Religiösa friskolor

Ett större politiskt parti för diskussioner om inskränkta möjligheter att bedriva religiösa friskolor. Det är lite oklart vad de egentligen vill. Den politiska motståndarsidan drar sig förstås inte för att göra politiska poänger av saken. En smula aningslöst med tanke på att båda sidor i olika perioder har varit precis lika pådrivande när det gäller den konfessionslösa skolan.

Självklart är det en viktig diskussion. Kristendomen är inte längre den självklara religionen i Sverige. Naturligtvis måste vi förhålla oss till den verkligheten och göra förändringar både i skolan och på arbetsplatserna.

Det jag förundras över är det vanligt förekommande argumentet att föräldrar inte ska påverka sina barn i religiöst avseende. Jag misstänker att de som säger så själva saknar erfarenhet av religiösa friskolor. Åtminstone de två kristna skolor jag har haft mina barn i, följer strikt läroplanen. De håller en slående hög kunskapsnivå, inte minst i ämnet religion. Påskuppgiften för sexorna är att besöka en kristen gudstjänst och grundligt skriva om den. Åttondeklassaren har hunnit med besök både i moskén och synagogan. Det tummas aldrig på fakta och undervisningen sker ibland närmast på universitetsnivå.

Självklart hade våra pojkar inte hamnat i just den här skolan utan makens och min aktiva medverkan. Fast en betydligt större styrning än den religiösa när det gäller skolval är att skolan har en tydlig inriktning på humanistiska ämnen. Också det en viss medveten påverkan från vår sida.

Jag hade också kunnat tänka mig musikklass, idrottsklass eller matteklass för barnen. Inget av dem hade skett utan vår aktiva handling. Nu har jag ombesörjt deras musikutbildning på annat sätt och på minst lika hög nivå. Vi ägnar oss också mycket åt friluftsliv med våra barn. Både deras musik- och friluftsintresse är i hög grad resultat av medveten påverkan från oss föräldrar. Alla vill väl ge sina barn det bästa man vet. I den mån de blir religiöst indoktrinerade så klarar vi det själva utan skolans hjälp. Vi är för övrigt  rätt bra på att lära dem ifrågasätta och tänka själva också.

Det är inte konstigare om barn har samma tro som sina föräldrar än om de hejar på samma hockeylag som mamma och pappa.

Själv har jag i många år försökt få min arbetsgivare med på tanken att starta en katedralskola (alltså en riktig katedralskola, inte bara till namnet) med kyrkomusik och kristendom som huvudämnen. Jag gör det direkt om jag får möjlighet.

Hej, jag heter Margareta och jag är NIMBY.

Förtätning är det förlösande ordet i Mälardalen. Stockholm och Uppsala ska byggas ihop så att ingen uppstickare längre söderut får en chans att konkurrera om att vara Sveriges ledande storstadsregion. Detta drivs och påhejas av landshövdingar, regional- och kommunalpolitiker från snart sagt alla partier samt av marknadskrafterna. Privata aktörer med mycket pengar men möjligen inte lika mycket intresse av bygden köper upp stora markytor för att exploatera och tjäna ännu mer pengar.

Den lilla människan har inte mycket att säga till om.

I min hemkommun kan man med visst fog påstå att hybris råder. Den saluför sig som landets snabbast växande kommun med en tillväxt på hela 4,7 % under 2015. Varje gång jag kommer till centralorten, det vill säga ungefär en gång i månaden, finner jag antingen en ny rondell eller ett nytt flervåningshus.

Nå, detta berör inte mig personligen. Vad värre är, ska nu även landsbygden exploateras. Medeltida kyrkbyar, sådana vi inte har särskilt många kvar av i landet, ska omges av villamattor.

För "det behövs bostäder". Och alla som tycker att byggandet bör ske med vishet förminskas, förlöjligas och marginaliseras som NIMBYS, det andra förlösande ordet som tydligen är OK att etikettera sina medmänniskor med lite hur som helst. Behovet av att placera sina meningsmotståndare i fack är som bekant stort. Alltså sätts även epitet som byggnadsfientliga, egoister och bakåtsträvare på människor som bara efterfrågar en gnutta eftertanke och besinning i bygghysterin. De som bland annat inser vilka konflikter som kommer att uppstå mellan lantbrukarna och nybyggarna. För det luktar koskit på landet. Och det finns flugor. Och det låter om böndernas fläktar. Och man får inte använda betesmarker och sädesfält som strövområden. Och det kan bli problematiskt om man är allergiker.

