Hinken tömd- eller är den fylld?

(Jag blev osäker när jag skrev rubriken. Är hinken fylld med saker man vill göra eller fyller man den med saker man har gjort, som man förut ville göra?)

2019 visade sig- helt utan avsikt, bli sommaren då jag gjorde flera av de där sakerna som jag ända sedan gymnasietiden sagt att jag någon gång ska göra:

Åkte midnattsskidåkning i Riksgränsen.

Besteg Kebnekaise.

Stickade mig ett par Karesuandovantar.

Det här projektet är precis påbörjat och lär inte bli klart i år: sy mig en folkdräkt. Visserligen inte den dräkt jag i första hand hade tänkt mig. Men när svägerskan sprang på tyg till livstycke och förkläde för fem kronor styck på loppis, så måste man ju ta sitt ansvar.

Så nu återstår egentligen bara att vara au-pair i Paris i ett år. Det blir när som helst.

Men man dör inte

Kvinnan med handväskan.

Civilkurage är svårt och läskigt och det kostar.

Men man dör inte. 

Och man är i alla fall ingen liten lort.

Min norske far är den som mer än någon annan har lärt mig civilkurage. Att man alltid har rätt att ha en egen åsikt och att det finns tillfällen när man måste framföra den. Jag tror att det har med saken att göra att far var norsk, för det norska folket har upplevt att vara kuvade och på ett helt annat sätt än svenskarna tvingats vara försiktiga med sina åsikter.

Kyrkans ungdom 1980 ungefär. Vi matchade obekymrat palestinasjalar med stars & stripesjackor och ropade ”USA ut ur Vietnam” och ”Sovjet ut ur Afghanistan” lite hur som helst. 

Men vi hade civilkurage.

Fyra-fem år senare gick jag på folkhögskola och musiklinjens kör ombads lussa på frimurarorden i den närbelägna staden. Vi var en grupp som avstod, för vi kunde inte förstå varför vi skulle delta i en verksamhet som inte öppet redovisade vad de sysslade med och där vi tjejer inte var välkomna annat än som underhållning. Kanske en överdriven reaktion, kan jag tycka i dag. 

Men vi hade civilkurage.

I december 2012 blev jag uthängd på Flashback och Avpixlat för att det i SVT:s Luciamorgon, där jag var dirigent och musikalisk ledare, hade förekommit rappare och för att Lucia var mörkhyad. Jag fick ett antal hat- och hotbrev. Det kostade. Jag var lite rädd och orolig för min familj.

Men jag dog inte.

I april 2016 blev jag utnyttjad av extrema politiska röster, för att jag ett halvår tidigare hade sagt ifrån mot rasism. I ett bloginlägg som byggde på förvridna och osanna uppgifter, förtalades Svenska kyrkan. Artikeln spreds som en löpeld och orsakade skada. Flera av mina vänner och bekanta delade den. Eftersom jag visste att jag var den enda som kunde, valde jag att träda fram och avslöja lögnen. Bara några av de som hade delat det ursprungliga blogginlägget hjälpte till att också sprida sanningen. Även några av mina bekanta avstod från att göra det. Det var svårt och läskigt och det kostade.

Men jag dog inte.

Vänner, anhöriga, människor vi möter i arbetet och medmänniskor som har tvingats fly behöver hjälp. Vi står inför en valrörelse som kommer att bli smutsigare än någon av de tidigare. Det finns tillfällen då man måste framföra sin åsikt och inte kan komma undan med att aldrig uttala sig politiskt. Ibland måste man, likt Skorpan göra sådant man inte vågar. För annars är man bara en liten lort.

Det är svårt och läskigt. Och det kostar.

Men man dör inte.

Den där sommaren när man hade gått ut nian.

Visst minns man hur fri man kände sig. Man hade gjort sitt eget skolval och skulle klara sig nästan utan föräldrarna.

Själv flyttade jag hemifrån i slutet av det sommarlovet, eftersom närmaste gymnasium låg åtta mil bort. Mamma skickade med mig matlådor för några dagar när jag tog bussen till stan på söndagskvällarna. Andra hälften av veckan fick man laga maten själv. Det första året åkte jag hem ungefär tre helger av fyra. Andra året blev det 2-2 och tredje året såg inte föräldrarna mig mer än någon helg per månad.

(Vissa söndagskvällar hade pappa kyrkoherden gudstjänst i Bastuträsk. Då åkte jag med honom dit och tog istället rälsbussen till stan. Min gymnasieskola och det närliggande studentrummet var beläget cirka två kilometer före järnvägsstationen. Rälsbussen stannade inte, men om man knackade på hos lokföraren så saktade han ner så att man kunde hoppa av i en snödriva, oftast med rätt många kilo i en ryggsäck.)

Han här hemma som gick ut grundskolan i våras ser vi inte mycket av den här sommaren. Sedan skolavslutningen har varit borta mer än hemma och när han varit hemma har det varit flera här. Är det inte flickvännen så är det dygnslånga LAN med kompisarna eller alpvandring med bäste vännen. Eller volontärarbete på stiftsgården där han konfirmerades för bara ett år sedan. Ett andligt växthus för små spensliga plantor som lätt blir sköra om de växer för fort.

Bor man som vi på landet där den enda busslinjen har uppehåll under sommarlovet så blir det en del skjutsande. Det gör jag så gärna. Nu vet vi vad många av oss har varit säkra på hela tiden: Det är inte ett dugg farligt att curla sina barn. Så länge man också lär dem att ta ansvar för sig själva, sina handlingar och andra människor, så kan man gärna skjutsa dem till världens ände. Bent Hougaard hade fel. De barn som har fått mycket hjälp av sina föräldrar har också klarat sig bäst. De har bäst betyg, bäst karriärer och har i liten utsträckning hamnat i missbruk.

Så jag curlar vidare (och hämtar vid järnvägsstationen).

Och frid på jorden.

Fråga mig inte varför jag dan före dan före dopparedan plötsligt kommer att tänka på den troligtvis enda människa i världen som har kallat moder Teresa för kärring. Det gör man bara inte. Särskilt inte om man är katolik.

Det var i det sommarprogram som fortfarande är det bästa jag har hört. Jag tror att det var hans debutår 1993. Det var första gången jag hörde honom berätta om sin mormor i Finland. Eftersom jag då inte visste att jag skulle höra det X0 antal gånger till, var det fräscht och underhållande. Temat var När saker inte blir som man har tänkt sig. Jag har bara vaga minnen av de övriga saker som inte blivit som han tänkt sig och jag har för länge sedan tröttnat på berättelserna om mormor. Men historien om moder Teresa skrattar jag efter 24 år ännu åt.

