Sjukvården var i varje fall bättre förr.

Jag ringde min husläkare, eller rättare sagt till tidsbokningen. Doktorn vill inte träffa mig. Han kanske är rädd för att bli smittad, vad vet jag?
Eftersom jag verkligen inte kan prata sedan i söndags kväll, tyckte jag att det kunde räcka med lite väsande i telefonluren för att sköterskan skulle förstå min belägenhet. Hon börjar då läsa upp följande:
-Viska inte. Tala. (Jag kan varken göra det ena eller andra)
-Ropa inte. (Finns inte på kartan.)
-Vistas inte i rökiga miljöer. (Hur skulle jag orka ta mig till en sådan?)
-Drick varma och kalla drycker. (Gärna, om jag orkar gå nerför trappan till köket.)

Jag tyckte inte det var värt ansträngningen att försöka få ur mig att jag uppfattade denna lärdom under sju års eftergymnasiala musikstudier, varav fem på Kungliga musikaliska akademien. Däremot lyckades jag fråga om jag skulle få någon medicin ifall jag ändå kunde få träffa en läkare.
-Ja, du kan ju få starkare hostmediciner och sedan är det ju inte ovanligt att det utvecklas bakteriella infektioner ur det virus som du uppenbarligen har. (Jag tolkar det sista som att den  bannlysta antibiotikan kanske ändå skulle kunna hjälpa mig.)

-Kan jag få en läkartid?
Då redogjorde sköterskan för ett antal symptom som jag måste ha för att få komma till doktorn. Vid det här laget hostade jag oavbrutet av ansträngningen av att försöka prata, men lyckades få ur mig att jag redan har samtliga symptom som hon räknat upp. Människan svarade:
-Ring i morgon om det inte är bättre.

Att det på den sjunde sjukdomsdagen ännu inte är bättre hade jag redan förklarat och nu fick jag inte fram ett enda ljud till. Istället för "Tack så mycket för hjälpen. Hej då" blev det bara en flåsning.

Jag misstänker att Uppsala läns landsting har en dold agenda: Man måste helt enkelt ringa två gånger för att få komma på läkarbesök.

Det är inte så stor idé att tycka något, men man kan konstatera att det var bättre förr.