Familjen Raabs stafettroman, kapitel 6.

Detta har hänt: Läs tidigare inlägg i bloggen.

Kapitel 6 lät vänta på sig. Dels för att vi har haft annat för oss men kanske mest för att jag har haft skrivkramp. Det är ingen enkel uppgift att försöka knyta ihop alla stickspår. Dessutom blev en skrivfråga som jag länge brottats med aktuell, nämligen hur man korrekt använder frågetecken. Det är för långt för att gå in på här men jag kanske gör det i ett annat inlägg.
Vänner, jag förstår att väntan har varit närmast outhärdlig. Här är kapitel 6 i boken utan titel:

Kapitel 6
En olycksfågel

Den onda Spindelmannen gjorde en paus. Den var bara ett par sekunder lång men Finn hann med att tänka igenom allt hänt de senaste timmarna. Det var nästan mer än under hela hans liv hittills. Så många märkliga saker och så många frågor. Varför hade Tord inte kunnat bli konditor som han ville? Och hur blev onda spindelmannen ond och hur i hela världen kom det sig att de två var släkt med varandra? Vilka är ondskans makter och vad är Gudarnas bok?

Men nu fanns inte tid att fundera. Tord och Finn måste ut ur ödehuset…nej  colosseet, och det fort, för vilka odjur som fanns här vågade Finn inte tänka på. Och precis nu hörde han den onda Spindelmannen dra in luft i lungorna för att berätta vad utmaning nummer två var. Blodet isade sig i Finn när han hörde onda Spindelmannen säga:
-Kraxus Magnum!

Det hördes ett dån från luften. Finn och Spindelmannen tittade upp. De stelnade av fasa när de såg en väldig fågel komma flygande. Det var en korp som mätte flera meter mellan vingspetsarna. Ögonen var glödande kulor. Hela fågelns huvud måste vara fyllt av eld för ur munnen slog det gnistor. Att det var en olyckskorp var det inget tvivel om. Vidundret landade inte så nära men Finn och Tord ryggade ändå tillbaka.
-Vad är det där för en löjlig rödblå figur, kraxade korpen hest. Och den lilla lorten bredvid, vem är det?

Visserligen var Finn fruktansvärt rädd men nu blev han arg. Liten lort! Finn hade läst Bröderna Lejonhjärta och om det fanns något han inte ville vara så var det en liten lort.
-Tyst med dig, pippi, vrålade Finn åt Kraxus Magnum. Det skulle han inte ha gjort.  Korpen reste sig till sin fulla längd, bredde ut båda vingarna, pressade ihop näbben och väste:
-Så pratar man inte med mig. DIN LILLA LORT!

Pratar? Plötsligt slog det Finn att korpen talade. Och han tänkte på vad hans mamma alltid brukat säga: att det var bättre att prata med varandra än att slåss, och att man aldrig skulle gå till sängs som ovänner. Man kunde lugnt säga att Finn och Kraxus Magnum var ovänner. Kanske kunde han göra ett försök? Finn satte sig ner på marken och sa så stillsamt han kunde:

-Du har väldigt fina, svarta fjädrar. Finn tyckte själv att det var ganska fjäskigt sagt, men en komplimang kunde knappast skada och förresten kunde han inte komma på något bättre att säga.

Då hände något riktigt märkvärdigt. Korpen fällde ihop vingarna, kom närmare Finn och Tord och satte sig ner.
-Tycker du? Eh, nu vet jag inte vad jag ska säga.
-Säg tack, sa Tord. Det brukar man göra när man får en komplimang. Har du ingen uppfostran?
Och så började de tre att prata med varandra. Om flygteknik och om hur det är att vara spindelman. Och Finn berättade för de andra två om vad som hade hänt och varför han hade varit tvungen att åka hemifrån. Efter flera timmar sa Kraxus Magnum:
-Det var roligt att träffa er men nu ska jag flyga hem.

Finn och Tord kände att de var hungriga, men här i colloseet fanns ingen mat. Och de visste att den onda Spindelmannen snart skulle höra av sig med den tredje utmaningen.
MR