Hur blev det så här? Om hesa barn.

Idag genomfördes det utlovade Gröna Lundbesöket. Således är vi nu panka, dödströtta och hörselskadade. Bara åkattraktionerna åstadkommer en ljudvolym fullt jämförbar med en byggarbetsplats, dvs ett ställe där man inte vistas utan hörselskydd. Till det kommer besökarnas oväsen.

Gröna Lunds marknadsföring bygger genomgående på SKRIK. Varje foto visar skrikande människor, varenda ljudillustration ger samma budskap. Informationen om att den gamla berg- och dalbanan från 1932 ska stängas för ombyggnad lyder "Sista skriket". Filmklippet om Katapulten visar en gallskrikande och fullkomligt skräckslagen ung kvinna. Inte en gång under det 20 sekunder långa klippet ser hon glad ut.

På andra ställen är det likadant. Den ena barnunderhållaren efter den andra uppmuntrar barnen att skrika. De ger sig inte förrän barnen minst tre gånger har vrålat "JAAA!" på frågan "Mår ni braaa?" Det sjungs med barn i tonarter och med förebilder som omöjliggör något annat än skriksång.

Vi vet att svenska barn blir hesare och hesare. Vi vet också att tinnitus blir allt vanligare i unga år, så även stress och oförmåga att vistas i tystnad. Ändå hör man nästan aldrig några andra än röstläkare, sångpedagoger och körledare oroa sig över det.

Om detta har jag uttryckt min åsikt många gånger, bland annat här:
http://foddjuul-giftraab.blogspot.com/2009/12/ar-jag-en-dinosaurie-som-tycker-sa-har_02.html