blir immuna". Häromdagen ringde en körmamma och frågade om dottern fick lov att komma till kören trots att hon hade hosta. Flickan var nämligen portad i skolan. "Hur mår hon?" frågade jag och fick veta att tjejen var hur pigg som helst.

Finns det fler än jag som tycker det är jätteenkelt att genomskåda läkemedelsindustrin, som har stora pengar att tjäna på epidemin?

*) Det var missbruk av skiljetecken, vilket kanske visar graden av indignation.

Alltid något

Jag har äntligen gjort slag i saken och tagit mig till tandläkaren. Sedan min gamla tandläkare i Skellefteå la ner sin praktik har jag inte kommit mig för att skaffa en ny. Idag frågade tandläkaren hur länge det är sedan jag gjorde ett tandläkarbesök. Jag svarade "Minst två år, kanske tre." Fast sanningen är nog minst fyra, kanske fem.

Men tänderna fick bra betyg och tandläkaren sa att det räcker om jag går vartannat år. Nu ska jag bli kallad också, så att jag inte kan smita undan. Dessutom får man tydligen 150:- i rabatt från någon slags tandvårdsförsäkring, och jag fick dessutom utnyttja förra årets rabatt. Summa 315:-.

Rena fyndet.

Sammanbrott

Jag har ägnat kvällen åt att
-försöka få skrivaren att fungera
-försöka få datorn att fungera
-skriva ett körarrangemang som inte kommer att ge mig polarpriset.

Tips för morgondagen

I morgon lördag är det Kvarnens dag här i Lagga- en årligen återkommande och mycket gemytlig liten marknad. Kvarnen, som visserligen är vingklippt efter en storm i våras, går ändå med hjälp av modern teknik. Det mals och säljs mjöl (det ska köpas vingar för pengarna).

Ta er hit, ni som finns i Uppsalas närhet. Klockan 10 är det friluftsgudsgudstjänst, sedan drar marknaden igång. Tveklöst värt ett besök!

Om fiskets betydelse

Man hittar rätt mycket kul på nätet. Snubblade in på den här sidan och fastnade särskilt för följande, om när Norsjö år 1834 blev egen församling efter att tidigare tillgört Skellefte landsförsamling:

"För Norsjöborna var det en oerhörd lättnad att bli befriade från den tunga plikten att tio söndagar på året infinna sig i Skellefteå och bevista gudstjänsten där. Ett kyrkobesök som för Norsjöbon kunde ta en vecka i anspråk. Två dagar för vardera resvägen, en dag för inköp och försäljning samt kyrkobesök lördag och söndag.
Det fanns givetvis de som dristade sig att bryta mot det "okristliga" påbudet och det finns gamla domstolsprotokoll som berättar om hur Norsjöbönder åtalats för att de försummat kyrkobesöken. Om skälet för frånvaron berodde på egen eller annan sjukdom i familjen, ansågs detta godtagbart. Ett annat giltigt förfall var "om den aktuella kyrkobesöksdagen inträffat under pågående fiske, då de varit borta och uppvaktat gäddleken".

Undran om norska språket

De norska böcker jag läste som barn har jag tidigare bloggat om. En bok som jag inte har det blekaste minne av är Sirkus Mikkelikski av Alf Pröysen. I går hittade jag den i bokhyllan i ena sonens rum. Den kan inte härstamma från något annat ställe än mitt föräldrahem. Jag satte igång att läsa för barnen och det var mycket uppskattat. Som vanligt översatte jag direkt till svenska, men slogs av hur svårt jag tyckte att det var.

Kan boken vara skriven på nynorsk? Eller på hedmarksdialekt som Pröysen tydligen ofta skrev på? Eller är det helt enkelt fråga om gammalmodig norska? Det sistnämnda tror jag inte, eftersom jag som sagt läst åtskilliga barnböcker skrivna på 60-talet på norska. Mina i och för sig hyggliga norska kunskaper grundar sig i stort sett på muntlig tradition: Däremot har jag svårt att skilja skrivet bokmål från nynorsk och t om ibland från danska (de två norska språken är ju för övrigt huvudsakligen existerande i skrift och inte i tal).

När barnen somnat, sökte jag på nätet, men fick inget svar.

Frågan skickas härmed vidare till kusine Hanne*), Björn- norrman boende i Uppsala, Sten- norsk/svenk boende i Norge samt mina syskon, med förhoppning om klargörande svar.

Under googlandet fann jag den här artikeln från NRK, och hittade ett citat som knappast skulle förekomma i svensk statlig media: "Mange vil si at denne fortellingen er gammeldags. Det mener ikke jeg. Dette er et sosialdemokratisk stykke sånn som sosialdemokratiet skal være." Ibland blir kulturskillnaderna stora även gentemot våra närmaste grannar.

--------------------------------------------------------------------------------------

*) Här hade det varit mycket roligare att få använda ordet fetter, men det går ju inte om en kvinnlig kusin.

Snopen

blev jag när brevet om skolstarten kom igår. Johan ska börja i första klass. Strax före sommaren hälsade den nyanställda läraren på i förskoleklassen och bekantade sig med eleverna. Fem dagar före skolstart meddeladess att hon tackat nej till tjänsten och att ettorna får en annan lärare.

