måndag 29 juli 2013

Upplösningen närmar sig. Familjen Raabs stafetroman, kapitel 11.

Detta har hänt: läs tidigare blogginlägg.

Vi har kommit fram till det näst sista kapitlet. Nu återstår för mig att försöka få till ett slut på den komplicerade historien. Önska mig gärna lycka till.

Kapiel 11
Men in black

När Finn kvicknade till stod Kört kvar med ett fånigt flin över läpparna.
- Hej, din lille fjärt, sa han med ett skratt. Finn ett fel, ha-ha.
Finn stirrade på sin gamla vän. Han kände igen rösten, gesterna och Körts gamla tråkiga skämt.
- Kört, vad gör du här? Jag trodde du var… eh, borta?
- Neee… så lätt blir du inte av med mig.
- Men vad har hänt? Vad gör du här?
Frågorna haglade ur Finns mun och det dök ständigt upp fler frågor som poppade upp i hans huvud.
- Lugna dig, sa Kört. Du kommer att få svar på dina frågor snart. Jag ska bara...
- Vänta, du ska få träffa min nya vän, avbröt Finn. Han finns precis här. Jag…
- Ta det lugnt.
- Men du måste träffa honom. Det är Tord Nordén men mer känd som Spindelmannen, sa Finn och pekade mot en tom fåtölj där Tord tidigare hade somnat.
- Men… han var ju här…
- Coola ner dig. Kört log mot Finn. Jag vet. Han var här. Vi har tagit hand om det nu.

Nu blev det alldeles tyst i rummet. Finn såg sig om och upptäckte att Kört inte var ensam. Med honom var det fyra män med bistra miner, mörka glasögon samt iklädda mörka kostymer. Finn fortsatte;
- Du vet inte hela sanningen om Tord. Han är en mycket farligt individ och du ska veta lite andra saker om honom…
- Vi måste åka nu, chefen. En av de mörkklädda männen avbröt Kört mitt i meningen. Tiden börjar bli knapp och jag tror att de andra har slutfört sina uppdrag.
- Jaja, jag måste ju uppdatera Finn om läget, sa Kört.
- Visst, men vi ska vara samlade om 15 minuter och…
- TYST, din tönt. Jag är chef och jag vet vad som gäller. Lyssna nu Finn, jag hinner bara säga detta en gång. Tord är på rymmen från ett fängelse. Han brukar springa omkring i spindelmantrikåer och lura i små, korkade ungar att de ska bråka på en arena.
- Eh, va…
- Visst låter det dumt? Ni har väl inte gått på något så dumt?
- Alltså, nääää… jag är väl inte dum! Sa Finn och rodnade ända upp till öronen.

av Jakob

söndag 28 juli 2013

-Mamma, det luktar så gott i kyrkan!

Lagga kyrka
-Det luktar gammalt och jag trivs verkligen här.

Så sa elvaårige sonen i kväll, då vi för sista gången på ett tag hade varit i Lagga kyrka för att öva orgel. Han har övat flitigt de flesta dagarna under sommarlovet och är nu väl förberedd för orgellägret i Mellansel som börjar om drygt en vecka, efter att vi har hälsat på släkten längre norrut.

Precis som jag själv har han tillbringat åtskilliga timmar i olika kyrkor med att öva orgel, sjunga i kör eller bara följa med en förälder till jobbet. Och kyrkorummet blir snart ett andra hem, så välbekant att ett mindre barn än Johan ibland tror att det går bra att hoppa i kyrkbänkarna precis som i TV-soffan hemma. Med åren förstår man vad det heliga rummet betyder och då behöver ingen längre säga till.

Mamman är tacksam. För hon vet att den som trivs i kyrkan alltid har någonstans att ta vägen.

söndag 21 juli 2013

Både lätt och svårt.


Alltsedan nyår ungefär, då alla i familjen hade tillräckligt god läsförmåga, har vi under skolloven haft högläsning ur en bok. Alla turas om att läsa högt och ingen gör något annat än att lyssna under tiden. Hittills har vi läst Jules Vernes böcker: Till jordens medelpunkt, Från jorden till månen och för tillfället Kapten Grants barn. Romanerna roar familjemedlemmar i alla åldrar, trots att de är skrivna för ungefär 150 år sedan. Man får ta det lugnt förstås och stanna upp för att förklara svåra ord ibland. Ja, det händer också att föräldrarna behöver slå upp ålderdomliga uttryck.