”Min skolklass ville göra något fint för världen. Så vi började virka fyrkantiga lappar. Kvadraterna sydde vi ihop till filtar som vi skickade till moder Teresa och hennes gatubarn. Vi virkade fler och fler rutor och skickade fler och fler filtar. Till slut kom det äntligen ett svar från moder Teresa. Och kan ni gissa vad kärringen skrev:

-Sluta skicka filtar. Vet ni hur varmt det är i Calcutta?

Det var ju inte vad vi hade tänkt oss.”

God jul på er. Ha inte så stora förväntningar på julen. Den blir ändå inte som man har tänkt sig. Precis som resten av livet.

Men ganska ofta blir det bättre än man hade tänkt sig.

Ännu en julberättelse

Årets längsta konserthelg är över. Med den äran, om jag får säga det själv och å mina många fina koristers vägnar.
Som vanligt innehöll den ett antal oväntade händelser.

Domkyrkans luciakonsert har fyra olika fasta positioner, som gör att alla besökare i den utsålda konserten någon gång ser kören i närbild.

Jag förflyttar mig från position 3 till position 4 och blir varse att kistorgeln som jag snart ska spela på har dött. Sie ist tot. En snabb överblick säger mig att jag har två hyfsat långa a capellasånger ledda av kollegan Ulric på mig att få igång orgeln. Kollar sladdarna och konstaterar att de är korrekt anslutna. Letar rätt på närmaste vaktmästare och informerar om situationen. Någon minut senare ligger två meter vaktmästare på golvet och drar om sladdarna. Cirka 30 sekunder innan jag ska spela får han igång orgeln.

Och faktum är att jag inte ens blir särskilt nervös. När man ingår i ett rutinerat arbetslag där alla är professionella och vet vad som är deras uppgift, samt ger tusan i att blanda sig i andras kompetens, så löser man det mesta. Och resten löser man med improvisation.

Ska jag vara helt ärlig, så är det alla dessa oväntade händelser som gör att man orkar med att göra samma konserter år efter år.

Läs också: http://foddjuul-giftraab.blogspot.se/2009/12/en-annan-julberattelse.html

Några osorterade tankar om kyrkomusik

För mig är det självklart att kyrkomusik är just kyrkomusik. Alltså musik skriven för kyrkan, med en särskild funktion i gudstjänst eller kyrkokonsert. Därför är jag inte helt bekväm med kyrkomusik i konsertsalar eller profan musik i kyrkan, även om jag nog är ganska liberal när det gäller exempelvis Förklädd gud eller Kung Liljekonvalje i kyrkorummet.

Det är för mig lika självklart att musiken har ett egenvärde också i kyrkan. Vi får lov att framföra musik i kyrkan för musikens egen skull. Bara för att den är bra. Vi behöver inte skämmas för att ta emot applåder. Tro mig, den klassiskt skolade musiker finns inte som känner något annat än ödmjukhet och tacksamhet inför att den nyss genomförda konserten gick bra och blev uppskattad. Människan är andlig, musik är andlighet och andlighet har sin plats i kyrkan. En skönhetsupplevelse är inte sällan också en andlig upplevelse. Den som kan förklara skillnaden mellan religion, liturgi, dramaturgi, mystik, teologi, poesi och konst får gärna göra det. För mig är allt samma sak.

Jag förstår inte heller nödvändigheten av att skilja mellan gudstjänst och konsert. Vi möts i Guds hus för att uppleva skönhet och andlighet. Någon skulle kanske kalla det för kultur.

Jag ser också kyrkans pedagogiska ansvar som en självklarhet. De stora musikerna har i alla tider fostrats i kyrkan och det är vårt uppdrag att få fram nya Bach, Britten och Bäck, så att de nya förmågorna kan skriva ännu mera kyrkomusik- Gud till ära, oss själva och våra medmänniskor till gagn.

Därför är Svenska kyrkan landets i särklass största musikscen. Och jag personligen har inga problem med att kalla den för just en scen.

Riktiga resor med barnen, del 2.

Våra söner har fått välja varsitt resmål i Europa och åka dit med en förälder. Johan, som läser spanska i skolan och gillar Barca, valde förstås Barcelona och åkte dit med sin far för ett och ett halvt år sedan. 

Karl är otroligt intresserad av antiken och hade gärna velat åka till Egypten för att se pyramiderna och Tutankhamuns grav. Det skulle jag också gärna vilja göra, men dels ligger inte Egypten i Europa och dels inväntar vi nog lite lugn i området innan vi åker dit. Istället fick Karl ett besök på den fantastiska utställning som visades i Värtahamnen i vintras. Närmare skatterna än så kommer man nog inte vare sig i Egypten eller på British Museum.

Nå, 13-åringen var inte sen att föreslå Aten så under fem av höstlovets dagar bar det av.

måndag

Enligt principen att tidig avresa spar en hotellnatt och därmed pengar, ringde klockan 04:00 och vi fick skjuts av make/far till Arlanda. Dagen innan hade vi gått över till vintertid vilket gav en välbehövlig extra timme. Eftersom vi skulle upp jättetidigt på söndagen utnyttjades den timmen istället denna natt. Väl framme i Aten blev vi av med timmen igen, men det var ju perfekt att få gå och lägga sig tidigt. Med ett par timmars sömn på flyget så var vi faktiskt i fin form när vi kom fram och ännu bättre morgonen därpå.

Från Atens flygplats åker man enklast med blå tunnelbanelinje 3. Vi skulle till Syntagma, som är moderna Atens centrum där parlamentet ligger. Resan tar 45 minuter och tågen gå en gång i halvtimmen. 

Vårt lilla charmiga hotell hade bästa tänkbara läge. Resorna till och från flygplatsen var de enda vi gjorde på annat sätt än till fots. Hotellet är billigt, enkelt och rent med bra frukost, en underhållande hotellägare samt trevlig och hjälpsam personal. Dock tar hotellet endast emot kontanter. Jag hade möjligen trott att det skulle gälla på fler ställen men så var inte fallet. Det flesta tog emot kort, även American express. Lite lyhört var det och grekerna är kanske inte jättesmidiga när de kommer hem mitt i natten eller börjar arbeta tidigt på morgonen, men världsvan som jag är hade vi givetvis öronproppar med. 

Sonen var alltså helt inställd på att se så många tempel som det bara var möjligt och vi satte igång direkt efter att ha ätit lunch på en av de genuina tavernor som finns överallt. Först köpte vi entrébiljett till Akropolis, eftersom man då för en mindre tilläggssumma under fem dagar får fri entré till en rad andra sevärdheter också. Det vill säga, jag fick, gossen gick in gratis i vuxens sällskap.Det visade sig vara ett smart drag att köpa biljetten på eftermiddagen för nästa morgon var det ganska lång kö till biljettkassan. Hur det är under sommarmånaderna kan man bara föreställa sig.

