Första höstlovdagen

Idag var det studiedag i förskolan och lov i skolan. Som en god mor packade jag in två söner + en kompis i bilen och åkte till Tekniska muséet i Stockholm. Sedan vi var där för drygt tre år sedan har det tillkommit en 4D-biograf. Det var en riktigt häftig upplevelse med rörliga biostolar, dofter, rök, vatten, såpbubblor mm i salongen. Detta påminner mig om att vi ska åka till Cosmonova så snart Kalle har åldern inne.

Till gruvvisningen kvalade endast de två stora killarna in, eftersom man måste vara minst fem år samt barnlös. Vad som hände där nere är höljt i dunkel- av två sexåringar får man inte mycket information, trots att de oupphörligen pratar.

Efter att ha tittat på diverse maskiner och roliga speglar samt lekt i Teknorama, åkte vi till Kaknästornet och tog hissen 28 våningar upp till restaurangen där vi åt middag. Det var när vi satt där och beskådade utsikten som det gick upp för mig att ingen av barnen visste i vilken stad vi befann oss! Däremot lärde sig samtliga att minnas namnet på det höga tornet, sedan de kommit på att man kunde tänka på kaka+näsa. Frågan var bara i vilken ordning. Näskaktornet var ett förslag.

Alla verkade väldigt nöjda när vi plockade upp Jakob på väg från jobbet och åkte ut till landet igen. Nu blir det dagis/fritids/arbete i två dagar innan vi lägger oss på nattåget och åker till mamma i Skellefteå.

We made acquaintance!

2nd Baltic & Nordic Boys' Choir Festival.

"Den bästa resa vi gjort!" var det allmäna omdömet i gosskören. Vi är hedrade över att ha blivit inbjudna tillsammans med så fina körer. När vi hörde hur duktiga de andra var -samtliga knutna till musikskolor, i några fall rena proffssatsningar enligt rysk modell- kände nog alla uppsalapojkar: "Här gäller det att skärpa sig". Och som de lyfte sig, jag vet inte om UDG någonsin låtit så bra! Och vi fick mycket respekt från de övriga. Men framför allt fick pojkarna en ökad förståelse för andras arbete, de om några vet ju hur hårt de andra gosskoristerna jobbar under en konsert.

På bilden två pojkar ur värdkören Cantores Minores och UDG.

Palla äpplen

Pallat äpplen är något man aldrig gjort som barn om man är uppvuxen i norra Norrlands inland. Där finns nämligen inga äpplen att palla. Jag minns att jag tyckte att Anderssonskans Kalle var en riktig gangster, för i min värld var det ligister från Stockholm som pallade äpplen. Det här var långt innan jag själv under många år bodde på Östermalm och upptäckte att där inte heller finns några äppelträd. Men jag har alltid undrat hur det känns att palla äpplen, jag tror till och med att jag någon gång har drömt att jag gjorde det.

Nåväl, för ungefär fem år sedan blev vi erbjudna att plocka äpplen i trädgården hos mina svärföräldrars grannar. Då tänkte jag att om det ska ske så är det nu, så jag bad att få palla dem istället. Sagt och gjort: vi smög in genom häcken och pallade äpplen, alltmedan grannarna drack sitt eftermiddagskaffe och absolut inte märkte någonting...

Numera bor vi på landet och har egna äppelträd. Det är verkligen roligt att skörda frukter och svamp som jag som liten bara sjöng sånger i skolan om. ("mars, april har knopp i håret" alltmedan förnsterrutan i klassrummet var helt igentäckt av drivsnö)

I morgon åker jag till Helsingfors med gosskören. Vi är som enda svenska kör inbjudna till "Second Baltic and Nordic Boys' Choir Festival". Vi ska ha egna konserter och en stor gemensam. Det ska bli riktigt roligt, jag önskar bara att jag kunde bli kvitt infektionen som ännu inte har släppt sitt grepp om mig.