Jag har inga större problem med att förklara hur det förbjudna n-ordet som faktiskt bara betyder svart, förvanskades till ett skälls- och hatord, och att vi därför inte ska använda det. Då tycker jag att det är svårare med exempelvis den beskrivning av Australiens aboriginer som bilden visar. Eller kvinnosynen: "Sedan Ayrton hade blivit underrättad om attentatet mot tåget, hade han vidtagit en del försiktighetsmått. När man slog läger, ställde man ut en vakt. Vagnen undersöktes morgon och kväll. Det var troligt att ett förbrytarband strövade omkring i trakten, och man måste hålla sig beredd mot obehagliga överraskningar. Dessa anordningar gjordes, utan att lady Helena och Mary fick veta det. Man ville inte göra dem oroliga."

Det gäller att prata om allt och försöka förstå hur människornas världsbild har varit under olika perioder av vår historia. Annars skulle man ju inte ens kunna läsa Bibeln.

Familjen Raabs stafettroman, kapitel 10.

Detta har hänt: Läs tidigare blogginlägg.

Vi har kommit fram till bokens mest surrealistiska kapitel. Och familjen Raab har omprövat beslutet om en fjärde vända. Vi är överens om att historien börjar närma sig sin upplösning och att det nu återstår endast två kapitel. Å andra sidan har familjens elvaåring, i den bok han själv för tillfället läser, stiftat bekantskap med tekniken att skriva två parallella handlingar, något som fascinerar honom mycket. Hans slutsats är dock att det är en teknik vi kan använda oss av i uppföljaren.
Varsågod, kapitel 10:

Kapitel 10
Kört

-Spindelmannen!
-Ja sa Spindelmannen.
-Det var inte mitt konditori jag ville visa!
-V-vaaa?
-Det här! Finn öppnade en dörr.
-M-ma-mas-sa spindelmannengrejor!!... Nån vände ett blad i en tidning. Finn svimmade. När han vaknade stod Kört över honom! Finn svimmade igen. Och 5 gånger till. 2 gånger till. 8 gånger till.

Av Karl Raab

måndag 15 juli 2013

Familjen Raabs stafettroman, kapitel 9.

Detta har hänt: läs tidigare blogginlägg.

Sönerna är inte nöjda med att Jakob gav Spindelmannen namnet Tord. Man kan väl säga att det pågår en mindre maktkamp mellan föräldrar och barn. Nåväl, man börjar ana ett slut på boken utan titel. Här är kapitel 9:

Kapitel 9
Frågor och svar

Spindelmannen bara stod där och gapade.
- Ett, ett konditori? Och jag som alltid velat jobba på ett konditori…, suckade Spindelmannen.
-Du kan få göra det! Vi kan jobba här tillsammans och bli storsäljare! Men… Det är ju bara vi här… Alla andra flydde som jag eller dog…
-Vad synd… Men vad var det som hände egentligen, frågade Spindelmannen.
-Jo, så här var det… Jag var hemma och hade en skön stund på toaletten. Helt plötsligt hörde jag ett stort brak, jag drog på mig byxorna och tittade ut genom fönstret. Det var stora helikoptrar uppe i luften som bombade vår by. Vårt hus överlevde, men min bästa kompis Kört blev garanterat dödad. Hans hus blev söndersprängt och nu finns bara en grop kvar. Han kan inte ha överlevt. Och förresten om han överlevde explosionen skulle han ha dött av de 482,95 gifterna i luften.
-Men --- ---! Varför bombade de er? Skrek Spindelmannen. Och vad hände med din mamma och pappa?
-Jag vet inte. Sa Finn. Jag hämtade så mycket godis jag kunde hitta i skafferiet och la det i ryggsäcken och sprang iväg. Och jag hade en lillasyster och två äldre bröder. Jag vet inte om de klarade sig, men jag hoppas verkligen att de lever! Min syster är bara 3 år.
-Ja, det var väldigt tråkigt att höra. Sa Spindelmannen. Men nu slutar vi tala om tråkiga saker! Vi bakar istället!
-Ja, sa Finn glatt. Vi bakar!
-Men vad ska vi baka, frågade Spindelmannen.
-Jag vet! Vi bakar HIMLAKÄRLEK, nästan skrek Finn.
-Vad bra! Om du hämtar mjöl så hämtar jag resten, sa Spindelmannen.

Och så började Finn och Spindelmannen baka den goda kakan. Efter drygt 15 minuter var den klar att stoppas i ugnen.
-Nu är det bara att vänta en halvtimme, sa Finn.

Efter en halvtimme var bakelsen klar. Finn och Spindelmannen smakade bakelsen. Det var helt tyst någon minut. När de var klara sa Finn:
-Det där var det godaste jag någonsin ätit. Jag vill ha mer.
-Ja… Man blev riktigt mätt av den. Men nu måste jag sova. Det har blivit kväll och vi måste gå och lägga oss.