Jag betvivlar inte att den ursprungliga läraren har goda skäl för sitt beslut. Naturligtvis måste man i första hand tänka på sig själv och sin familj om man har möjlighet att välja mellan flera tjänster. Men faktum kvarstår: det är skolbarnen som kommer i kläm, de som i våras placerades i ett klassrum för att börja knyta an till sin första skollärare, och som under sommaren har funderat på sin skolstart.

Inget säger att inte det här bli bra i alla fall. Jag hoppas det. Men starten blev tokig, och jag kan inte hjälpa att jag får dåliga vibrationer.

Disco

När Johan kommit hem från sjuårskalas i söndags sjöng han på "Kung i baren" hela kvällen. Ursprunget till detta är obekant. Eftersom den råkar vara en av mina favoritlåtar, så spelade jag upp den senare samma kväll. Sedan i söndags kväll har vi således en ny tradition: hela familjen dansar vilt till Magnus Uggla varje kväll före sängdags.

Men sonen spelar också flitigt ur Agnestigs röda, som information till den som oroar sig.

Foton

Nu finns alla sommarbilderna på bilddagboken. Lösenordet kan man få av mig. Här en kort förhandsvisning:

En regnig dag i Tärnaby. Utsikt över Gäutan. Märk särskilt att det faktiskt är ett färgfoto.







Hjortron/snåttren/skogens guld. Kalla dem vad ni vill, men godare bär finns inte! Vi hittade massor, dessvärre omogna, så det var bara att lämna till dem som kom senare.

Björnmamma i Lycksele djurpark diar sina tre ungar. Gör om det om ni kan, trillingmorsor!

När Vitbergs-badet i Skellefteå öppnade 1985, var det tydligen den häftigaste utomhusbassäng som fanns i Sverige, med bland annat landets första vågmaskin. Numera är min entusiasm något stillad, men barnen är begeistrade. Och vattenrutschkanan är faktiskt häftig, eftersom den är byggd direkt utmed berget, utan någon klätterställning. Den är lång. Trots att Karl är en mycket modig pojke ville han sitta i knä på mamma eller storebror ett par gånger innan han vågade åka ensam.

Under paraply vid pappas grav på Skellefte lands kyrkogård. Graven har blivit väldigt mossig och behöver rengöras. Vi började i alla fall med partiet där texten finns. Naturstenen är verkligen helt rätt för honom. Pappa var kanske den mest naturnära människa jag känt och han avskydde verkligen prål och flärd. En slipad gravsten med guldtext hade varit helt fel för honom.

Koordination

Som dirigent inbillar jag mig att har lite bättre koordination än andra. Just därför blir jag galen när jag inte klarar vad som förefaller vara förhållandevis enkla koordinationskrävande rörelser. Som till exempel att med vänster hand strö socker i marmeladkoket och samtidigt röra om med höger. Det är jättesvårt, höger hand börjar också skaka istället för att röra. Synnerligen irriterande. Slutsatsen är att marmeladkokning bör ingå som etyd i all framtida dirigentutbildning.

Det är alltså hallonsäsongen som på nytt får mig att stå vid grytorna. Skogen bakom vårt hus är full av vildhallon. Just vildhallon är ju ungefär de värsta bär man kan plocka, eftersom hallonsnår per automatik även innebär tistlar, brännässlor och fästingar. Och så är ju bären så förtvivlat små. Men det är i alla fall inte lika mycket mygg som på hjortronmyrarna. Och när man väl har kokat Johans marmelad så är det väl värt mödan. Johans marmelad är gjord på röda vinbär och vildhallon och Johan, som kom på konceptet förra sommaren, är mycket noga med att den kallas så. Och han är duktig på att plocka bär. Mycket gott, en blandning av sött och surt, skulle kanske L Berghagen ha beskrivit den.

Om inte idag har varit årets varmaste dag så vet jag inte vad. Bada var faktiskt det enda man orkade med. 25 grader i vattnet vet jag inte om jag någonsin tidigare upplevt i Sverige. Jag som är lätt fakiriskt lagd, fick naturligtvis för mig att jag skulle springa de fem kilometrarna till Eda badplats. Jag klarade det med samma metod som jag genomfört exempelvis Vätternrundan och två förlossningar: I förväg intala sig att det kommer att bli överjävligt. Det blir det också, fast inte fullt så hemskt som man har intalat sig.

På måndag börjar jag jobba, och känslorna är desamma som alltid. Om jag tänker efter, så har jag det senaste halvåret endast arbetat i två månader. I princip är jag alltså ganska utvilad, vilket kommer att behövas. Hösten som kommer är minst sagt intensiv.