Kallimarmarosstadion

Zeustemplet och Hadrianus båge blev första besöket och pojken började genast berätta ur den grekiska mytologin. Efter det promenerade vi

genom nationalparken till Kallimarmarostadion som faktiskt är det enda jag verkligen kommer ihåg från mitt enda eller möjligen mina två besök i Aten för mer än 30 år sedan (det har visat sig finnas två personer som tycker sig minnas att de varit där med mig). Den antika stadion i marmor har aldrig lämnat min näthinna. Jag minns hur jag länge satt på en av de översta åskådarplatserna och bara stirrade, så fascinerad var jag. Det var stort att få visa yngste sonen som blev lika tagen. I stadion finns också ett litet OS-museum.

Metropoliskatedralen

Nu hade det blivit mörkt och vi var lite trötta. Men vi beslutade oss för att se katedralen Metropoli innan dagen var över. Lika vacker som andra ortodoxa kyrkor och som vanligt ingen orgel. I kvarteret fanns flera butiker som sålde ikoner, rökelsekar och liturgiska kläder. Avslutningsvis middag på taverna nära hotellet innan vi somnade gott.

tisdag

Karl vilade inte i onödan. Han ville se allt. Jag tror inte att jag någonsin har hållit så högt tempo på en resa. Det här var dagen då vi skulle se Akropolis, Vi startade tidigt och hade med lunchmatsäck och vatten.

Herodes Atticus odeion

Dionysosteatern är verkligen inte någon av Akropolis höjdpunkter. Herodes Atticus

odeion är däremot en betydligt mer välbehållen och fantastiskt fin teater. Det hade varit roligt att se en föreställning där, men de hade slutat ges för säsongen veckan innan. Och det var nog lika bra, för det hade varit för kyligt att sitta stilla där i flera timmar på kvällen. Sonen guidade mig till Athena NIkes tempel, Erechteion och naturligtvis Parthenon, och underhöll alltjämt med berättelser som han läst sig till. Hans intresse för antiken började med att han läste fantasyserien Percy Jackson, där den grekiska mytologin utspelar sig i nutid.

Vi åt vår lunchmatsäck vid foten av Fillopápposkullen och begav oss sedan till nya akropolismuseet. Uppe på Akropolis finns byggnaden till det gamla museet kvar och man förstår att den var alldeles för liten. Det nya museet öppnade, kraftigt försenat 2009. Det måste ha varit en syn för atenarna när skulpturer och pelare hissades ner för från kullen med lyftkran. Anledningen till förseningen var förutom marktvister att man givetvis gjorde flera fynd vid bygget som orsakade arkeologiska utgrävningar. Känner jag igen det från min arbetsplats?

Nästa mål var den högsta av stadens tre kullar, Lykavitoskullen. Upp på den tar man sig antingen till fots eller med bergbana. Men bara att komma till bergbanans dalstation kräver en rejäl promenad i brant uppförsbacke, om man nu inte tar taxi. Vi valde bergbanan upp och apostlahästarna ner. Vacker utsikt, besök i den lilla kyrkan och mat i restaurangens kafédel.

På vägen tillbaka gick vi ner i Syntagma tunnelbanestation. När tunnelbanan skulle byggas ut hittades (förstås) många föremål och gravar. Lösningen blev att kombinera station med museum. Glasväggen mot utgrävningarna är magnifik, men frågan är vad den gamle grek som visade sig vara begravd i tunnelbanan och ligger till allmän beskådan skulle ha sagt.

onsdag

Vi fick tips av en vän och kollegas grekiska flickvän om Interactive tour at the ancient agora på Hellenic Cosmos. Det är ett planetarium där vi fick se hur den antika agoran kan ha sett ut under tre olika tidsperioder. Mycket lärorikt och intressant men det krävdes stor viljeansträngning för att ta sig dit. Atenarna själva tycks inte ha en aning om att teatern existerar och än mindre om var den ligger. Hemsidan gav inte mycket  vägledning om vilken tid föreställningen visades på engelska, e-post gav inga eller obegripliga svar och när jag ringde möttes jag av ett långt meddelande på grekiska som avslutades med "for English, press 9", vilket jag givetvis gjorde varefter ett nytt meddelande på grekiska lästes upp. Jag bad hotellportieren om hjälp och hon fick efter flera samtal information om att vi kunde ansluta till en skolklass och få hörlurar med engelskt tal. Däremot hade hon inte en aning om var på den långa Pireos street som teatern låg. Hennes gissning på en och en halv kilometers promenad visade sig istället vara en knapp halvmil, varav en lång sträcka längs den bullriga, hårt trafikerade och luftförorenade gatan.

Över huvud taget förvånas man över de stora gator som går rakt genom staden. Ringlinjer tycks inte ha kommit till atenarnas kännedom ännu. Ibland är man tvungen att promenera längs gator som liknar Essingeleden. Luft- och ljudföroreningen är många gånger jobbigare än själva promenaden, i alla fall för två lantisar från Lagga.

Efter lunch med osedvanligt galen och rolig inkastare på tavernan fortsatte vi oförtrutet med att först se Kerameikos och sedan agoran (marknadsplatsen) i verkligheten. Det blev levande efter att ha sett den interaktiva filmen på förmiddagen. Agrippas odeion med agoramuseet är fint men allra finast är Hefaistostemplet, som är det bäst bevarade klassiska templet i Grekland.

Läsaren kanske tycker att jag körde väl hårt med trettonåringen, men ni ska veta att det närmast var tvärtom. Varje gång jag tänkte att jag inte orkar ett museum till så sa han: "Det vill jag se". Så vi styrde stegen mot Romerska agoran och Vindarnas torn och passade på att se Hadrianus bibliotek på vägen. Romarna flyttade alltså marknadsplatsen till ett nytt ställe, som visserligen var betydligt mindre än den antika agoran men lämpade sig bättre för butiker.

Efter all mytologi tyckte vi att vi behövde lite kristen renlärighet, vila för benen och andlig spis, så vi besökte Svenska kyrkan som låg nära vårt hotell, träffade gamle bekante kyrkoherden Björn, drack svenskt kaffe och sjöng några psalmer.

Sokrates hade ändå en trerummare.
Hoppas att vi inte hamnar i fängelset.

Efter middag somnade vi snabbt på hotellet.

  

torsdag

Det var dags att bestiga Filoppáposkullen, en betydligt enklare klättring än Lykavitos. Å, vilken fin upplevelse! Solen sken på oss och det var den varmaste dagen i ett annars ganska kyligt Aten. Här fick vi den finaste utsikten och kände verkligt historiska vingslag vid Sokrates fängelse där han tros ha suttit innan han själv fick tömma giftbägaren, och vid demokratins födelseplats Pnyx där de första demokratiska kongresserna hölls.

Utsikt över Akropolis och Lykavitoskullen.

Kvinnofigur i marmor.

