Om man skulle ta och känna efter lite?

Knallade iväg till husläkarmottagningen igår eftersom jag har blött ur vänstra näsborren flera gånger i veckan sedan i mitten av november. Det blev remiss till öron,näsa, hals.
-Blir du inte trött av allt blödande? frågade läkaren. Jag tycker att du ser lite hängig ut. Ska vi ta ett blodprov?

Alldeles nyss ringde läkaren och meddelade med allvarlig stämma att jag har kraftig järnbrist och lågt blodvärde, dock inte lika katastrofalt som järnbristen. Ordagrant så sa hon! Jag blev beordrad att omedelbart gå till apoteket och hämta ut de järntabletter hon redan hade skrivit ut åt mig.

Trött har jag varit varenda dag de senaste tio åren. Trötthet är liksom inte ett adekvat begrepp för en mer än heltidsarbetande småbarnsmamma. Fast när jag tänker efter så är det kanske lite konstigt att jag har haft så extremt svårt att komma upp ur sängen de senaste veckorna, trots att det är april och fullt dagsljus när väckarklockan ringer.

Kanske dags att börja ta floskeln om att lyssna på sin kropp på allvar.
Nu ska jag gå till apoteket. Om jag orkar. Bäst att känna efter.