Semesterresan

Vi har just fått tillbaka datorn efter andra kraschen på fyra månader. Men livet är inte rättvist, brukar jag säga till barnen. Det gäller tydligen även vuxna.
I natt kom vi hem efter en tio dagar lång norrlandstur. Först åkte vi till Tärnaby. Där var det marknad och vi hann träffa många bekanta från i vintras. Vi hälsade på Maj förstås, och Johan fick leka med Aana. Ett par dagar senare gav vi oss upp på fjället där vi vandrade i tre dagar och sov i tält. Barnen var så duktiga: vi gick ungefär en mil per dag och det gick hur bra som helst. Här sitter vi på toppen av Gielestjåkhe, ungefär 1200 meter över havet. Där blåste det skapligt.

Tillbaka i civilisationen åkte vi till Lycksele för att hälsa på broder Fredrik med familj. Vi besökte djurparken, något jag som barn gjorde varje sommar. Kalle fick följa med kusinerna på ridning, och vi åkte raggarbil med Fredrik. På bilden är dyrgripen uppställd framför Margaretakyrkan, dit vi tog Johan för att visa var han döptes. För den som inte likt min make samt min bror omedelbart ser det, så är det en Chevrolet Impala -60 (bilen alltså, kyrkan är en samekyrka).
Via den undersköna platsen Mårdseleforsen, som jag också åkte till varje sommar som barn, och ett snabbt besök i Norsjö, tog vi oss sedan till mamma i Skellefteå. Där anslöt syster Elisabet med två av barnen. Förutom bad på naturliga och anlagda platser så blev det även ett besök på det coola stället Lilleputtlandet, ett helt och hållet hemsnickrat nöjesfält. Jag gissar att farbrorn som driver Lilleputtlandet började att bygga leksaker åt sina barn på tomten. Det var 26 år sedan. Han går själv omkring och leder skattjakt, guldvaskning mm. Hustrun bakar brödet och kokar kaffet som säljs i serveringen. Ungarna älskar att vara där och jag blir glad över att sådana ställen fortfarande finns och att EU ännu inte har tvingat farbror Lilleputt att byta ut leksakerna.
Bilden togs en regnig dag vid min pappas grav.

Som vanligt är det jätteskönt att vara hemma igen. Och hjälp, vad trädgården har vuxit igen på tio dagar!

Årsdag

Idag är det 12 år sedan min älskade pappa dog. 1997 sammanföll 13 juli med Kristi förklarings dag, vilket tedde sig som en tanke. Inte för att jag har haft med särskilt många döende mäniskor att göra, men jag hoppas att jag själv kommer att vara lika redo att möta döden som min pappa var.

Jag har inget digitalt foto av pappa (och vår scanner har ingen orkat försöka få liv i efter senaste flytten), men här är i alla fall en artikel som publicerades i Norran i januari i år, under vinjetten för 50 år sedan.

Ännu ett sommarnöje

Ytterligare en sak som vi brukar roa oss med på semestern är auktioner. Framför allt Jakob lusläser auktionsannonserna och vill åka dit. De bästa auktionerna finns i norra Norrland, där man kan göra riktiga fynd. Jag minns en auktion i P-O Enquists hemby Hjoggböle för ungefär sju år sedan. Ett stort antal torparstolar gick för 50:-/paret. Senare på hösten såg vi identiska stolar för 800:-/styck på ett av antikvariaten i Vasastan. Fast sedan internetauktionerna har tagit över marknaden har jag en känsla av att möjligheten att fynda drastiskt har minskat. Alla vet vad saker är värda, och den som är ute efter en raritet, vet i förväg ungefär vad priset kommer att bli.
Här är de raabska investeringarna från dagens auktion i Ramhäll.
OK, de tjeckoslo-vakiska kaffekopparna kanske är lite kitschiga, men jag tycker om dem för de olika färgerna, och när ingen gav något bud, så klämde jag till med 20:-.

Funderingar kring pianoundervisning

Jag har som sagt börjat undervisa sjuårige sonen i pianospel.

Projektet inleddes med att jag konstaterade att min gamla pianoskola av Carl-Bertil Agnestig inte håller ihop för ännu en elev. I Uppsala är man utöver internethandeln hänvisad till Ramus, vars sortiment är måttligt imponerande. Jag tänkte att jag ändå skulle titta igenom de nyare pianoskolor som finns. Det slutade med att jag i alla fall köpte Agnestig. Den fungerar faktiskt ännu!

Dock konfronteras man redan på sidan 1 med det faktum att stamtonskalans sjunde ton konsekvent benämns H. Jag värjde mig länge mot att det anglosaxiska B mer och mer bredde ut sig även i Sverige, och jag tycker fortfarande att det har sina brister, eftersom B i musiken betyder att en ton är sänkt.

Trots det har jag numera övergått till att själv använda B. Dels för att att det faktiskt är mera logiskt att tonerna heter abcdefg än ahcdefg, men framför allt för att inte förvirra mina körbarn, som lär sig B i musikskolans och musikklassernas undervisning. Dessutom är det ologiskt att den sänkta tonen H ska heta B, när alla andra sänkta toner får ändelsen -ess. För övrigt är ju resten av musikläran internationell, lika bra att anpassa sig till EU-standard.

Av ovanstående skäl gick jag inte med i face book-gruppen Stamtonskalans sjunde ton heter H!. Jag tror inte att jag får något medhåll från just någon kollega, utom möjligen Gregory och Andrew.