Efter matsäckslunch på kullen var egentligen planen Arkeologiska nationalmuseet, men några damer i Svenska kyrkan som tyckte att det var roligt med Karls antikintresse, tipsade om Museet för kykladisk konst, där den verkligt gamla konsten finns. Vi talar alltså om 3200-2000 före Kristus. Det tyckte Karl lät spännande och beslöt sig för att följa deras råd. Och det var verkligen intressant med en helt annan stil på konsten. Vi tyckte mycket om de skira figurerna. 

Parthenon på kvällen.

Nu var det inte många timmar kvar att se Aten. Till och med pojken började känna sig fullmatad med intryck. Vi var överens om att det kändes som om vi varit i Aten i minst en vecka. Det var då vi kom på att ingen hade tittat på eller stämplat våra femdagarsbiljetter när vi gick in på Akropolis, vilket nogsamt hade skett på de andra ställena. Så vi var lite civilt olydiga och gick dit igen för att uppleva Akropolis i solnedgång. Det var fint och stämningsfullt ända tills en armé av soldater kom marscherandes uppför berget i någon urlöjlig marschgång. Först blev jag faktiskt rädd och trodde att något hemskt var i görningen. Men sedan förstod vi att det var flaggan som skulle halas. Detta skedde till något som ytterst eventuellt kan ha varit Greklands nationalsång, men inte en ton gick att urskilja ur brölet som militärerna utstötte. Det var bara oseriöst, låg kvalitet och larvigt. Fast vi fick oss ett gott skratt.

Vi åt en sista middag då sonen passade på att äta bläckfisk innan vi gick till vila den sista kvällen i de tusen lerkrukornas stad.

fredag

Endast en sista frukost (sa jag att vi åt tzatziki tre gånger om dagen?) återstod innan det var dags att säga farväl till den glade hotellägaren och ge oss iväg till flygplatsen. På flyget satt vi bredvid en pratglad grekisk man på väg till sin hustru som arbetar i Chicago. Där ska han stanna i ett halvår innan det är dags att återvända till ön i grekiska arkipelagen där han driver en pizzeria sex månader om året. Han gav oss sitt visitkort och lovade bjuda på pizza när vi kommer på besök.

Visst kan man göra kulturella resor med barn! Läs också: Riktiga resor med barnen, del 1.

Kära Svenska kyrkan,

Foto: Morgan Sandberg

jag vill tacka för allt jag har fått av dig.

Under uppväxten var du min stora trygghet. Jag växte upp alldeles intill ditt tempel. När andra tyckte att kyrkogården var läskig, tog jag tryggt genaste vägen hem till prästgården efter att sena kvällar ha suttit ensam i kyrkan och övat orgel med fullt register.

Du lärde mig att stå för den jag är, det jag tror på och det jag tycker- även när det stormar. Tack vare dig och tiden i Kyrkans ungdom (och tack vare min modige far kyrkoherden) vågar jag i dag ta strid mot rasism och annan orätt.

I mitt yrkesliv har jag allt att tacka dig för. Jag skulle inte ha kommit någon vart om det inte varit för dig, Svenska kyrkan. Du ger plats för konsten. Du har gett mig en plattform för det jag brinner för.

Jag älskar din gudstjänst, den som inte beror på mänskliga prestationer, utan på liturgi, dramaturgi och mystik. Ordet, musiken- allt det där som vi kallar för andlighet och som i alla fall inte jag kan skilja åt.

Jag är också omåttligt stolt över hur du verkar i samhället och i världen. Hur du går in där statens och kommunens resurser inte räcker till. Hur du finns till för alla, utan att fråga efter religion, ras eller något annat förutom medmänniskan.

Ibland tycker jag förstås att det blir lite fel. Jag är frågande inför en del saker. Och det ger jag då och då uttryck för.

Men nu tycker jag kanske att det har blivit lite väl mycket gnäll. Och att allt bra du gör hamnar skuggan. Nästan som om det inte fanns.

Så jag ville bara skriva det här.

Tack, Svenska kyrkan!

Religiösa friskolor

Ett större politiskt parti för diskussioner om inskränkta möjligheter att bedriva religiösa friskolor. Det är lite oklart vad de egentligen vill. Den politiska motståndarsidan drar sig förstås inte för att göra politiska poänger av saken. En smula aningslöst med tanke på att båda sidor i olika perioder har varit precis lika pådrivande när det gäller den konfessionslösa skolan.

Självklart är det en viktig diskussion. Kristendomen är inte längre den självklara religionen i Sverige. Naturligtvis måste vi förhålla oss till den verkligheten och göra förändringar både i skolan och på arbetsplatserna.

Det jag förundras över är det vanligt förekommande argumentet att föräldrar inte ska påverka sina barn i religiöst avseende. Jag misstänker att de som säger så själva saknar erfarenhet av religiösa friskolor. Åtminstone de två kristna skolor jag har haft mina barn i, följer strikt läroplanen. De håller en slående hög kunskapsnivå, inte minst i ämnet religion. Påskuppgiften för sexorna är att besöka en kristen gudstjänst och grundligt skriva om den. Åttondeklassaren har hunnit med besök både i moskén och synagogan. Det tummas aldrig på fakta och undervisningen sker ibland närmast på universitetsnivå.

Självklart hade våra pojkar inte hamnat i just den här skolan utan makens och min aktiva medverkan. Fast en betydligt större styrning än den religiösa när det gäller skolval är att skolan har en tydlig inriktning på humanistiska ämnen. Också det en viss medveten påverkan från vår sida.

Jag hade också kunnat tänka mig musikklass, idrottsklass eller matteklass för barnen. Inget av dem hade skett utan vår aktiva handling. Nu har jag ombesörjt deras musikutbildning på annat sätt och på minst lika hög nivå. Vi ägnar oss också mycket åt friluftsliv med våra barn. Både deras musik- och friluftsintresse är i hög grad resultat av medveten påverkan från oss föräldrar. Alla vill väl ge sina barn det bästa man vet. I den mån de blir religiöst indoktrinerade så klarar vi det själva utan skolans hjälp. Vi är för övrigt  rätt bra på att lära dem ifrågasätta och tänka själva också.

Det är inte konstigare om barn har samma tro som sina föräldrar än om de hejar på samma hockeylag som mamma och pappa.

Själv har jag i många år försökt få min arbetsgivare med på tanken att starta en katedralskola (alltså en riktig katedralskola, inte bara till namnet) med kyrkomusik och kristendom som huvudämnen. Jag gör det direkt om jag får möjlighet.

Hej, jag heter Margareta och jag är NIMBY.

Förtätning är det förlösande ordet i Mälardalen. Stockholm och Uppsala ska byggas ihop så att ingen uppstickare längre söderut får en chans att konkurrera om att vara Sveriges ledande storstadsregion. Detta drivs och påhejas av landshövdingar, regional- och kommunalpolitiker från snart sagt alla partier samt av marknadskrafterna. Privata aktörer med mycket pengar men möjligen inte lika mycket intresse av bygden köper upp stora markytor för att exploatera och tjäna ännu mer pengar.

