Utantillkunnandets ädla konst.

Både goss- och flickkören får ständigt beröm för sin utantillsång. Senast igår var det lilla flickkören som sjöng 18 sånger med kluriga texter av Lennart Hellsing utan stöd av några noter. Gosskören har nyligen framfört ett avancerat konsertprogram med bland annat Haydn: Insanae et vanae curae, Finzi: God is gone up och Geilo: Laudate pueri.

Ständigt får jag samma fråga: -Hur gör du?

Svaret är att jag inte gör någonting. Vi sjunger på ett antal olika språk, bland annat latin från åtta års ålder. Att lära in text och musik utantill är inget vi ägnar någon särskild tid åt. Tvärtom tvingar jag de yngre sångarna att använda noterna mycket längre än de själva vill, för att de ska lära sig att läsa noter. Det är först i ung vuxen ålder som en del börjar klaga över att inte få ha noter. Om ni vill veta vad jag tror om det, så är det att man har fått en föreställning att det är en aning amatörmässigt att sjunga utantill. Fin musik sjungs med noter.

Det här är inte musik. Det här är ett papper. Musiken har du inom dig.

Det är naturligtvis struntprat. Tvärtom är det bara fruktansvärt rutinerade körsångare, sådana det finns ett fåtal av, som klarar av att samtidigt hantera noter och kontakt med dirigent. De som dessutom klarar av kontakten med publiken är ännu färre.
Nej, det finns saker i körarbetet som är betydligt svårare än utantillinlärning.

Jag talar ständigt om för mina korister, att vad de kan utantill, kan ingen ta ifrån dem. Man vet aldrig i vilken situation man kan komma att hamna, då man inte har tillgång till vare sig böcker eller noter. Mina körsångare har hört historien om min pappa så många gånger att de numera himlar med ögonen för att jag inte ska dra den en gång till.

Min bestefar Johan Juul var en förgrundsfigur i norska hjemmefronten. Han fick faktiskt norske kungens bragdmedalj strax efter andra världskriget. Han fanns med på Gestapos dödslista men klarade sig mirakulöst från likvidering.

De historier som min far och hans två bröder har berättat har jag inte alltid begripit, för de har varit så färgade av smärta och onda upplevelser. Åtminstone har jag upplevt det så, jag vet inte vad mina syskon, fetter och kusiner tycker. Men en historia minns jag bättre än någon annan: Pappa och hans studentkamrater greps på universitetet i Oslo och fördes till arbetsläger. De fick ingenting med sig och vardagen innebar hunger, löss och hårt arbete. Far har flera gånger berättat att fångarna för att stå ut, tillsammans sjöng de psalmer de fått lära sig utantill i skolan, för det var det enda de kunde utantill och några böcker hade de inte. Pappa sa till mig att lära mig så mycket jag någonsin kan utantill och det försöker jag också göra.

En av de lärare jag minns med särskild respekt är min latinlärare på gymnasiet. Hon fick oss att lära oss latinska dikter utantill: Helt utan egentligt värde, vilket hon själv påpekade, men ändå en skatt. Den här kan jag till exempel 27 år senare fortfarande:

Vivamus, mea Lesbia, atque amemus,
rumoresque senum severiorum
omnes unius aestimemus assis!
Soles occidere et redire possunt;
nobis, cum semel occidit brevis lux,
nox est perpetua una dormienda.
da mi basia mille, deinde centum,
dein mille altera, dein secunda centum,
deinde usque altera mille, deinde centum;
dein, cum milia multa fecerimus,
conturbabimus illa, ne sciamus,
aut ne quis malus invidere possit
cum tantum sciat esse basiorum.

Värdelöst kunnande? Nej, det skulle jag nog inte säga.