Några osorterade tankar om kyrkomusik

För mig är det självklart att kyrkomusik är just kyrkomusik. Alltså musik skriven för kyrkan, med en särskild funktion i gudstjänst eller kyrkokonsert. Därför är jag inte helt bekväm med kyrkomusik i konsertsalar eller profan musik i kyrkan, även om jag nog är ganska liberal när det gäller exempelvis Förklädd gud eller Kung Liljekonvalje i kyrkorummet.

Det är för mig lika självklart att musiken har ett egenvärde också i kyrkan. Vi får lov att framföra musik i kyrkan för musikens egen skull. Bara för att den är bra. Vi behöver inte skämmas för att ta emot applåder. Tro mig, den klassiskt skolade musiker finns inte som känner något annat än ödmjukhet och tacksamhet inför att den nyss genomförda konserten gick bra och blev uppskattad. Människan är andlig, musik är andlighet och andlighet har sin plats i kyrkan. En skönhetsupplevelse är inte sällan också en andlig upplevelse. Den som kan förklara skillnaden mellan religion, liturgi, dramaturgi, mystik, teologi, poesi och konst får gärna göra det. För mig är allt samma sak.

Jag förstår inte heller nödvändigheten av att skilja mellan gudstjänst och konsert. Vi möts i Guds hus för att uppleva skönhet och andlighet. Någon skulle kanske kalla det för kultur.

Jag ser också kyrkans pedagogiska ansvar som en självklarhet. De stora musikerna har i alla tider fostrats i kyrkan och det är vårt uppdrag att få fram nya Bach, Britten och Bäck, så att de nya förmågorna kan skriva ännu mera kyrkomusik- Gud till ära, oss själva och våra medmänniskor till gagn.

Därför är Svenska kyrkan landets i särklass största musikscen. Och jag personligen har inga problem med att kalla den för just en scen.