En dag på jobbet

Idag var det kyrkomötets högtidliga öppnande. Det är verkligen högtidligt. I år högtidlighölls särskilt att det är 50 år sedan samma kyrkomöte beslutade att kvinnor skulle få prästvigas.

Inget kyrkomöte alls har beslutat att män ska få prästvigas.

För att förstärka det kvinnliga temat var domkyrkans flickkör ombedd att sjunga vid öppningsgudstjänsten, vilket de gjorde med den äran, trots att två jättebra altar var sjuka (och då menar jag jättesjuka: kräksjuk resp körtelfeber).

Det är en väldigt speciell publik vid sådana här tillfällen: kungaparet, kronprinsessan, ÄB och de andra biskoparna. Och så kyrkomötesledamöterna, av vilka en stor del är präster. Jag har alltid tyckt att det blir en särskilt trygg stämning när en lokal fylls av präster, för mig har kaftaner och elvor stark symbolik.

Det var väldigt häftigt att sjunga ur Knut Nystedts 1970-talsstycke Kärlekens lov. Som postludium spelade Andrew sedan ett stycke av Philip Glass, som jag glömt namnet på. En fantastisk orgelkomposition som tillsammans med Kärlekens lov blev jätteläckert. Stycket var enormt suggestivt att tåga ut till.

För egen del är jag helförkyld och lite febrig. Det var förstås ett dåligt tillfälle att insjukna, men det gick bra. Jag är ändå glad om jag för göra undan höstförkylningen nu, och blir frisk till nästa torsdag, då jag åker med gosskören till Helsingfors.

Konspirationsteori?

Jag kan inte sluta tänka på det astronomiska avståndet mellan hälsoundersökningens resultat och uppenbara fakta. Skulle det kunna vara så att arbetsgivarna helt enkelt betalar företagshälsovården för att putsa hälsoprofilen, så att personalen ska bli lättare till mods, prestera bättre och gnälla mindre? Tanken är ju inte så dum, egentligen vore det ganska omtänksamt gjort. Jag bollade frågan med maken, men han tycker att det låter som en konspirationsteori.
Fast jag undrar, jag.

Man lär sig

Har nu lyckats ställa om tiden i bloggen till Centraleuropeisk istället för Stilla havstid. Jag tror också att det numera går att kommentera utan att ha ett eget bloggerkonto.

Inte som förr

Jag har joggat, hoppat på studsmattan med Johan och lyft hantlar. Ska snart gå in i duschen. Kroppen är inte vad den varit. Konditionen är inte det stora problemet, utan det är smidigheten och snabbheten som är puts väck!

Med vetskap om detta fyllde jag tidigare i veckan i formuläret inför besiktning hos företagshälsovården. Jag kryssade förstås helt sanningsenligt i att jag trivs mycket bra både i min familj och på mitt arbete, men att jag sover för lite, motionerar för lite, äter oregelbundet och på tok för mycket sötsaker samt dricker för ofta. Sköterskan gjorde en kurva efter mina svar, och det såg ju rätt dystert ut. När jag sedan fått testcykla och resultaten av provtagningen togs fram, så hamnade jag istället på högsta poäng, precis under elitidrottare. TILT- något stämmer inte! Förväntas alltså en 43-årig kvinna ligga utslagen och vara nära döden med en puls på 220 efter sex minuters löjligt enkel cykling? Jag dryftade saken med min jämnåriga kompis -eller väninna heter det visst nu när man är medelålders- Stina, som ägnat betydligt mera tid av sitt liv åt idrott än vad jag gjort. Hon hade exakt samma erfarenhet från sitt besök på företagshälsovården.

I Johans förskoleklass var det skoljoggen igår. Alla skulle gå/jogga/springa ett valfritt antal varv (av för mig okänd längd) i skogen, dock minst ett. Johan sprang tio.
Sådan var jag också en gång i världen. Det känns ohyggligt länge sedan.