Är det inte istället b-förtecknet som ställer till förvirring? Borde man inte byta ut det mot ett annat tecken för sänkta toner? Varför inte *, eftersom även korsförtecknet (#) finns på telefonens knappsats. Stjärna, fyrkant- internationellt gångbart. Fast det är knappast läge att lansera idén, i varje fall inte på fejan.

Det regnar.

Ihållande.

Barnen har bäddat ner sig i storebrors säng där de lyssnar på sin favoritskiva: Blommig falukorv. Hasse Alfredsson är själv ingen mästare på att pricka toner. Däremot är texterna jätteroliga och det är härligt att höra honom läsa sina egna berättelser. Sönerna sjunger med så gott de hinner i de snabba ordvändningarna och ganska svåra melodierna. Favoriterna är Den som inga byxor har och Karl XV:s äventyr. I den senare prickar de in pistolskotten med förvånande precision. Möjligen som kompensation för de leksakspistoler vi envetet vägrar att köpa.

I sommar har jag också börjat spela piano med Johan och lära honom noter. Det går oförmodat bra, med tanke på svårigheten att undervisa sina egna barn. Pianostudierna fick förstås inledas med sedvanliga mutor, men nu tycker han att det är roligt. Snart är det väl dags att överlämna uppgiften till en kollega.
Modern gläder sig.

Förvandling

Vid den här tiden varje år genomgår jag en oförklarlig personlighetsförvandling. Jag är normalt så långt från husmodern som det är möjligt att vara utan att svälta sig själv och sina barn till döds. När jag gifte mig med en före detta krögare lämnade jag omedelbart WO i köket, och har sedan dess ägnat mig åt det jag är riktigt bra på: snygga och goda sallader.

Men när bären kommer, blir jag alltså som förbytt. Bara idag har jag:

-bakat rulltårta till fotbollsavslutningen,

-silat och buteljerat en omgång av flädersaften,

-kokat marmelad av citronerna som blev över efter saftkoket.

Det finns stunder då jag känner mig som en riktig människa.

Läsning, del 2

Semester är som sagt lästider. Under mina två föräldraledigheter har jag också läst en ansenlig mängd böcker. När Johan var ett par veckor gammal och jag hade plöjt sex böcker enbart under amning, kände jag att jag behövde något rejält att bita i. Det var då jag plockade fram Brott och straff ur bokhyllan. Oväntat bra.

Jag ska precis sätta igång med Försoning av Ian Mc Ewan. Om den vet jag ingenting, men jag lånade den ur min svärmors bokhylla, vilket brukar räcka som garanti.

Semestersysslor

1. Bada. Årets tre första dopp skedde tre dagar i följd i sjöarna Öresjö (Almenäs, Borås), Hjälmaren och Eda.

2. Göra flädersaft. Första satsen iordningställd idag. De närmaste dagarna blir det passning för att plocka de utslagna knippena.

3. Läsa. Har hittills plöjt två kioskvältare: Jan Guillou: Men inte om det gäller din dotter samt Liza Marklund: En plats i solen.

Jan Gullou är nästan min idol, jag älskar hans språkföring. Det skulle vara riktigt roligt att sitta ner och prata med honom, gärna på en restaurang där han skulle få beställa både mat och dryck.

Liza Marklund är en riktig historieberättare, men svenska språket lämnar en del övrigt att önska. Dessutom visar det sig att nästan varenda en av bokens karaktärer är skurkar, obegripligt och slumpartat förbundna till varandra. Till skillnad från Carl Hamilton (jag tror att han finns, ungefär som Robert Lind i Kramfors) så kan ingen på allvar föreställa sig att de händelser Annika Bengtzon råkar ut för, skulle kunna hända i verkligheten. Kanske har författarinnan själv insett det, för i den här boken har hon dragit in Erik Ponti i handlingen. Tyvärr inte med bråkdelen av den elegans som Jan Guillou gör liknande saker.

Jag måste få tag på den avslutande delen av Hanne-Vibeke Holst trilogi om kvinnorna och makten i dagens Danmark: Drottningoffret. Jag längtar efter att sluka den på samma sätt som de två föregående. Hos svärföräldrarna hittade jag ytterligare ett par böcker som jag vill läsa, återkommer när det är gjort.

För övrigt kommer säkert regniga dagar då jag ska laga kläder, städa och fixa en massa annat.

Första semesterrapporten

De fyra första semesterdagarna innehöll intensifierad värmebölja och en hel del bilåkande.

I fredags kväll åkte vi till Vreta Kloster, tittade till svärfar och övernattade för att nästa förmiddag fortsätta mot Borås. Där var det 50 + 50-årskalas för svägerska och svåger. Nästa förmiddag begav vi oss efter en båttur åter till Vreta Kloster, fast vi stannade i Gränna och köpte polkagrisar. På eftermiddagen hade vi lite mera tid för svärfar och såg till att även svärmor fick komma hem en stund.