Den lilla människan har inte mycket att säga till om.

I min hemkommun kan man med visst fog påstå att hybris råder. Den saluför sig som landets snabbast växande kommun med en tillväxt på hela 4,7 % under 2015. Varje gång jag kommer till centralorten, det vill säga ungefär en gång i månaden, finner jag antingen en ny rondell eller ett nytt flervåningshus.

Nå, detta berör inte mig personligen. Vad värre är, ska nu även landsbygden exploateras. Medeltida kyrkbyar, sådana vi inte har särskilt många kvar av i landet, ska omges av villamattor.

För "det behövs bostäder". Och alla som tycker att byggandet bör ske med vishet förminskas, förlöjligas och marginaliseras som NIMBYS, det andra förlösande ordet som tydligen är OK att etikettera sina medmänniskor med lite hur som helst. Behovet av att placera sina meningsmotståndare i fack är som bekant stort. Alltså sätts även epitet som byggnadsfientliga, egoister och bakåtsträvare på människor som bara efterfrågar en gnutta eftertanke och besinning i bygghysterin. De som bland annat inser vilka konflikter som kommer att uppstå mellan lantbrukarna och nybyggarna. För det luktar koskit på landet. Och det finns flugor. Och det låter om böndernas fläktar. Och man får inte använda betesmarker och sädesfält som strövområden. Och det kan bli problematiskt om man är allergiker.

Jag har fullkomligt klart för mig att det behöver byggas bostäder. Fast inte så många som det påstås, eftersom Sverige har gott om tomma bostäder. Problemet är att dessa bostäder är belägna i delar av landet där en mångårig landsbygdspolitik från båda de politiska blocken har gjort det mer eller mindre omöjligt att bo. Jag avser de delar av landet som till stor del försörjer storstadsregionerna, men inte får behålla intäkterna. Inte heller får de behålla arbetstillfällena, som centraliseras till storstadsregionerna.

Ett enkelt räkneexempel ger vid handen att om det istället var landets minsta kommun, Bjurholm som hade ökat med 4,7 %, så skulle det innebära 22 nya invånare. Jag är tämligen övertygad om att det inte skulle behöva byggas ett enda nytt hus för att ge dem bostad. Dessutom skulle de nya invånarna bli ofattbart välkomnade och få enormt mycket yta att röra sig på, faktiskt ungefär en halv kvadratkilometer var! Jämför Sorsele kommun som har 0,35 invånare per kvadratkilometer med Sundbyberg som har 5445 invånare per kvadratkilometer. En total skillnad i livskvalitet, men i ärlighetens namn en smula onödigt.

Samtidigt i en annan del av Sverige, där det i dag finns möjlighet att välja mellan att bo i stad, villaområde eller på landet, ska denna valmöjlighet tas ifrån medborgarna. Allt ska förtätas. Och det är de partier som annars gärna talar om valfrihet som driver det hårdast.

Jag kommer aldrig att förstå varför 85 % av landets befolkning ska trängas på en tredjedel av ytan. Många av dem vill ju inte ens, utan skulle inget hellre önska än att kunna flytta tillbaka till glesbygden, eller byta sitt stadsliv mot en lugnare landsbygdsliv.

Stoppa förtätningen. Flytta på jobben istället. Ge vinsterna från skog, vatten och malm tillbaka där de hör hemma och bygg där om det ska byggas.

Och framför allt: Sluta kalla mig för NIMBY!

Sandaler är just vad det är, sa Bull.

Redan på årets andra dag var skandalsökarna igång. Ännu en i raden av larmartiklar om den svenska åldringsvården. De boende på ett äldreboende i Jämtland som hade blivit lovade en trerätters nyårsmiddag fick istället varmkorv med bröd. På sedvanligt sätt delades artikeln i sociala medier och följdes i vanlig ordning av kommentarer om att de besparade pengarna använts till att ta emot flyktingar, eller att Krokoms lokalpolitiker själva kostade på sig en rejäl nyårsmiddag.

Jag som enbart har positiva erfarenheter av äldreomsorgen, tyckte även den här gången att det var märkligt. Jag är både imponerad och fylld av tacksamhet över den stora respekt och generositet som hemtjänst och dagverksamhet ständigt ger prov på. Och jag konstaterar att jag i många andra länder själv skulle ha behövt axla hela ansvaret.

Några dagar senare kom sanningen fram. De boende hade på nyårsafton serverats extra festlig nyårsfrukost och trerätters lunch med bubbel och vacker dukning. Enligt plan skulle det till middag bli korvgryta. På grund av akut personalbrist blev det istället en nödlösning i form av just korv med bröd. Faktiskt serverades hemlagad potatismos också, men det är fakta som inte kom med i nyhetsrapporteringen.

När jag tänker efter så känner jag ingen som har berättat om en egen upplevd dålig erfarenhet av äldreomsorgen, jag hör bara en rad historier. 

Varifrån kommer alla dessa artiklar som larmar om ett Sverige i kris? Som framställer inte bara äldrevården, utan också sjukvården, skolan, arkitekturen, statlig media och Svenska kyrkan som nedmonterad verksamhet, vilka alla har förlorat sina grundbultar, sitt mål och sin mening.

Finns det debattörer/journalister/nyhetstipsare som VILL få Sverige att framstå som ett land i ruin? Och sedan sätta det i samband med invandringen, eller kanske statsministern eller ärkebiskopen?

Jag vet inte. Men jag är tacksam över att bo i Sverige. Och så bör vi nog kontrollera fakta innan vi hjälper till att sprida populistiska skandalartiklar.

Hej media! Här får ni ett tips av mig.

http://www.svt.se/kultur/jag-blir-sa-fruktansvart-illa-berord?cmpid=del%3Apd%3Any%3A20161205%3Ajag-blir-sa-fruktansvart-illa-berord%3Anyh

Fyra år efter att en ung flicka blev attackerad för att hon uppträtt som Lucia i SVT:s Luciamorgon, träder samma modiga tjej fram och ifrågasätter att det spelar någon som helst roll hur Lucia ser ut.

Hur blev det så?

Tja, det är faktiskt media som har gjort luciafirandet till en fråga om utseende. Det skedde redan 1927 då Stockholms dagblad initierade luciafirandet som vi känner det i dag. Det var för övrigt gissningsvis då det myntades att Lucia skulle vara en flicka.

Alltmedan körledarna har jobbat på med att lära in alla luciasångerna i x antal stämmor, lärt såväl Lucia som tärnor och stjärngossar hur man undviker att svimma, hur man uthärdar rinnande stearin i ansikte och händer, hur man går i snygga led och hur man genomför ett luciatåg på ett brandsäkert sätt, så har tidningen Året runt anordnat skönhetstävlingar. Lokaltidningarna ville inte vara sämre och arrangerade samma folkomröstning i varje län och i varje kommun. Skolorna hängde på och anordnade en årlig skönhetstävling där eleverna (!) röstade fram skolans eller klassens Lucia.

