Men man dör inte

Kvinnan med handväskan.

Civilkurage är svårt och läskigt och det kostar.

Men man dör inte. 

Och man är i alla fall ingen liten lort.

Min norske far är den som mer än någon annan har lärt mig civilkurage. Att man alltid har rätt att ha en egen åsikt och att det finns tillfällen när man måste framföra den. Jag tror att det har med saken att göra att far var norsk, för det norska folket har upplevt att vara kuvade och på ett helt annat sätt än svenskarna tvingats vara försiktiga med sina åsikter.

Kyrkans ungdom 1980 ungefär. Vi matchade obekymrat palestinasjalar med stars & stripesjackor och ropade ”USA ut ur Vietnam” och ”Sovjet ut ur Afghanistan” lite hur som helst. 

Men vi hade civilkurage.

Fyra-fem år senare gick jag på folkhögskola och musiklinjens kör ombads lussa på frimurarorden i den närbelägna staden. Vi var en grupp som avstod, för vi kunde inte förstå varför vi skulle delta i en verksamhet som inte öppet redovisade vad de sysslade med och där vi tjejer inte var välkomna annat än som underhållning. Kanske en överdriven reaktion, kan jag tycka i dag. 

Men vi hade civilkurage.

I december 2012 blev jag uthängd på Flashback och Avpixlat för att det i SVT:s Luciamorgon, där jag var dirigent och musikalisk ledare, hade förekommit rappare och för att Lucia var mörkhyad. Jag fick ett antal hat- och hotbrev. Det kostade. Jag var lite rädd och orolig för min familj.

Men jag dog inte.

I april 2016 blev jag utnyttjad av extrema politiska röster, för att jag ett halvår tidigare hade sagt ifrån mot rasism. I ett bloginlägg som byggde på förvridna och osanna uppgifter, förtalades Svenska kyrkan. Artikeln spreds som en löpeld och orsakade skada. Flera av mina vänner och bekanta delade den. Eftersom jag visste att jag var den enda som kunde, valde jag att träda fram och avslöja lögnen. Bara några av de som hade delat det ursprungliga blogginlägget hjälpte till att också sprida sanningen. Även några av mina bekanta avstod från att göra det. Det var svårt och läskigt och det kostade.

Men jag dog inte.

Vänner, anhöriga, människor vi möter i arbetet och medmänniskor som har tvingats fly behöver hjälp. Vi står inför en valrörelse som kommer att bli smutsigare än någon av de tidigare. Det finns tillfällen då man måste framföra sin åsikt och inte kan komma undan med att aldrig uttala sig politiskt. Ibland måste man, likt Skorpan göra sådant man inte vågar. För annars är man bara en liten lort.

Det är svårt och läskigt. Och det kostar.

Men man dör inte.

Den där sommaren när man hade gått ut nian.

Visst minns man hur fri man kände sig. Man hade gjort sitt eget skolval och skulle klara sig nästan utan föräldrarna.

Själv flyttade jag hemifrån i slutet av det sommarlovet, eftersom närmaste gymnasium låg åtta mil bort. Mamma skickade med mig matlådor för några dagar när jag tog bussen till stan på söndagskvällarna. Andra hälften av veckan fick man laga maten själv. Det första året åkte jag hem ungefär tre helger av fyra. Andra året blev det 2-2 och tredje året såg inte föräldrarna mig mer än någon helg per månad.

(Vissa söndagskvällar hade pappa kyrkoherden gudstjänst i Bastuträsk. Då åkte jag med honom dit och tog istället rälsbussen till stan. Min gymnasieskola och det närliggande studentrummet var beläget cirka två kilometer före järnvägsstationen. Rälsbussen stannade inte, men om man knackade på hos lokföraren så saktade han ner så att man kunde hoppa av i en snödriva, oftast med rätt många kilo i en ryggsäck.)

Han här hemma som gick ut grundskolan i våras ser vi inte mycket av den här sommaren. Sedan skolavslutningen har varit borta mer än hemma och när han varit hemma har det varit flera här. Är det inte flickvännen så är det dygnslånga LAN med kompisarna eller alpvandring med bäste vännen. Eller volontärarbete på stiftsgården där han konfirmerades för bara ett år sedan. Ett andligt växthus för små spensliga plantor som lätt blir sköra om de växer för fort.

Bor man som vi på landet där den enda busslinjen har uppehåll under sommarlovet så blir det en del skjutsande. Det gör jag så gärna. Nu vet vi vad många av oss har varit säkra på hela tiden: Det är inte ett dugg farligt att curla sina barn. Så länge man också lär dem att ta ansvar för sig själva, sina handlingar och andra människor, så kan man gärna skjutsa dem till världens ände. Bent Hougaard hade fel. De barn som har fått mycket hjälp av sina föräldrar har också klarat sig bäst. De har bäst betyg, bäst karriärer och har i liten utsträckning hamnat i missbruk.

Så jag curlar vidare (och hämtar vid järnvägsstationen).