På Hagvägen, alldeles intill Bergs slussar i Vreta Kloster byggdes alla hus i början av 60-talet. Följaktligen var de boende där jämnåriga och hade jämnåriga barn. På kort tid har generationsväxlingen gått undan. För ett år sedan var det en lugn och stilla gata där man knappt träffade på någon. Nu är där fullt av småbarn, husen byggs ut och trädgårdarna dräneras. Snart är alla jämnåriga igen. Kalle har hittat en nyinflyttad kompis, Angelica (prova att uttala namnet på östgötska) i huset mittemot. Det känns lite underligt att gå in till de nya ägarna som är ungefär 50 år yngre än de förra, vilka båda har gått bort ganska nyligen.

I förmiddags drog vi till Julita med mellanlandning på den gigantiska outlet som finns i Vingåker. Skor till Kalle skulle det bli, men det hittade vi inga. Istället blev det en skjorta till mig, nedsatt från 595:- till 75:- och ett par byxor till Jakob, nedsatta från 695:- till 150:-. Jag kommer aldrig att förstå mig på marknaden. Får de stackars outletarbetarna ingen lön alls, eller är vinstmarginalerna så stora?

Nåväl, vidare till Julita gård. Typiskt nog tog kamerans batterier slut precis när Pettson och Findus kom tillbaka från sin lunchrast, men här är i alla fall deras hus. Sedan besök med bad och mat hos familjen Swernström som vi träffar alldeles för sällan, innan vi styrde färden hemåt till Gula huset.

Nu blir det cykel och vandring resten av ledigheten (bortsett från att vi nog måste ta bilen till och från fjällen).

Två händelser präglar denna dag

1. Uppsala domkyrka har fått en ny domprost och jag har fått en ny högsta chef. Jag känner till henne lite från Västerbotten, men vet för övrigt nästan inget om henne. Det är nog en ganska bra ingångspunkt.

Tack Tuulikki- jag kommer att sakna dig.

2. Min gamla, snälla, glada och alltid raffiga moster Hilldur dog i morse. Nu är det bara de två yngsta syskonen kvar av nio: mamma och hennes äldre syster Ingrid.

Jag kommer att sakna dig också, Hill.

Nu vänder det!

Så säger västerbottningen när han lyfter snapsglaset på midsommarafton. Och visst har man alltid en lite snopen känsla just den dagen, för man tycker ju inte att sommaren har börjat ännu. Särskilt inte den här extremt kalla försommaren. Men det blev en trevlig midsommar. För första gången stannade vi kvar i Lagga och firade med byborna innan vi på kvällen åkte till Kajsa och Erland på Svartsättra (däremellan hann vi med en sväng med Kalle till akuten).

Nu är det midsommardagen och då tyckte vi och familjen Jakobsson att det passade bra att äta upp fjolårssurströmmingen som fanns kvar i kylen. Gott!
Johan och tre av hans klasskamrater tillbringade sin första sommarlovsvecka med friidrottsläger på Studenternas.

För egen del har jag genomfört fler än 70 provsjungningar de senaste veckorna. Ännu några återstår innan det blir semester om en vecka. Dessutom undervisar jag på ärkestiftets sommarmusikkurs. Det är roligt som omväxling.

Det blir bra med semester- och gärna lite sol och värme!

Hur tänkte man här?

En faktura anlände med post idag, 2009-06-17. Den innehåller bland annat följande information:

Fakturadatum 2009-06-16
Förfallodatum 2009-06-16
Vid betalning efter förfallodatum kommer en påminnelse om 50 kr att debiteras.

Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa det...

Skolavslutning

Mycket svårt. Jag gör verkligen mitt bästa för att gå dit enbart som förälder och lägga bort min profession. Tyvärr tycker jag ändå att bristerna är påtagliga.
Jag kommer inte på en enda präst som inte skulle hålla ihop en skolavslutning på ett skapligt bra sätt. En kantor hade också gjort ovärderliga insatser. Båda yrkeskategorierna fanns representerade i den samlade föräldraskaran.

Jag vet inte vilket som plågar mig mest: den taffliga skolavslutningens totala avsaknad av högtid, eller sorgen över att inte kunna tindra med ögonen som andra föräldrar gör.
Den stora frågan för min del: Ska jag, eller ska jag inte erbjuda mina tjänster nästa år? Goda råd mottages med tacksamhet.

Ny fröken

En dag före skolavslutningen fick vi föräldrar i förskoleklassen det besked vi med stigande irritation väntat på en längre tid, nämligen vem som kommer att bli klassens lärare när de börjar i ettan. Hon heter Carina och har visst hälsat på i klassen idag. Johan tycker att hon verkar snäll. Med sig hem hade han ett brev från sin blivande fröken. Av brevet kan man utläsa minst två positiva saker:

1) Hon kan stava.
2) Hon är utbildad för åk 1-7 med inriktning på svenska/so/bild. Det är alltså en kulturellt inriktad humanist som ska bli vår sons livsledsagare, förhoppningsvis i sex år framåt.

Grattis...

...alla ni som bidragit till att Piratpartiet nu har en röst i Europaparlamentet! Eftersom PP har deklarerat att de är beredda att ingå i precis vilken grupp som helst som tar emot dem -undantaget de högerextremistiska- har ni ingen aning om huruvida ni röstat på moderaterna eller vänstern.

