måndag 14 juni 2010

Om barnröstens beskaffenhet

Jag har gjort ett fåtal insatser som operakormästare i mindre sammanhang. Trollflöjten, Muntra fruarna i Windsor och Läderlappen. Roligt som omväxling. Vid Uppsala universitets uppsättningar av Tosca för två år sedan bidrog jag med gosskör och när de nu sätter upp Otello leder jag barnkören.

Särskilt gläder jag mig åt den lågmälde, strukturerade, hänsynsfulle och ständigt vänlige regissören Wilhelm Carlsson. Han utgår alltid från att kören är just en kör. I Tosca uppvisade han dessutom en påfallande kunskap om kyrkorummet.

Vad jag förvånas över är hur uppenbart okunniga herrar Puccini och Verdi var om barnröstens möjligheter. De båda skrev fantastiska melodier, krävande för solisterna, men ändå med stor vetskap särskilt om sopran- och tenorröstens egenskaper. Att orkestreringarna är fullständigt fenomenala är glasklart.

Alla som på ett eller annat sätt arbetat med barnröster och sång vet att en pojk- eller flickröst före målbrottet klingar bäst i andra oktaven. Under ettstrukna g är det svårt att nå fram, särskilt då man ackompanjeras av en operaorkester. Om körsatsen dessutom är skriven så att vuxenkörens sopraner ligger i ett högre läge än barnkören, så blir faktiskt den musikaliska delen av barnkörens insats reducerad till pynt.

Och då är vi liksom tillbaka i den barnkörtradition som jag har ägnat hela mitt yrkesliv åt att försöka utrota.

1 kommentar:

Anonym sa...

Okidoki, inga barnröster ska behöva vara pynt. De är så mycket mer värda än så!