Jag har fullkomligt klart för mig att det behöver byggas bostäder. Fast inte så många som det påstås, eftersom Sverige har gott om tomma bostäder. Problemet är att dessa bostäder är belägna i delar av landet där en mångårig landsbygdspolitik från båda de politiska blocken har gjort det mer eller mindre omöjligt att bo. Jag avser de delar av landet som till stor del försörjer storstadsregionerna, men inte får behålla intäkterna. Inte heller får de behålla arbetstillfällena, som centraliseras till storstadsregionerna.

Ett enkelt räkneexempel ger vid handen att om det istället var landets minsta kommun, Bjurholm som hade ökat med 4,7 %, så skulle det innebära 22 nya invånare. Jag är tämligen övertygad om att det inte skulle behöva byggas ett enda nytt hus för att ge dem bostad. Dessutom skulle de nya invånarna bli ofattbart välkomnade och få enormt mycket yta att röra sig på, faktiskt ungefär en halv kvadratkilometer var! Jämför Sorsele kommun som har 0,35 invånare per kvadratkilometer med Sundbyberg som har 5445 invånare per kvadratkilometer. En total skillnad i livskvalitet, men i ärlighetens namn en smula onödigt.

Samtidigt i en annan del av Sverige, där det i dag finns möjlighet att välja mellan att bo i stad, villaområde eller på landet, ska denna valmöjlighet tas ifrån medborgarna. Allt ska förtätas. Och det är de partier som annars gärna talar om valfrihet som driver det hårdast.

Jag kommer aldrig att förstå varför 85 % av landets befolkning ska trängas på en tredjedel av ytan. Många av dem vill ju inte ens, utan skulle inget hellre önska än att kunna flytta tillbaka till glesbygden, eller byta sitt stadsliv mot en lugnare landsbygdsliv.

Stoppa förtätningen. Flytta på jobben istället. Ge vinsterna från skog, vatten och malm tillbaka där de hör hemma och bygg där om det ska byggas.

Och framför allt: Sluta kalla mig för NIMBY!

Sandaler är just vad det är, sa Bull.

Redan på årets andra dag var skandalsökarna igång. Ännu en i raden av larmartiklar om den svenska åldringsvården. De boende på ett äldreboende i Jämtland som hade blivit lovade en trerätters nyårsmiddag fick istället varmkorv med bröd. På sedvanligt sätt delades artikeln i sociala medier och följdes i vanlig ordning av kommentarer om att de besparade pengarna använts till att ta emot flyktingar, eller att Krokoms lokalpolitiker själva kostade på sig en rejäl nyårsmiddag.

Jag som enbart har positiva erfarenheter av äldreomsorgen, tyckte även den här gången att det var märkligt. Jag är både imponerad och fylld av tacksamhet över den stora respekt och generositet som hemtjänst och dagverksamhet ständigt ger prov på. Och jag konstaterar att jag i många andra länder själv skulle ha behövt axla hela ansvaret.

Några dagar senare kom sanningen fram. De boende hade på nyårsafton serverats extra festlig nyårsfrukost och trerätters lunch med bubbel och vacker dukning. Enligt plan skulle det till middag bli korvgryta. På grund av akut personalbrist blev det istället en nödlösning i form av just korv med bröd. Faktiskt serverades hemlagad potatismos också, men det är fakta som inte kom med i nyhetsrapporteringen.

När jag tänker efter så känner jag ingen som har berättat om en egen upplevd dålig erfarenhet av äldreomsorgen, jag hör bara en rad historier. 

Varifrån kommer alla dessa artiklar som larmar om ett Sverige i kris? Som framställer inte bara äldrevården, utan också sjukvården, skolan, arkitekturen, statlig media och Svenska kyrkan som nedmonterad verksamhet, vilka alla har förlorat sina grundbultar, sitt mål och sin mening.

Finns det debattörer/journalister/nyhetstipsare som VILL få Sverige att framstå som ett land i ruin? Och sedan sätta det i samband med invandringen, eller kanske statsministern eller ärkebiskopen?