 Snart låg Finn och Spindelmannen i var sin säng. Finn släkte och sa:
-God natt, Spindelmannen!
-God natt, Finn!

 Johan Raab

tisdag 9 juli 2013

Familjen Raabs stafettroman, kapitel 8.

Detta har hänt: läs tidigare blogginlägg.

Historien med alla sidospåren börjar långsamt knyta ihop. Ska vi lyckas få till ett slut? Fyra viljor och lika många stilar ska enas i en bok. Vi måste också komma på en titel. Något som liknar en plan finns i alla fall då vi tror oss ha kommit fram till att det kommer att bli åtta ytterligare kapitel. Fyra tyckte maken och jag, men vi blev nerröstade. Här är i varje fall kapitel 8, författat av far i huset:

Kapitel 8
Bakom dörren

Finn kände hur han blev alldeles tom i kroppen. Hans ben vek sig och Tord lyckades fånga honom innan han slog i golvet.
- Såja, sa Tord, sätt dig här, grabben och berätta vad som händer. Du är ju alldeles blek.
- Vet du, Tord? Jag är uppväxt i det här huset. Jag känner igen vissa detaljer.
- Vad menar du?
- De- de- detta är mitt hem där jag växte upp, stammade Finn.
- Bröt vi förtrollningen när Lord Bobble Lol blev bortförd? frågade Tord.
Finn sa inget – bara tittade tomt framför sig.
- Ja, så måste det varit, fortsatte Tord, förtrollningen bröts och du kom tillbaka till ditt hus. Visa mig runt, jag vill se mer. Han räckte pojken sin hand och så började sin vandring runt huset.

Finn gick som i trans och visade de olika rummen där han lekt, där hans föräldrar haft sitt sovrum, köket och vardagsrummet. När de kom till en dörr fick Finn en lurig glimt i ögat.
- Bakom den här dörren döljer sig något jag tror att du gillar, sade han.
- Nu blir jag ju nyfiken. Vad kan det vara?
- Gissa, sa Finn med en retlig min.
- Hmmm… en korvsmörgås? Finn skakade på huvudet.
- En hög begagnade golfklubbor, ett sviskonsyltrecept, naprapatmottagning, mopedsadel…? Förslagen strömmade ur Tords mun men Finn bara skakade på huvudet.
- Äh, du är en helvissen gissare. Tur att du inte är med i några frågetävlingar.
Tord ryckte på axlarna och slog ut med händerna.
- Men så visa vad det är för något, din lilla skitunge.
Finn himlade med ögonen och suckade för att sedan öppna dörren. Där fanns det en trappa till en undervåning. Där fanns det ytterligare en dörr. Nu kände Tord igen doften som anades i den trånga trappan.
- Håll i dig nu, sa Finn och slog upp dörren tillundervåningen.

Mot dem slog en varm, härlig doft av kanel, socker och vanilj. Tord stod bara och gapade. Hur lång tid som flöt innan han kom sig för och stapplade in i rummet vet ingen men när han äntligen öppnade munnen fick han bara fram;
- Ett bageri, du har vuxit upp på ett bageri…
- Neeee – det är ett konditori, rättade Finn.
Av Jakob

söndag 7 juli 2013

Auktion- ett sommarnöje!

Familjen som inte har några möbler åkte på auktion i dag, med siktet inställt på ett franskt skrivbord. Eftersom auktioner var ett sommarnöje för oss långt innan vi förlorade allt vi ägde, så vet vi att man i förväg måste sätta ett maxpris på det man åtrår, annars kan det bli hur dyrt som helst. Skrivbordet hade några små skavanker som måste åtgärdas och vi kom fram till att vi skulle stanna vid 3.000 kronor. Vi trodde inte att vi skulle få bordet för den summan, så döm om vår förvåning när det stannade vid 1.500:-. "Ett riktigt bra köp" sa auktionsförrätaren till oss. Kanske säger han så en gång varje auktion, men det var i alla fall enda gången den här dagen.

Sönerna gjorde också auktionsfynd.
De här fina kollekthåvarna bjöd vi inte på. De gick för 1.300:-. När jag frågade honom som köpte dem om jag fick ta ett foto, frågade han om jag ville köpa den ena. Jag älskar auktionsmentaliteten!




lördag 6 juli 2013

Kraxus Magnum är en hon! Familjen Raabs stafettroman, kapitel 7.

Detta har hänt: Läs tidigare inlägg i bloggen.

Nu måste man ju säga att yngste sonen har använt sig av flera snygga stildrag. Först Kraxus Magnum som åter gör entré och dessutom visar sig vara en hon! Och så känner Finn plötsligt igen ödehuset som sitt hem.

