Svensk och turkisk sjukvård

Här, uppe vid Alanyas borg, är Johan glad igen. När vi klev av flyget i Antalya och skulle sätta oss på bussen mot Alanya hade han plötsligt ont i benet och svårt att gå. Det blev värre och när han inte alls kunde gå längre beslöt vi oss för att besöka läkaren som hotellet har samarbete med. Läkaren sa att han inte kunde göra något på hotellet utan att Johan måste till sjukhus. Johan, Jakob och doktorn åkte ambulans dit. På sjukhuset blev Johan satt i en rullstol och när doktorn inte hörde på frågade han Jakob om han skulle vara tvungen att sitta i rullstol för resten av livet.

Efter provtagningar konstaterades att Johan hade haft en infektion. Det visste vi inte, han var inte sjuk innan vi åkte. I kombination med stillasittande i flygkabinen orsakade den infektion och inflammation i benet. Han fick antibiotika och inflammationshämmande medicin och var några dagar senare återställd. Det började gå upp för oss hur rädd han varit, stackars pojken.

Än en gång fick jag anledning att imponeras av effektiviteten och kvalitén på utländsk sjukvård. Från det att vi kontaktade hotellreceptionen och till dess Johan var hemma igen gick det kanske tre timmar. Enda väntan var den timme det tog att få provsvaren. Medicinen var det enda vi behövde betala. En liknande upplevelse har jag från ett sjukhusbesök i Tyskland under gosskörens turné för något år sedan.

Jag tillhör dem som inte har något särskilt emot att Sverige har bland de högsta skatterna i världen, men då förväntar jag mig också att sjukvården ska vara bäst i världen.

Det är den inte.