Vemod

Skolavslutning. Som vanligt utomhus, vilket omöjliggör varje form av högtid, då inte ens föräldrarna är tysta, än mindre eleverna. Ceremonin inleddes med att en av de tre konferenciererna ur klass sex greppade mikrofonen och sa "Hej...oj fan, vad högt det låter... " Kort sagt ingenting som normalt fyller mig med andra känslor än ledsamhet över att barnen fråntas den vackra och stämningsfulla högtid som en skolavslutning skulle kunna vara. Nåväl, i ärlighetens namn hade, till skillnad från tidigare år, både präst och musiker inkallats (min blygsamhet förbjuder mig att nämna vem), så det blev åtminstone ett väl framfört tal och sångbart ackompanjemang i vettiga tonarter.

Ändå är kvällen fylld av vemod:
Vi har inte längre något dagisbarn.
Våra barn ska inte längre gå i den fina lilla idylliska skolan med alla tänkbara förutsättningar, utom att ge barnen en god utbildning.
Har vi fattat rätt beslut?