Kapitel 7
Sista utmaningen

Finn och spindelmannen hörde onda spindelmannen säga:
-Sista utmaningen. Trollkarlen lord Bobble!
Lol. En gammal gubbe stod framför dem. Spindelmannen tog fram 2 fingrar. Det    kom nät. Gubben skrattade och sa
-Diavo! Nätet flög på finn spindelmannen… släpp dem! Finn titta upp… Kraxus Magnum! Hon sa:
-Anfall!
En massa små kårpar lyfte upp gubben. Och kasta honom. Vi vann… Finn förstod vems hus det var. Hans!
Av Karl Raab.

torsdag 4 juli 2013

Familjen Raabs stafettroman, kapitel 6.

Detta har hänt: Läs tidigare inlägg i bloggen.

Kapitel 6 lät vänta på sig. Dels för att vi har haft annat för oss men kanske mest för att jag har haft skrivkramp. Det är ingen enkel uppgift att försöka knyta ihop alla stickspår. Dessutom blev en skrivfråga som jag länge brottats med aktuell, nämligen hur man korrekt använder frågetecken. Det är för långt för att gå in på här men jag kanske gör det i ett annat inlägg.
Vänner, jag förstår att väntan har varit närmast outhärdlig. Här är kapitel 6 i boken utan titel:


Kapitel 6
En olycksfågel

Den onda Spindelmannen gjorde en paus. Den var bara ett par sekunder lång men Finn hann med att tänka igenom allt hänt de senaste timmarna. Det var nästan mer än under hela hans liv hittills. Så många märkliga saker och så många frågor. Varför hade Tord inte kunnat bli konditor som han ville? Och hur blev onda spindelmannen ond och hur i hela världen kom det sig att de två var släkt med varandra? Vilka är ondskans makter och vad är Gudarnas bok?

Men nu fanns inte tid att fundera. Tord och Finn måste ut ur ödehuset…nej  colosseet, och det fort, för vilka odjur som fanns här vågade Finn inte tänka på. Och precis nu hörde han den onda Spindelmannen dra in luft i lungorna för att berätta vad utmaning nummer två var. Blodet isade sig i Finn när han hörde onda Spindelmannen säga:
-Kraxus Magnum!

Det hördes ett dån från luften. Finn och Spindelmannen tittade upp. De stelnade av fasa när de såg en väldig fågel komma flygande. Det var en korp som mätte flera meter mellan vingspetsarna. Ögonen var glödande kulor. Hela fågelns huvud måste vara fyllt av eld för ur munnen slog det gnistor. Att det var en olyckskorp var det inget tvivel om. Vidundret landade inte så nära men Finn och Tord ryggade ändå tillbaka.
-Vad är det där för en löjlig rödblå figur, kraxade korpen hest. Och den lilla lorten bredvid, vem är det?

Visserligen var Finn fruktansvärt rädd men nu blev han arg. Liten lort! Finn hade läst Bröderna Lejonhjärta och om det fanns något han inte ville vara så var det en liten lort.
-Tyst med dig, pippi, vrålade Finn åt Kraxus Magnum. Det skulle han inte ha gjort.  Korpen reste sig till sin fulla längd, bredde ut båda vingarna, pressade ihop näbben och väste:
-Så pratar man inte med mig. DIN LILLA LORT!

Pratar? Plötsligt slog det Finn att korpen talade. Och han tänkte på vad hans mamma alltid brukat säga: att det var bättre att prata med varandra än att slåss, och att man aldrig skulle gå till sängs som ovänner. Man kunde lugnt säga att Finn och Kraxus Magnum var ovänner. Kanske kunde han göra ett försök? Finn satte sig ner på marken och sa så stillsamt han kunde:

-Du har väldigt fina, svarta fjädrar. Finn tyckte själv att det var ganska fjäskigt sagt, men en komplimang kunde knappast skada och förresten kunde han inte komma på något bättre att säga.

Då hände något riktigt märkvärdigt. Korpen fällde ihop vingarna, kom närmare Finn och Tord och satte sig ner.
-Tycker du? Eh, nu vet jag inte vad jag ska säga.
-Säg tack, sa Tord. Det brukar man göra när man får en komplimang. Har du ingen uppfostran?
Och så började de tre att prata med varandra. Om flygteknik och om hur det är att vara spindelman. Och Finn berättade för de andra två om vad som hade hänt och varför han hade varit tvungen att åka hemifrån. Efter flera timmar sa Kraxus Magnum:
-Det var roligt att träffa er men nu ska jag flyga hem.

Finn och Tord kände att de var hungriga, men här i colloseet fanns ingen mat. Och de visste att den onda Spindelmannen snart skulle höra av sig med den tredje utmaningen.
MR