Sköt dig själv...

Här tar mina tre gossar igen sig innan vi ska påbörja vår nattliga hemresa från Turkiet.
Ute pågick det värsta åskväder jag någonsin upplevt. Det var korta, kraftiga åskväder mest varje dag och konstigt nog brydde man sig knappt om det.

Flyget från Antalya skulle avgå fakirtid 03:30. Bussen skulle hämta oss 23:00. På grund av åskan valde vi att ta trapporna de sju våningarna ner till hotellets reception med två sovande barn, två stora resväskor och två små ryggsäckar. Summa 14 våningar ner och sju våningar upp per vuxen. Lite fundersam var jag allt på att flyga i ovädret, men när bussen, något försenad dök upp var det redan förbi.

Vi hann bara ett par kvarter innan bussen fick punktering. Efter ganska lång väntan dök en ersättningsbuss upp. Var och en kunde se att den bara var hälften så stor som den första fullsatta bussen. Alltså kastar sig så gott som samtliga (enbart svenska och till största delen stockholmska) passagerare ur bussen för att hämta sitt bagage och få en plats i den nya bussen. Förutom att ett sådant beteende undergår min värdighet så låter det sig inte göras med två halvsovande barn i sällskap.

Någon guide som styrde hur bussplatserna fördelades fanns inte närvarande och ingen av resenärerna kom på idén att avstå sin plats för en barnfamilj. Bussen åkte iväg och vi och andra blev lämnade kvar. Det gick nu ingen större nöd på oss, rätt snart dök det upp ännu en buss.

Frågan jag ställer mig är: Skulle jag själv ha agerat lika egoistiskt? Jag tror inte det. Vid Gud hoppas jag inte det.

Och synden straffar som bekant sig själv: Eftersom så många trängt sig på den första bussen, satt de i knä på varandra i två timmar. Följaktligen kunde vi som blev kvar bre ut oss på dubbla säten och sova skönt.