Jag vet inte. Men jag är tacksam över att bo i Sverige. Och så bör vi nog kontrollera fakta innan vi hjälper till att sprida populistiska skandalartiklar.

Hej media! Här får ni ett tips av mig.

http://www.svt.se/kultur/jag-blir-sa-fruktansvart-illa-berord?cmpid=del%3Apd%3Any%3A20161205%3Ajag-blir-sa-fruktansvart-illa-berord%3Anyh

Fyra år efter att en ung flicka blev attackerad för att hon uppträtt som Lucia i SVT:s Luciamorgon, träder samma modiga tjej fram och ifrågasätter att det spelar någon som helst roll hur Lucia ser ut.

Hur blev det så?

Tja, det är faktiskt media som har gjort luciafirandet till en fråga om utseende. Det skedde redan 1927 då Stockholms dagblad initierade luciafirandet som vi känner det i dag. Det var för övrigt gissningsvis då det myntades att Lucia skulle vara en flicka.

Alltmedan körledarna har jobbat på med att lära in alla luciasångerna i x antal stämmor, lärt såväl Lucia som tärnor och stjärngossar hur man undviker att svimma, hur man uthärdar rinnande stearin i ansikte och händer, hur man går i snygga led och hur man genomför ett luciatåg på ett brandsäkert sätt, så har tidningen Året runt anordnat skönhetstävlingar. Lokaltidningarna ville inte vara sämre och arrangerade samma folkomröstning i varje län och i varje kommun. Skolorna hängde på och anordnade en årlig skönhetstävling där eleverna (!) röstade fram skolans eller klassens Lucia.

Det var kanske bara i kyrkan som Lucia utsågs och ännu utses på rationellt sätt. Det vill säga att man väljer den som ändå står i mitten, vilket avgörs av vilken stämma man sjunger. Eller kanske den som är lika lång som den som ska vara Lucia dagen därpå och den medeltida luciaklänningen med släp och vida ärmar inte hinner ändras. Eller någon annan väsentlig logistik, som exempelvis i vems hem luciakronan befinner sig sedan förra framträdandet.

Hur skulle det vara om media rannsakade sig själva och funderar över vilket ansvar de har? Och vad de kan göra för att ge rätt fokus åt vår fina musiktradition igen?

En sak skulle kunna vara att uppmärksamma de körer som faktiskt sätter musiken i första rummet när det gäller Lucia.

En annan sak skulle kunna vara att exempelvis Året runt samt Sveriges samtliga lokaltidningar inrättar två musikstipendier vardera till årets Lucia respektive stjärngosse. En ansenlig summa pengar att använda för musikstudier på högskole- eller universitetsnivå. Det skulle vara helt i linje med den betydligt äldre stjärngossetraditionen, som långt senare innefattade även Lucia, där medeltidens studenter (pojkar) under julledigheten gick runt i gårdarna för att tjäna ihop pengar till sina studier. De uppförde så kallade stjärngossespel. Precis detta är förebilden för Uppsala domkyrkas gosskörs årliga föreställning Goder afton, mitt herrskap! Ett finstämt stjärngossetåg följt av ett julspex.

Varsågoda, pressen! Jag bjuder på idén. Vem blir först?

PS: Skit i omröstningen. Anlita en professionell jury istället. När ni har utsett årets Lucia och stjärngosse, låt en bra kör sköta sången.

Du är vad du presterar

Jag vet inte vad jag tycker om skolbetygens vara eller inte vara. Självklart ser jag fördelarna med betyg. Jag lämnar dem därhän just nu. För jag möter många skolbarn och ungdomar och ser också stressen och ibland uppgivenheten över att ständigt bli bedömd.

Själv har jag aldrig haft användning av mina grundskole- och gymnasiebetyg. De utbildningar jag har gått har jag blivit antagen till genom praktiska inträdesprov. Jag har inte saknat mina betyg en enda gång sedan de brann upp för fyra och ett halvt år sedan. Däremot har jag dagligen användning av de kunskaper jag fick i skolan. Jag förstår inte hur jag skulle klara mitt arbete utan att ha läst latin, moderna språk, religion och historia, och jag önskar ibland att jag hade mera kunskaper i matte och naturämnen.