Det var kanske bara i kyrkan som Lucia utsågs och ännu utses på rationellt sätt. Det vill säga att man väljer den som ändå står i mitten, vilket avgörs av vilken stämma man sjunger. Eller kanske den som är lika lång som den som ska vara Lucia dagen därpå och den medeltida luciaklänningen med släp och vida ärmar inte hinner ändras. Eller någon annan väsentlig logistik, som exempelvis i vems hem luciakronan befinner sig sedan förra framträdandet.

Hur skulle det vara om media rannsakade sig själva och funderar över vilket ansvar de har? Och vad de kan göra för att ge rätt fokus åt vår fina musiktradition igen?

En sak skulle kunna vara att uppmärksamma de körer som faktiskt sätter musiken i första rummet när det gäller Lucia.

En annan sak skulle kunna vara att exempelvis Året runt samt Sveriges samtliga lokaltidningar inrättar två musikstipendier vardera till årets Lucia respektive stjärngosse. En ansenlig summa pengar att använda för musikstudier på högskole- eller universitetsnivå. Det skulle vara helt i linje med den betydligt äldre stjärngossetraditionen, som långt senare innefattade även Lucia, där medeltidens studenter (pojkar) under julledigheten gick runt i gårdarna för att tjäna ihop pengar till sina studier. De uppförde så kallade stjärngossespel. Precis detta är förebilden för Uppsala domkyrkas gosskörs årliga föreställning Goder afton, mitt herrskap! Ett finstämt stjärngossetåg följt av ett julspex.

Varsågoda, pressen! Jag bjuder på idén. Vem blir först?

PS: Skit i omröstningen. Anlita en professionell jury istället. När ni har utsett årets Lucia och stjärngosse, låt en bra kör sköta sången.

Du är vad du presterar

Jag vet inte vad jag tycker om skolbetygens vara eller inte vara. Självklart ser jag fördelarna med betyg. Jag lämnar dem därhän just nu. För jag möter många skolbarn och ungdomar och ser också stressen och ibland uppgivenheten över att ständigt bli bedömd.

Själv har jag aldrig haft användning av mina grundskole- och gymnasiebetyg. De utbildningar jag har gått har jag blivit antagen till genom praktiska inträdesprov. Jag har inte saknat mina betyg en enda gång sedan de brann upp för fyra och ett halvt år sedan. Däremot har jag dagligen användning av de kunskaper jag fick i skolan. Jag förstår inte hur jag skulle klara mitt arbete utan att ha läst latin, moderna språk, religion och historia, och jag önskar ibland att jag hade mera kunskaper i matte och naturämnen.

Jag frågar mig om kunskapstörst, inlärandets glädje och attityden att alltid göra sitt bästa skulle kunna vara en lika stark drivkraft till kunskapsinhämtning som fina betyg? Tänk om vi körledare skulle betygsätta koristerna varje gång de tog en ton? Hur hämmande skulle det inte vara för den röstliga och musikaliska utvecklingen? Istället är det ju viljan att alltid göra så bra som möjligt ifrån sig, och att göra det tillsammans med andra i en kedja där varje länk behövs, som gör att många unga körer faktiskt presterar på toppnivå.

I vilket fall som helst så undrar jag -för att hämta ett exempel ur verkligheten- hur ett barn som blir betygsatt på varje delmoment, och till och med får ett muntligt betyg på sin kullerbytta, någonsin ska finna glädje i att idrotta.

Om förtroendet för Svenska kyrkan

För den utomstående kanske det verkar som om Svenska kyrkans anställda inte har förtroende för sin ledning.
Och det tycks faktiskt finnas en del som inte har det. Jag tror inte att de är så många men de är mycket högljudda.

Hur man kan gå till sitt arbete varje dag och samtidigt förakta dess högsta ledning är för mig en gåta. Nog för att jag också är kritisk ibland. Jag kan till och med erkänna att även jag tycker att en del märkligheter har kommit från kyrkokansliet. Men dessa ständiga påhopp mot vår ärkebiskop och vårt kyrkokansli, inte sällan med inslag av förtal, ibland till och med lögn. Gärna också kryddade med substantiv och adjektiv som för tankarna till forna öststatsdiktaturer. De är helt ovärdiga och jag har svårt att se något annat syfte än att skada Svenska kyrkan.

Med detta sagt vill jag bara meddela att i alla fall jag är stolt över min arbetsgivare. Över allt vad kyrkan uträttar, över mystiken och liturgin, över att aldrig göra skillnad på människor. Och ödmjukt tacksam över att få bidra till att Svenska kyrkan är landets i särklass största kulturscen. Efter välbehövlig semester ser jag fram emot att tjäna min kyrka ännu ett år.

Cykla med din tonåring

Någon gång tidigare har jag skrivit en reseskildring dag för dag, då jag trott att den kanske kan vara en inspirationskälla för andra, till exempel den här. Nu tänker jag göra det igen.

Yngste sonen skulle levereras till ett fem dagar långt läger på den alltigenom fantastiska Stiftsgården i Rättvik. Maken måste jobba och jag hade ingen lust att köra Lagga-Rättvik t o r två gånger. Istället tog jag med 14-åringen, talade snällt med stiftsgårdens personal som lät mig ha bilen stående där i fyra dygn och gjorde en cykeltur runt Siljan och Orsasjön med Johan. En långsam resa innehållande natur och kultur, motion och historia samt gott om tid för både samtal och egna funderingar. Det var jätteroligt att få se också de små byarna runt Siljan. De flesta av dem hade jag förut ingen aning om.

För att göra resan behöver du
-Cykel med kraftiga däck som klarar grusvägar. Vi valde att hyra treväxlade cyklar med cykelkorgar i Rättvik.
-Cykelhjälm.

Det kan också vara bra att ha
-Cykelväskor. Om du liksom jag tycker att konsumtionssamhället har gått alldeles för långt så lägger du bara ut en fråga på Facebook och får säkert låna. Vi hade varsin cykelväska + cykelkorg. Det räcker gott och väl för fem dagars packning.
-Cykelbyxor. Mina har brunnit upp så jag tillverkade vadderingar av skumgummi och nättyg, som man stoppar in i vilka byxor som helst. Funkar jättebra, åtminstone om byxorna är tighta.
-Cykelhandskar. Jag köpte ett par och klippte dessutom av ett par utslitna längdskidhandskar.
-Siljanskartan med Siljansleden som man köper för 50 pengar på vilken turistinformation som helst.

