Summering

Nytillträdda biskopar brukar skriva herdabrev till sin hjord. Min vän och kollega Anders Lindström skrev vid sin pensionering från musikkonsulentämbetet i Västerås stift ett fårabrev. Mitt sista blogginlägg från Tärna blir således ett renskötarbrev.
Snart vänder vi åter söderut, med blandade känslor förstås. Det ska bli roligt att börja jobba igen, jag känner mig utvilad och inspirerad. Men vi reser med vemod ifrån flera nya bekantskaper. Dessutom är sista gången vi kan ha en lång ledighet. Till hösten börjar Johan första klass och sedan är det ju bara att hålla sig hemma under terminerna i ungefär 15 år framåt.

Jag rekommenderar alla som har möjlighet, att göra ett längre avbrott från vardagen och ge sig själv tid till det som är viktigast, eller kanske komma underfund med vad som är viktigast. I vår familj är vi tvungna att planera umgänget nästan i projekt som det här. Normalt äter vi kanske en frukost och en middag per vecka då hela familjen är samlad. Den här underbara tiden kommer vi länge att leva på, precis som vi gjorde efter vår förra tvåmånaders vistelse i Tärna.

Hemifrån har vi fått löpande rapporter om snöslask, halva dagis hemma i kräksjuka osv. Vi har faktiskt inte ens haft en liten förkylning på två månader. Och vi räknar med att det är vår hemma.

Två utvilade vuxna och två äppelkindade barn, samtliga med starka ben, börjar om några dagar sin färd från Tärnafjällen till Uppsalaslätten. Den som befarar att vi kommer att uppenbara oss likt familjen Blossom Tainton kan jag lugna med att det har blivit en del after ski också…

Jag tänkte också avfyra mitt slutbetyg till de kvarboende norrlänningarna och deras kynne. Under den här perioden har jag gjort en ny insikt: Den jantelag som man som hemvändande utflyttad norrlänning inte kan undgå att notera, gäller i första hand kustbefolkningen. De är oftast helt ointresserade av att höra om ens arbete eller för övrigt om något som försigkommer någon annanstans än i Staan. Faktum är att attityden bland mina gamla norsjöbekanta (Norsjö ligger i inlandet) är annorlunda. I fjällvärlden är social kompetens närmast ett signum. Människorna här lägger ner massor av energi på att övertyga oss om att vi borde flytta hit permanent och att vi besitter exakt den kompetens som bygden behöver. Kan det vara så att avfolkningen inte är tillräckligt hotande för kuststäderna?
Jag generaliserar naturligtvis och skulle kunna räkna upp flera utåtriktade människor boende längs Bottenviken. Jag tror att jag skickar detta inlägg till en av dem: Annika, och hoppas på ett begåvat och intelligent svar. Tendensen är dock slående. Jag skickar nog till några utflyttade 09-or också, så kanske det kan bli en intressant debatt.

Se för övrigt mitt blogginlägg i ett tangerande ämne från den 22/11.