Fast det kanske inte gör något. PP anser att vård, skola, omsorg, världsfred och andra skitsaker är underprioriterade de enda två väsentliga frågorna: fildelning och integritet.
Hur oseriöst får ett kandiderande parti till Europaparlamentet vara?

Nu är det väl lite sent att debattera fildelning, men: Visserligen är det ett problem att väldigt mycket pengar delas av väldigt få människor. Alla vi hårt arbetande konstnärer berörs ytterst lite av denna fråga, som uteslutande kommit att handla om skiv- och filmindustrin. Men jag tycker ändå att det är självklart att upphovsrätten gäller, vare sig det handlar om glödlampor eller musik.

Avslutningsvis är det ett ytterst obehagligt faktum är att det nu finns både nynasister och pirater i EU-parlamentet.

Vad är improvisation?

Försommaren har varit ovanligt lugn- med mina mått mätt. Ingen turné och inga jättekonserter. Detta mycket medvetet planlagt från min sida, eftersom man inte kan vara säker på i vilket skick körerna är när man kommer tillbaka från en längre ledighet.

Ändå blev förstås de två senaste veckorna intensiva, med tre avslutningskonserter, två gosskörbesök (Riga och Helsingfors) samt alla provsjungningar inför nästa termin.

Ikväll (egentligen igår, jag är just hemkommen från efterfesten) var det den sista konserten: improvisationskonsert med gosskören och våra två trogna ackompanjatörer Andrew och Gregory.
Kyrkans två huvudsakliga musikaliska uttrycksmedel är orgeln och kören. Orgeln är ett av de instrument som mest används till improvisation, minst fyra gånger i varje högmässa. Kören däremot är oftast enormt strukturerad och organiserad. Koristerna gör exakt vad man ber om men tänker sällan självständigt. Den här gången bestämde jag mig för att tillåta dem att sjunga lite annorlunda, och att kräva egna initiativ. Både gosskören, organisterna och jag hade helt vansinnigt roligt och efter många trevande och experimentella repetitioner blev det jättebra! Jag tycker själv att jag var modig, och jag är glad att jag vågade.

Betyder för resten inte improvisera att förbättra? Min gamle lärare och senare kollega, men framför allt läromästare Anders Colldén brukade säga att man ibland måste hjälpa tonsättarna på traven lite, när de inte själva förstått vad som fungerar bäst...

Det går undan

Man föder barn, och sedan har man knappt ammat färdigt förrän man upptäcker att hemmet har förvandlats till fritidsgård. Nu måste jag snart börja leva innan jag finner barnen stående framför mig och min rollator på besök i äldreboendet.
(plats för klyschan: "Eller är det det här som är livet?")

Game language

Jag fick översätta två svenska ord för min son. "Nivå betyder level" och "Spara betyder säjva. (Savea?)"
Pater creator meam. Ungen är sju år...

Jag kan endast komma på ett ynka liknande exempel från min egen barndom, och det är inte särskilt kompatibelt. Men dock: I min vokabulär fanns ordet trikk, eftersom vi åkte trikk när vi var hos bestemor i Oslo. Ordet spårvagn lärde jag mig betydligt senare, ty jag hade aldrig varit vare sig i Norrköping eller Göteborg.

Bilen och jag

Idag har vår röda Citroën och jag genomgått varsin besiktning. Sammanfattningsvis kan man väl säga att bilen är i bäst skick. Bara jag på heder och samvete lovade att byta ut den trasiga stopplyktan så slipper vi komma tillbaka.

Själv fick jag diagnosen trolig bihåleinfektion. Säker kan man inte vara utan att punktera bihålan. "Och det" sa doktorn "vill du inte vara med om". Jag accepterade tillitsfullt detta och var tacksam över att han besparade mig detaljerna kring en punkterad bihåla. Istället fick jag dubbel dos Kåvepenin, vilket jag villigt knaprar i mig ("Ta en näve linfrö på samma gång" rådde mig den rutinerade och omtänksamme farbror doktorn) i hopp om att bli kvitt den djävulusiska smärta som hållit mig vaken i ett par nätter.

Nu är jag i alla fall ledig i två hela dagar. Min plan är att vara pigg som en lärka på söndag då gosskörens förskola ska ha sin våravslutning.

Vad mamma önskar sig

Jag fick ett paket i kväll. När jag öppnade fann jag snälla barn. Det syns inte riktigt på fotot, men på lappen det står det SNÄLL. Jag tror att produktidén är Alfons Åbergs.

Vårstädning

Ledig dag.

I ett anfall av renlighet under eftermiddagen tog jag mig för att dra ut kyl, frys och diskmaskin. Förutom outtalbara mängder av smuts, damm, ballongrester mm, hittade jag 88 (åttioåtta) kylskåpsmagneter, bokstavsmagneter, sten- och glaskulor, legobitar, mynt, klossar, spelpjäser, tärningar, leksaksbitar, pärlor (tyvärr ingen äkta), batterier och hårklämmor.

Finns det inte ett TV-program om sådana som oss?