Alla avstånd är ungefärliga. Jag vet inte exakt hur långt vi cyklade, men cirka 18 mil. Man kan förstås välja bara Siljan eller en dagstur runt bara Orsasjön. Och man kan åka åt valfritt håll. Titta på väderprognosen och se åt vilket håll vindarna blåser. Om du tycker att våra dagsetapper var lagom långa och inte liksom vi har fasta datum att förhålla dig till så är fyra dagar tillräckligt för båda sjöarna. Man kan till exempel börja i Leksand och låta Vikarbyn-Leksand utgöra sista dagsetappen.

Dag 1
Efter bilresa från Lagga, där vi gav oss tid att stanna vid parkeringsfickan i Söderås, 5 km före Rättvik när man kommer från Falun och njuta av den fantastiska utsikten över Siljan, körde vi upp på Rättviks skidbacke där två förtjusta bröder fick åka ett par varv i rodelbanan. Sedan hämtade vi våra cyklar och åkte med den förväntansfulle gossen till Stiftsgården. Klockan var 16:00 och vi bedömde det som visast att lämna Karl i fred på sitt läger. Istället åt vi middag inne i Rättvik innan vi började vår färd.

Utmaningen är att hitta de små vägarna och veta att de inte kommer att ta slut mitt i skogen. Redan före Tällberg förstod vi att skyltarna märkta "Siljansleden" var en vägledning till dessa småvägar. Vi trampade genom sötas små byar som Östanhol och Laknäs och Johan konstaterade snart att man fort blir blind för alla härbren och röda stugknutar. Faktiskt precis som med "pepparkakshusen" de två gånger jag har åkt La route des vins i Alsace. På var och varannan förstukvist stod någon och spelade fiol, om än olika bra.

Leksand var målet för vår korta första dagsetapp och där tog vi in på ett charmigt vandrarhem som också såg ut som en liten dalaby.
Ca 30 km.

Dag 2

Vi hade nu förstått att någon redan hade tänkt ut den resa vi ville göra och att det rimligen borde finnas en karta med cykelvägarna, så vi begav oss till turistinformationen i Leksand. Sonen vet sedan tidigare att varje resa med mamma också är ett kyrksafari. Rättviks kyrka har vi konserterat i ett flertal gånger så den nöjde vi oss att se från utsidan. Även om jag har varit några gånger i Leksand har jag inte besökt kyrkan förut och den ville vi förstås se. Leksands kyrka är verkligen en av landets vackraste och mest speciella kyrkor.

Vi var ännu överrumplade av upptäckten av Siljansleden och missade tyvärr den första valmöjligheten vid Fornby. Den längre vägen längs stranden är förmodligen mycket finare än den väg genom skog som vi tog. Men det var roligt att komma till Siljansnäs och inte minst kyrkan. En mindre energikris utlöstes då det inte fanns några matställen längs vägen. Det avhjälptes tillfälligt genom att stanna och plocka smultron.

Utsikten från Gesundaberget över
Sollerön och nästan hela Siljan
var verkligen lön för mödan!

Väl framme i Gesunda hade vi fortfarande inte ätit mer än en glass och den frukt vi hade med. Vi fick verkligen uppbringa de sista krafterna för att cykla upp till Gesundabergets dalstation. Bara kusin Daniels utsaga om underbar utsikt samt vetskapen om våfflor i toppserveringen fick oss att göra det. Om vi hade varit mätta och energipåfyllda så hade vi nog gått upp men under rådande omständigheter tedde sig linbanan som ett bra alternativ.

Efter våfflor och en tupplur i solen hade krafterna kommit åter och vi cyklade, gnolande på Fäbodpsalm från Sollerön över bron till ön i Siljan som jag velat besöka ända sedan jag som tonåring lärde mig att spela fäbodpsalmen på orgel. Johan håller på med stycket just nu, ett inte helt enkelt stycke ur koordinationssynpunkt.

Vi övernattade på den väldigt fina Sollerö camping. Öns enda (?) restaurang infriade dessvärre de dåliga recensioner jag läst på förhand.Om man som jag är gift med krögare och ekonomiskt beroende av nöjda kunder är det en gåta hur man kan bli så snorkigt bemött.
Ca 45 km.

Dag 3

På campingen erbjöds inte frukost och vi hade inte passerat någon butik sedan Leksand, så det blev överbliven pizza och varsin kopp te till frukost. Efter tre kilometers cykling kunde vi dock inhandla både drickyoghurt och kaffe. Vi ville givetvis gå in i Sollerö kyrka och precis som på alla andra orter vi passerade under resan hölls den öppen för besök. Det är verkligen bra! När vi fick syn på kyrkans första piporgel kunde vi inte låta bli att spela. Luftförsörjningen får man sköta själv med hjälp av en pedal. Altartavlan. föreställande en pelarsal har ett alldeles speciellt djup och är mycket vacker.

Det var faktiskt med ett stygn av sorg i hjärtat som åtminstone jag lämnade Sollerön via den norra bron. I Mora okynnescyklade vi för att hitta vasaloppsspåret som vi båda har åkt på skidor några gånger. Det var mest en kul grej att som omväxling cykla den sista kilometern och in i målet. Vi tittade förstås in i kyrkan också. Det har aldrig funnits tid för det de gånger jag har skidat förbi den.

Zornmuseet var väldigt fint
och lärorikt. Redan Anders Zorn
visste hur man tar en selfie.

Hustrun Emma var möjligen något mer prosaiskt lagd.

Siljansleden är väldigt väl skyltad och bara på några få ställen behöver man tveka hur man ska åka. Utfarten från Mora är ett sådant ställe. Här kan man välja att åka på ena eller andra sidan av Orsasjön och vi blev tvungna att be om hjälp för att hitta till cykelvägen. Om man följer de "vanliga" skyltarna som visar cykelväg till Öna och Östnor och åker bron över Österdalälven så kommer man rätt. Nu vidtog väldigt fina små vägar genom otroligt fina byar. Bonäs, eventuellt Europas längsta radby, är sagolik. Orsa samhälle är i ärlighetens namn den tristaste av de fyra centralorterna runt Siljan, men vägarna på båda sidor av Orsa är kanske de finaste längs hela Siljansleden. Våmhus kyrka fick också ett besök.
Ca 40 km.

Dag 4
Att från vandrarhemmet i Orsa ta sig tillbaka på Siljansleden såg på kartan enkelt ut, men visade sig vara en omöjlig uppgift. Skyltning saknas helt, Vi fick åka in i samhället igen och fråga på turistbyrån. Det förde det goda med sig att vi nu fick komma in i Orsa kyrka som hade hunnit låsas för dagen när vi passerade kvällen före. Trots instruktioner och en orsakarta fick vi fråga ovetande boende i det villaområde vi cyklade igenom, men så småningom hittade vi leden.

Avståndet mellan Orsa och Mora är betydligt kortare på östra sidan av sjön och den här gången gick det fort. Vi passerade i utkanten av Mora och fortsatte med dalahästtillverkningen i Nusnäs som mål. Det var roligt att se och dessutom fick vi resans godaste måltid i den lilla serveringen.