Jag frågar mig om kunskapstörst, inlärandets glädje och attityden att alltid göra sitt bästa skulle kunna vara en lika stark drivkraft till kunskapsinhämtning som fina betyg? Tänk om vi körledare skulle betygsätta koristerna varje gång de tog en ton? Hur hämmande skulle det inte vara för den röstliga och musikaliska utvecklingen? Istället är det ju viljan att alltid göra så bra som möjligt ifrån sig, och att göra det tillsammans med andra i en kedja där varje länk behövs, som gör att många unga körer faktiskt presterar på toppnivå.

I vilket fall som helst så undrar jag -för att hämta ett exempel ur verkligheten- hur ett barn som blir betygsatt på varje delmoment, och till och med får ett muntligt betyg på sin kullerbytta, någonsin ska finna glädje i att idrotta.

Om förtroendet för Svenska kyrkan

För den utomstående kanske det verkar som om Svenska kyrkans anställda inte har förtroende för sin ledning.
Och det tycks faktiskt finnas en del som inte har det. Jag tror inte att de är så många men de är mycket högljudda.

Hur man kan gå till sitt arbete varje dag och samtidigt förakta dess högsta ledning är för mig en gåta. Nog för att jag också är kritisk ibland. Jag kan till och med erkänna att även jag tycker att en del märkligheter har kommit från kyrkokansliet. Men dessa ständiga påhopp mot vår ärkebiskop och vårt kyrkokansli, inte sällan med inslag av förtal, ibland till och med lögn. Gärna också kryddade med substantiv och adjektiv som för tankarna till forna öststatsdiktaturer. De är helt ovärdiga och jag har svårt att se något annat syfte än att skada Svenska kyrkan.

Med detta sagt vill jag bara meddela att i alla fall jag är stolt över min arbetsgivare. Över allt vad kyrkan uträttar, över mystiken och liturgin, över att aldrig göra skillnad på människor. Och ödmjukt tacksam över att få bidra till att Svenska kyrkan är landets i särklass största kulturscen. Efter välbehövlig semester ser jag fram emot att tjäna min kyrka ännu ett år.

Cykla med din tonåring

Någon gång tidigare har jag skrivit en reseskildring dag för dag, då jag trott att den kanske kan vara en inspirationskälla för andra, till exempel den här. Nu tänker jag göra det igen.

Yngste sonen skulle levereras till ett fem dagar långt läger på den alltigenom fantastiska Stiftsgården i Rättvik. Maken måste jobba och jag hade ingen lust att köra Lagga-Rättvik t o r två gånger. Istället tog jag med 14-åringen, talade snällt med stiftsgårdens personal som lät mig ha bilen stående där i fyra dygn och gjorde en cykeltur runt Siljan och Orsasjön med Johan. En långsam resa innehållande natur och kultur, motion och historia samt gott om tid för både samtal och egna funderingar. Det var jätteroligt att få se också de små byarna runt Siljan. De flesta av dem hade jag förut ingen aning om.

För att göra resan behöver du
-Cykel med kraftiga däck som klarar grusvägar. Vi valde att hyra treväxlade cyklar med cykelkorgar i Rättvik.
-Cykelhjälm.

Det kan också vara bra att ha
-Cykelväskor. Om du liksom jag tycker att konsumtionssamhället har gått alldeles för långt så lägger du bara ut en fråga på Facebook och får säkert låna. Vi hade varsin cykelväska + cykelkorg. Det räcker gott och väl för fem dagars packning.
-Cykelbyxor. Mina har brunnit upp så jag tillverkade vadderingar av skumgummi och nättyg, som man stoppar in i vilka byxor som helst. Funkar jättebra, åtminstone om byxorna är tighta.
-Cykelhandskar. Jag köpte ett par och klippte dessutom av ett par utslitna längdskidhandskar.
-Siljanskartan med Siljansleden som man köper för 50 pengar på vilken turistinformation som helst.

Alla avstånd är ungefärliga. Jag vet inte exakt hur långt vi cyklade, men cirka 18 mil. Man kan förstås välja bara Siljan eller en dagstur runt bara Orsasjön. Och man kan åka åt valfritt håll. Titta på väderprognosen och se åt vilket håll vindarna blåser. Om du tycker att våra dagsetapper var lagom långa och inte liksom vi har fasta datum att förhålla dig till så är fyra dagar tillräckligt för båda sjöarna. Man kan till exempel börja i Leksand och låta Vikarbyn-Leksand utgöra sista dagsetappen.