Vardagen anfaller

För att examineras som musikdirektör krävs mycket höga kunskaper och färdigheter i musik. För att examineras som pedagog i grund- och förskola behöver man uppenbarligen varken kunna stava eller möta barn på ett respektfullt sätt.

Jag har de senaste åren deltagit i ett antal utvecklingssamtal för mina barn- av skiftande kvalitet. Alldeles nyss upplevde jag ett nytt bottenrekord.

Och nu är jag på väg till ett annat möte som förväntas bli än mera plågsamt.
Jag vill tillbaka till min fjälltopp!

Livet på landet eller Mitt hem är min borg

Jag är oerhört hemkär. Jag har dessutom alltid varit övertygad om att det ställe jag för tillfället bor på är det bästa. En överlevnadsstrategi som fått mig att alltid trivas där jag bott. Enda perioden då jag velat flytta var de första 1½ åren jag jobbade i Uppsala och vi bodde kvar i Stockholm. Eftersom vi hade bestämt oss för att flytta var jag mentalt inställd på det och hade verkligen myror i kroppen. Det var frustrerande att det tog sådan tid att hitta ett hus som passade vår önskan och plånbok.

Att familjen Raab numera bor på landet är inte min förtjänst. De första 17 åren trivdes jag otroligt bra i Stockholm. Det var Jakob som ihärdigt ville flytta långt från staden och förorten. Jag ville bara till Uppsala. Så det blev landet utanför Uppsala. Och nu kan jag inte tänka mig ens att bo i Uppsala. Den här årstiden är det kanske som tydligast, ytterdörren står alltid på vid gavel, och man går ut och in hela tiden. Men även på vintern uppskattar jag mycket att kunna åka skidor precis utanför dörren.

Ändå bodde jag större delen av stockholmstiden på ställen där det var enkelt att komma ut: först vid Djurgårdsbron och sedan på Kungsholms strand. Men det var ändå ett projekt varje gång man skulle ut, och barnen var tvungna att gå ut samtidigt som vi, och gå in samtidigt som vi.

Bilderna föreställer dels Jakob och Kalle uppflugna på stora stenen bakom gula huset, dels Johan och mig på studsmattan. Gula huset är namnet på vårt hus, uppfunnet av den treårige Johan, när vi hade köpt det och väntade på att flytta in.

Mmm!

Ett av mina livsnjutningsmedel är kaffe latte. Tillagad hemma i vår egen maskin, denna årstid med fördel intagen på bron.*) Att sitta på kafé är också trevligt, men det bär mig emot att betala närmare 40 spänn för en latte när jag gör den bättre hemma.

Snobb har jag också blivit. Det spelar ingen roll om jag har bråttom, jag ägnar ändå en massa tid åt att mala bönor och fixa till min kaffe. Det där sista är ju också intressant: På den tiden jag enbart drack kokkaffe skulle jag aldrig ha övervägt någon annan form än mitt kaffe. Kanske något att skriva till mitt favoritradioprogram Språket om.

Hur som helst: Kaffemaskinen är det enda jag verkligen saknade under våra två månader som länsflyktingar.

*) Jag har blivit missförstådd så många gånger så jag vet att jag måste förklara att bro betyder förstukvist för den som är född norr om Höga Kustenbron (som för övrigt ännu inte fanns när jag föddes)

Varumärken som blivit substantiv

Som den friluftsfascist jag är, har jag ägt ganska många termosar. Dock bara två som aldrig har gått sönder eller börjat läcka. Båda av märket Thermos. Den ena har jag tyvärr glömt på ett oåterkalleligt ställe. Slutsats: Varför tro att man sparar pengar genom att köpa en termos som är 150:- billigare men bara håller i ett år?
(Jag får ingen termos av Thermos för att blogga om detta. De använder sig nog hellre av Blondinbella.)

För övrigt samlar jag på vissa typer av ord. En ordtyp som jag gillar är varumärken som blivit substantiv. Förutom termos finns till exempel trangia, vespa, jeep, pocketbok, masonit. Välkommen att bidra med flera varumärkessubstantiv till min samling. Kanske blir det en websida av det någon kväll när jag är sysslolös (obs: skämt, den kvällen kommer inte att inträffa). Om man googlar*) så hittar man flera intressanta artiklar i ämnet, t ex den här.

Jag återkommer kanske med flera av mina favoritordkategorier en vacker dag.

*) Varumärken kan alltså även bli verb, men det tycker jag inte är lika roligt.

Återkomsten

I går afton kl 17:30 började vi hemresan. Efter en halvtimme sov båda pojkarna. Förutom en kisspaus och liten pratstund sov de som stockar ända hem. När vi öppnade bildörren hemma på gården vid femtiden i morse möttes vi av fågelkvitter. Det var trevligt. Alla längtade efter sina egna sängar, så vi gick och la oss ett par timmar igen.

Barnen är lyckliga över att vara hemma. Cyklarna åkte genast fram. Själv tog jag årets första joggingrunda. Benstyrkan är det i alla fall inget fel på. Men det kändes jättekonstigt att idag hänga tvätt utomhus då vi igår stod i mera snö än hela Uppland haft den här vintern. Sverige är avlångt.