Nu följde en riktigt lång väg med nästan bara skog innan vi kom till Stumsnäs. Kanske inte den roligaste av vägar men definitivt bättre än väg 70. En kort bit strax före Vikarbyn, 500 meter kanske måste man ändå åka på stora vägen och det är lite läskigt. I Vikarbyn tog vi in på ett väldigt trevligt bed and breakfast.
Ca 50 km.

Dag 5

Saker man inte skulle hinna se från bilen.

Även om dag 4 innehöll den längsta etappen hade vi lätt kunnat åka ända till Rättvik. Men vi ville inte störa lillebror och hans läger genom att komma dit i förtid. Vad vi inte visste var att den knappa milen från Vikarbyn bara var en enda nedförsbacke. Dagens cykling tog drygt 20 minuter. Istället hängde vi i Rättvik där tittade på konsthantverk, köpte sallad som vi åt längst ut på långbryggan medan vi pratade om våra fina upplevelser. Att solen sken på oss hela tiden gjorde förstås resan än mer lyckad. Vi avslutade med Rättviksglass innan vi lämnade tillbaka cyklarna och hämtade en lycklig gosse på stiftsgården.

På hemresan gjorde vi en liten omväg till Leksand för att besöka Alfvéngården, för visningstiderna passade när vi var några dagar tidigare. Vi fick en lagom lång visning på en halvtimme som intresserade två gosskorister som sjungit flera av Hugo Alfvéns körarrangemang. Sedan satte vi oss i bilen för att köra hem lagom till ett blixtoväder bröt ut.

Tre timmar senare åkte vi upp på Kärringbacken där en efterlängtad make och far väntade med middag.

Är ordet fritt i Svenska kyrkan? Sanningen om blogginlägget.

Helena Edlund, präst i Svenska kyrkan, publicerade 4 april 2016 inlägget Är ordet fritt i Svenska kyrkan? i bloggen Kristen Opinion.

När jag läste bloggen visste jag omedelbart att det är 
-jag som är avsändaren,
-bloggförfattaren själv som är A samt
-en vän till mig som är B.
Beskrivningen av C är jag inte inblandad i.

Jag (avsändaren) är inte och har aldrig varit anställd på Svenska kyrkans kansli i Uppsala. 
Min vän (B) är inte anställd i Svenska kyrkan och har såvitt jag vet aldrig haft en fast anställning där.

28 oktober 2015 (i samband med bränderna i asylboenden och att Sverigedemokraterna la ut adresser till asylboenden) publicerades följande på Facebook (skärmbilderna är från min telefon och jag fick inte med hela tråden på en bild):

Jag har aldrig träffat Edlund och kände fram till dess inte heller till henne. Av min vän (B) fick jag informationen att hon är präst i Svenska kyrkan. Då jag får en stor mängd e-post varje dag, är jag noggrann med att skilja mitt privata e-postkonto från mitt jobbkonto. I det här fallet var det självklart för mig att använda det privata, då jag reagerade som kristen och som människa, inte som anställd i Svenska kyrkan. Till Edlund hade jag ingen annan e-postadress än jobbadressen.

Edlund vare sig bekräftade eller dementerade att det var hon som skrivit kommentaren men undrade vem som frågade och varför. På detta svarade jag så här:

Kommentaren togs bort och profilbilden byttes samtidigt ut till en där Edlund framträder utan prästkläder. Hela tråden tycks nu vara borttagen. När det skedde vet jag inte. Att det verkligen var Edlund som skrev kommentaren bekräftar hon i sitt blogginlägg. 

22 februari 2016 blev en gammal och god vän till mig (B) bortplockad som FB-vän av en gemensam bekant med motiveringen att min vän bara delar "massa rasistiskt, främlingsfientlig smörja". Detta gjorde mig väldigt sorgsen och jag ringde därför min vän för att be vederbörande fundera över att nyansera sig i sociala medier. Samtalet slutade med att jag lovade att under de närmaste dagarna återkoppla vilka av de inlägg vännen delade på Facebook som jag trodde kunde beröra illa. Jag har inte skrivit "rasistisk dynga", vilket Edlund gör gällande. Inte en enda gång använde jag ordet "olämpliga". Det har hon självsvåldigt lagt till i sin text.

Däremot är "Nu är det upp till dig att avgöra hur långt du vill gå och vad det får kosta" ett korrekt citat. Det gäller alltså hur många vänner min vän (B) är beredd att förlora på grund av sina inlägg på FB. Av detta gör Edlund ett hot om uppsägning från en som varken är chef eller anställd på kyrkokansliet mot en som inte är anställd i Svenska kyrkan.

Det helt ordagranna citatet är för långt för att någon annan skulle ha råkat skriva samma sak. Det står utom allt tvivel vilka som är A, B och avsändaren.

Jag har skärmbilder även på denna konversation. Visserligen har B redan lämnat ut den till A, men då den har skett på Messenger mellan mig och en privat vän så hoppas jag slippa sprida dessa bilder. Edlunds FB-kommentar har hon däremot själv publicerat officiellt.

Utöver fakta om mina och B:s anställningsförhållanden har ytterligare några fakta förvrängts i Edlunds blogginlägg. Det var några månader sedan, inte några veckor, som hon gjorde kommentaren på Facebook och jag kontaktade henne från ett teliakonto, inte från ett g-mailkonto. Dessa detaljer kan jag överse med, men det får mig att undra om Edlund försöker dölja något, exempelvis att det är hon själv som är A.

Efter att ha läst Edlunds blogginlägg i Kristen Opinion skrev jag till henne igen, även denna gång från mitt privata e-postkonto. Hon förtalar kyrkokansliet å det grövsta och gör det med hjälp av osanna uppgifter. Dessutom utnyttjar hon mig för en helt annan agenda än vad mina avsikter var. Jag bad henne att publicera en dementi, tillsammans med skärmbilderna med hennes FB-kommentar från slutet av oktober. 

Blogginlägget spreds som en löpeld och kommentarerna uteblev inte. Många talade om att gå ur Svenska kyrkan, någon skrev "så kan 68-vänstern ha kyrkan alldeles för sig själva". Kan det verkligen ha varit en svenskkyrklig prästs avsikt? Då jag inte har fått svar av Edlund och inte sett någon dementi, valde jag att kontakta kyrkokansliet.

7 april 2016 kompletterade Edlund sitt blogginlägg med följande:
På förekommen anledning: Texten baseras på ett flertal olika och trovärdiga källor, som självklart inte har eller kommer att lämnas ut.

Nu är det i alla fall bevisat att berättelsen om A, B och avsändaren är lögn. Det vore inte för mycket begärt att de övriga "trovärdiga källorna" också träder fram, samt att Edlund slutar komma med anklagelser som hon inte kan vidimera.

Margareta Raab