Dag 1
Efter bilresa från Lagga, där vi gav oss tid att stanna vid parkeringsfickan i Söderås, 5 km före Rättvik när man kommer från Falun och njuta av den fantastiska utsikten över Siljan, körde vi upp på Rättviks skidbacke där två förtjusta bröder fick åka ett par varv i rodelbanan. Sedan hämtade vi våra cyklar och åkte med den förväntansfulle gossen till Stiftsgården. Klockan var 16:00 och vi bedömde det som visast att lämna Karl i fred på sitt läger. Istället åt vi middag inne i Rättvik innan vi började vår färd.

Utmaningen är att hitta de små vägarna och veta att de inte kommer att ta slut mitt i skogen. Redan före Tällberg förstod vi att skyltarna märkta "Siljansleden" var en vägledning till dessa småvägar. Vi trampade genom sötas små byar som Östanhol och Laknäs och Johan konstaterade snart att man fort blir blind för alla härbren och röda stugknutar. Faktiskt precis som med "pepparkakshusen" de två gånger jag har åkt La route des vins i Alsace. På var och varannan förstukvist stod någon och spelade fiol, om än olika bra.

Leksand var målet för vår korta första dagsetapp och där tog vi in på ett charmigt vandrarhem som också såg ut som en liten dalaby.
Ca 30 km.

Dag 2

Vi hade nu förstått att någon redan hade tänkt ut den resa vi ville göra och att det rimligen borde finnas en karta med cykelvägarna, så vi begav oss till turistinformationen i Leksand. Sonen vet sedan tidigare att varje resa med mamma också är ett kyrksafari. Rättviks kyrka har vi konserterat i ett flertal gånger så den nöjde vi oss att se från utsidan. Även om jag har varit några gånger i Leksand har jag inte besökt kyrkan förut och den ville vi förstås se. Leksands kyrka är verkligen en av landets vackraste och mest speciella kyrkor.

Vi var ännu överrumplade av upptäckten av Siljansleden och missade tyvärr den första valmöjligheten vid Fornby. Den längre vägen längs stranden är förmodligen mycket finare än den väg genom skog som vi tog. Men det var roligt att komma till Siljansnäs och inte minst kyrkan. En mindre energikris utlöstes då det inte fanns några matställen längs vägen. Det avhjälptes tillfälligt genom att stanna och plocka smultron.

Utsikten från Gesundaberget över
Sollerön och nästan hela Siljan
var verkligen lön för mödan!

Väl framme i Gesunda hade vi fortfarande inte ätit mer än en glass och den frukt vi hade med. Vi fick verkligen uppbringa de sista krafterna för att cykla upp till Gesundabergets dalstation. Bara kusin Daniels utsaga om underbar utsikt samt vetskapen om våfflor i toppserveringen fick oss att göra det. Om vi hade varit mätta och energipåfyllda så hade vi nog gått upp men under rådande omständigheter tedde sig linbanan som ett bra alternativ.

Efter våfflor och en tupplur i solen hade krafterna kommit åter och vi cyklade, gnolande på Fäbodpsalm från Sollerön över bron till ön i Siljan som jag velat besöka ända sedan jag som tonåring lärde mig att spela fäbodpsalmen på orgel. Johan håller på med stycket just nu, ett inte helt enkelt stycke ur koordinationssynpunkt.

Vi övernattade på den väldigt fina Sollerö camping. Öns enda (?) restaurang infriade dessvärre de dåliga recensioner jag läst på förhand.Om man som jag är gift med krögare och ekonomiskt beroende av nöjda kunder är det en gåta hur man kan bli så snorkigt bemött.
Ca 45 km.

Dag 3

På campingen erbjöds inte frukost och vi hade inte passerat någon butik sedan Leksand, så det blev överbliven pizza och varsin kopp te till frukost. Efter tre kilometers cykling kunde vi dock inhandla både drickyoghurt och kaffe. Vi ville givetvis gå in i Sollerö kyrka och precis som på alla andra orter vi passerade under resan hölls den öppen för besök. Det är verkligen bra! När vi fick syn på kyrkans första piporgel kunde vi inte låta bli att spela. Luftförsörjningen får man sköta själv med hjälp av en pedal. Altartavlan. föreställande en pelarsal har ett alldeles speciellt djup och är mycket vacker.