Våra hjärtan har börjat forma en plats för minnet av den underbara tiden i Tärna. Ett minne som vi kan leva länge på, precis som det var efter förra gången 2003.

Några av de sista dagarna hade vi besök av syskonbarnet Daniel och hans schweiziske skidkompis Christian. De toppturer de gjorde var sannerligen inget för barnfamiljer- vilken ork! Ändå tog sig Daniel, som även är Johans gudfar, tid att träna längdåkning med honom en kväll. Så nu berättar Johan stolt att han har tränat med en VM-bronsmedaljör, och till och med fått prova hans tävlingsskidor.

Den allra sista dagen blev en höjdpunkt. Jakob hade äntligen möjlighet att utnyttja sin två år gamla julklapp och göra ett tretoppslyft med heliski. Johan kvitterade ut sin sjuårspresent och fick också åka helikopter och sedan skida nerför Kungstoppen. Han var så lycklig och sa att det var bättre än att få en sak.

Förväntansfull före start.

Exalterad under flygning.












Glad efter landning.
Jag har nu kompletterat tidigare inlägg med några foton. Jag håller på att lägga upp flera bilder på http://www.bilddagboken.se/. Det tar nog några dagar att få in alla bilder. Lösenordet kan man få av mig.

I morgon börjar jag jobba och det ska bli roligt. Min allra högsta chef näst efter Gud (det var så hon med sin sköna finska accent presenterade sig, då hon en sommardag 2003 ringde och berättade att jag fått jobbet) Tuulikki, har medan jag varit borta blivit utnämnd till biskop i Härnösand. Det tycker jag är roligt! Men jag kommer att sakna henne mycket. Hon har alltid backat upp mig i min situation med småbarn och krävande heltidsarbete. Det känns i alla fall bra att veta att det kommer att finnas en hord av mycket kompetenta personer bland dem som vill bli hennes efterträdare. Jag vet också vem jag hoppas på.

Summering

Nytillträdda biskopar brukar skriva herdabrev till sin hjord. Min vän och kollega Anders Lindström skrev vid sin pensionering från musikkonsulentämbetet i Västerås stift ett fårabrev. Mitt sista blogginlägg från Tärna blir således ett renskötarbrev.
Snart vänder vi åter söderut, med blandade känslor förstås. Det ska bli roligt att börja jobba igen, jag känner mig utvilad och inspirerad. Men vi reser med vemod ifrån flera nya bekantskaper. Dessutom är sista gången vi kan ha en lång ledighet. Till hösten börjar Johan första klass och sedan är det ju bara att hålla sig hemma under terminerna i ungefär 15 år framåt.

Jag rekommenderar alla som har möjlighet, att göra ett längre avbrott från vardagen och ge sig själv tid till det som är viktigast, eller kanske komma underfund med vad som är viktigast. I vår familj är vi tvungna att planera umgänget nästan i projekt som det här. Normalt äter vi kanske en frukost och en middag per vecka då hela familjen är samlad. Den här underbara tiden kommer vi länge att leva på, precis som vi gjorde efter vår förra tvåmånaders vistelse i Tärna.

Hemifrån har vi fått löpande rapporter om snöslask, halva dagis hemma i kräksjuka osv. Vi har faktiskt inte ens haft en liten förkylning på två månader. Och vi räknar med att det är vår hemma.

Två utvilade vuxna och två äppelkindade barn, samtliga med starka ben, börjar om några dagar sin färd från Tärnafjällen till Uppsalaslätten. Den som befarar att vi kommer att uppenbara oss likt familjen Blossom Tainton kan jag lugna med att det har blivit en del after ski också…

Jag tänkte också avfyra mitt slutbetyg till de kvarboende norrlänningarna och deras kynne. Under den här perioden har jag gjort en ny insikt: Den jantelag som man som hemvändande utflyttad norrlänning inte kan undgå att notera, gäller i första hand kustbefolkningen. De är oftast helt ointresserade av att höra om ens arbete eller för övrigt om något som försigkommer någon annanstans än i Staan. Faktum är att attityden bland mina gamla norsjöbekanta (Norsjö ligger i inlandet) är annorlunda. I fjällvärlden är social kompetens närmast ett signum. Människorna här lägger ner massor av energi på att övertyga oss om att vi borde flytta hit permanent och att vi besitter exakt den kompetens som bygden behöver. Kan det vara så att avfolkningen inte är tillräckligt hotande för kuststäderna?
Jag generaliserar naturligtvis och skulle kunna räkna upp flera utåtriktade människor boende längs Bottenviken. Jag tror att jag skickar detta inlägg till en av dem: Annika, och hoppas på ett begåvat och intelligent svar. Tendensen är dock slående. Jag skickar nog till några utflyttade 09-or också, så kanske det kan bli en intressant debatt.

Se för övrigt mitt blogginlägg i ett tangerande ämne från den 22/11.

Guantánamobasen är ett kul ställe...?

MISSa inte detta!
Just nu har vi besök av Fredrik från Uppsala. Det är tveklöst kul!