Dagens dikt

Alla människor
kan inte vara änglar,
men nog vore det bra
om en del vore mindre jävliga.
Tonårsdikt av Kamilla Eriksson. Tonsatt av Karin Rehnqvist.
Framförd av bland annat Uppsala domkyrkas flickkör.

Sådant som min lilla hjärna inte kan begripa.

Lyssna på på reportaget från Vilhelmina:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=4336283

I Vilhelmina har flyktingarna ökat invånarantalet med 10 %. De har integrerats väl i samhället, barnen har skolkamrater, de vuxna har vänner. "Det finns inte så många människor här men de är väldigt snälla" säger tjetjenska Sofia. De vill bo kvar vid Volgsjön och Marsfjället. Svenskarna i Vilhelmina verkar genomgående vilja ha flyktingarna kvar, då de bidrar till så mycket. De är aktiva i föreningslivet som blivit mycket roligare och mer intressant tack vare kulturblandningen. Mataffärerna har fått större omsättning och ett bättre utbud sedan hänsyn tagits till flyktingarnas önskemål. Och så vidare.

Men migrationsverket vill slå ihop ett antal flyktingförläggningar till en stordriftsenhet i Skellefteå. Säkert ekonomiskt försvarbart.

Några andra argument än ekonomiska har jag mycket svårt att finna.

Sicut erat in principio

"Bättre en räknesticka i skogen än tio humanister i handen."

Så stod det på en lapp som några gymnasienaturvetare från Anderstorp hade smugit sig in och satt upp på Kaplanskolan i Skellefteå på tidigt 80-tal. Detta var mycket glädjande ehuru det visade att naturvetare på den tiden både kände till svenska ordspråk och kunde göra en parafras.

Igår när jag nötte in ett Credo (mässans mest komplicerade sats både vad gäller text och musik, eftersom det är nya ord och därmed nya toner hela tiden) med flickkören, ställde jag frågan om ingen av flickorna läser latin. Då fick jag veta att latin inte ger några meritpoäng, dvs högskolebehörighet, såvida man inte läser mera än vad som är möjligt att hinna med under gymnasietiden.

Låt mig gissa att ämnen som ger meritpoäng är till exempel matte, fysik, kemi, data och företagsekonomi.
Humanioran är uppenbarligen ingen karriärväg. Jag blev så deppig att tjejerna sa till mig: "Kom igen, Maggan. Vi sjunger lite latin så känns det bättre".

Om du inte vet vad en räknesticka är så förstår du att episoden utspelade sig för väldigt länge sedan.

En helt vanlig torsdagsmorgon

06:30. Jakob åker flygande Subaru nerför uppfarten till vårt hus. Han är millimeter (inte centimeter) från att köra på Cittran. Turligt nog kommer ingen bil på landsvägen.

07:25. Mor, söner och katt försöker till fots/tass ta sig ner för samma backe. Efter att ha ramlat ungefär fem gånger var ger vi upp och åker ner på rumpan istället.

07:56 har vi insett att inte heller skolbussen tar sig fram idag och sätter oss (efter att jag halkat upp och nerför backen en gång till för att hämta bilnycklarna) i bilen. Cittran kom inte uppför backen igår kväll så den står smidigt parkerat längst ner. Dock utan barnstolarna som finns i Subarun. Med en hastighet på 50 km/h kör jag 2 gånger 8 kilometer.

08:50 försöker jag än en gång parkera bilen nedanför backen. Bilen börjar glida och ställer sig på tvären framför grindöppningen. Jag kommer ingen vart.

Jag tar mig ytterligare en gång upp och ner för backen. Bara den som känner till vår uppfart begriper hur avancerat det är. Passar på att borsta tänderna och duscha i väntan på hjälp.

09:25 blir bilen utdragen på vägen av två bönder och en traktor. Jag kör nästan lika långsamt som tidigare 1 ½ mil till jobbet, dock i bris eftersom elsystemet precis hänger sig och sidorutan inte går att stänga. Det känns knappast ens som ett problem....

09:40 är Jakob en hårsmån från att bli påkörd av lastbil som inte går att få stopp på i en korsning.

Annars hände inget särskilt i morse.

Vare sig i norra Norrland eller någon annanstans har jag tidigare upplevt en så svår halka.

Citroën till salu. Obetydlig defekt på elsystemet...

Norrlandsdrömmar

Just nu pågår temat Norrlandsdrömmar P1: s Tendens. Utflyttade norrlänningar berättar och jag sitter i bilen och ler igenkännande. Ikväll intervjuades professorn i ekonomisk historia vid Umeå universitet, Nils-Gustav Lundgren. Han fick i uppdrag av landstingen i Norrland att undersöka hur norrlänningar ser på sina liv. Han har gjort en enkätstudie och framställt ett lyckoindex. Bland annat kom han fram till att skellefte- och piteborna är de lyckligaste norrlänningarna. Man kanske borde flytta dit igen. Fast nej, om jag ska flytta norrut så håller jag mig borta från kusten. Fjällen får det bli.

Mitt liv i poesiform

Jag vet faktiskt inte vem som har skrivit detta. Men snart kanske jag vet.

Allt jag inte vill veta om dig.

Via face book har jag fullständig koll på vilka av mina 195 vänner vars barn har vinterkräksjuka, själva har pms, kokar te, dricker te samt är osams med sina syskon och exmakar. Inte särskilt intressant läsning och framför allt obegripligt att integriteten är så låg. Fast fenomenet har ju i åratal uppenbarat sig i diverse dokusåpor. Syns du så finns du.

Jag har kämpat fruktansvärt mycket med att komma fram till att mitt människovärde inte ligger i att vara duktig. När jag började i skolan var jag länge bäst i klassen. Min första ansträngning gjorde jag i sjunde klass när klassen utökades med elever från byarna, där det fanns några duktiga. I gymnasiet blev det plötsligt tufft och på musikhögskolan var man ju verkligen en medelmåtta. Det tog mig tre-fyra år i arbetslivet innan jag begrep varför jag alltid blev deprimerad en vecka efter att sommarlovet börjat och därmed körena slutat: På flera dagar hade ingen sagt till mig att jag var duktig!

Mitt arbetsliv präglas av att stå i centrum. Ingen som inte gillar det skulle välja mitt yrke. Jag får en hel del skit, det ska sägas, men jag får också mera beröm i mitt arbete än de allra flesta. Mina bästa perioder i livet har varit mina föräldraledigheter. Jag har verkligen trivts med att kliva åt sidan, låta en annan människa vara centrum, själv vara anonym och helt gå upp i att serva denna lilla människa.

Syns du så finns du. Just detta har aldrig varit ett behov för mig.