Det var faktiskt med ett stygn av sorg i hjärtat som åtminstone jag lämnade Sollerön via den norra bron. I Mora okynnescyklade vi för att hitta vasaloppsspåret som vi båda har åkt på skidor några gånger. Det var mest en kul grej att som omväxling cykla den sista kilometern och in i målet. Vi tittade förstås in i kyrkan också. Det har aldrig funnits tid för det de gånger jag har skidat förbi den.

Zornmuseet var väldigt fint
och lärorikt. Redan Anders Zorn
visste hur man tar en selfie.

Hustrun Emma var möjligen något mer prosaiskt lagd.

Siljansleden är väldigt väl skyltad och bara på några få ställen behöver man tveka hur man ska åka. Utfarten från Mora är ett sådant ställe. Här kan man välja att åka på ena eller andra sidan av Orsasjön och vi blev tvungna att be om hjälp för att hitta till cykelvägen. Om man följer de "vanliga" skyltarna som visar cykelväg till Öna och Östnor och åker bron över Österdalälven så kommer man rätt. Nu vidtog väldigt fina små vägar genom otroligt fina byar. Bonäs, eventuellt Europas längsta radby, är sagolik. Orsa samhälle är i ärlighetens namn den tristaste av de fyra centralorterna runt Siljan, men vägarna på båda sidor av Orsa är kanske de finaste längs hela Siljansleden. Våmhus kyrka fick också ett besök.
Ca 40 km.

Dag 4
Att från vandrarhemmet i Orsa ta sig tillbaka på Siljansleden såg på kartan enkelt ut, men visade sig vara en omöjlig uppgift. Skyltning saknas helt, Vi fick åka in i samhället igen och fråga på turistbyrån. Det förde det goda med sig att vi nu fick komma in i Orsa kyrka som hade hunnit låsas för dagen när vi passerade kvällen före. Trots instruktioner och en orsakarta fick vi fråga ovetande boende i det villaområde vi cyklade igenom, men så småningom hittade vi leden.

Avståndet mellan Orsa och Mora är betydligt kortare på östra sidan av sjön och den här gången gick det fort. Vi passerade i utkanten av Mora och fortsatte med dalahästtillverkningen i Nusnäs som mål. Det var roligt att se och dessutom fick vi resans godaste måltid i den lilla serveringen.

Nu följde en riktigt lång väg med nästan bara skog innan vi kom till Stumsnäs. Kanske inte den roligaste av vägar men definitivt bättre än väg 70. En kort bit strax före Vikarbyn, 500 meter kanske måste man ändå åka på stora vägen och det är lite läskigt. I Vikarbyn tog vi in på ett väldigt trevligt bed and breakfast.
Ca 50 km.

Dag 5

Saker man inte skulle hinna se från bilen.

Även om dag 4 innehöll den längsta etappen hade vi lätt kunnat åka ända till Rättvik. Men vi ville inte störa lillebror och hans läger genom att komma dit i förtid. Vad vi inte visste var att den knappa milen från Vikarbyn bara var en enda nedförsbacke. Dagens cykling tog drygt 20 minuter. Istället hängde vi i Rättvik där tittade på konsthantverk, köpte sallad som vi åt längst ut på långbryggan medan vi pratade om våra fina upplevelser. Att solen sken på oss hela tiden gjorde förstås resan än mer lyckad. Vi avslutade med Rättviksglass innan vi lämnade tillbaka cyklarna och hämtade en lycklig gosse på stiftsgården.

På hemresan gjorde vi en liten omväg till Leksand för att besöka Alfvéngården, för visningstiderna passade när vi var några dagar tidigare. Vi fick en lagom lång visning på en halvtimme som intresserade två gosskorister som sjungit flera av Hugo Alfvéns körarrangemang. Sedan satte vi oss i bilen för att köra hem lagom till ett blixtoväder bröt ut.

Tre timmar senare åkte vi upp på Kärringbacken där en efterlängtad make och far väntade med middag.