Hur tänkte uppsalapolitikerna här då?

Normalt är jag en påhejare av de flesta politiska beslut som grundar sig på miljöhänsyn. Men Uppsala kommuns senaste skrivbordsproduktion, med all säkerhet författad av människor som bor i innerstaden, kan jag inte beskriva som annat än alltigenom korkad.

Det är numera förbjudet att köra med dubbdäck i centrala Uppsala.

De besparade halterna av hälsovådliga partiklar och kvävedioxid kommer naturligtvis med råge att uppvägas av de långa omvägar bilisterna från landsbygden kommer att ta. Vi från landet är nämligen fullkomligt beroende av dubbdäck vintertid.

Många stadsbor kommer säkert att avstå från dubbdäck i vinter. Men även de ger sig då och då ut på landsvägarna och kommer att utgöra en fara för sig själva och oss som dagligen vistas där. Att trafikolycksstatisktiken både i och utanför staden blir hög kan vi utgå ifrån.

Uppsala kommun måste vara den nordligaste kommunen i världen som kan komma på något så tokigt.

Människor som vill skada en...

...kan man inte skydda sig mot.
Tyvärr är det inte första gången jag konstaterar det.

Folk och bilar

Varför kan inte folk bete sig som folk?
Varför blir jag så ledsen när folk inte beter sig som folk?
Varför anklagar jag mig själv för det som går snett när folk inte beter sig som folk?
Varför tror jag alltid att det är jag själv som inte kan bete mig som folk?

Det är faktiskt precis som när jag kör bil. Varje gång en annan bil kommer för nära min så utgår jag från att det är jag som har gjort fel.

Bilar beter sig som bilar. Problemet är att det är folk som kör dem.

När språket förändras snabbare än vad jag gör.

Javisst, somliga skulle nog kalla mig för språkpolis. Men tro mig: även jag har med åren accepterat att språket måste utvecklas och nöjer mig med att betrakta förändringarna. Ibland är de påhittiga, eller rentav nödvändiga.

Andra gånger tycker jag att förändringarna är underliga och obegripliga, jag kan inte förstå varför de sker. De är inte nödvändigtvis dåliga men beror antagligen på slarv. Slarv är säkert den vanligaste orsaken till de språkförändringar vi idag ser som självklara.
Har ni tänkt på vad som skett med uttrycket eller hur? de senaste tio åren? Från att ha varit en fråga som ställs av den som nyss har påstått något, har det blivit ett utrop, ett svar på vad någon annan sagt. Så här har jag lärt mig att använda uttrycket:
-Den här musiken är vacker, eller hur?
Nu för tiden hör man ofta:
-Den här musiken är vacker.
-Eller hur!
Det är alltså fel person som säger "eller hur". I smyg tycker jag att det är felaktigt, men det är säkert snart accepterat även av experterna i det ena av mina två favoritradioprogram Språket.*

I skrift, särskilt på face book och i bloggar ser man ofta uttrycket "Jag åt middag med bästa Karin" eller "Finaste svärmor ringde" Jag antar att det betyder "den bästa av alla som heter Karin" respektive "den finaste av alla svärmödrar" (för ingen svensk har väl fler än en?). Det fungerar, men riktigt språkligt korrekt kan ju inte vara. Jag tycker att det låter ganska löjligt, men det är nog ett exempel på det minimalistiska skriftspråket, även kallat sms-språket,

vilket leder mig in på nästa avdelning: sms-tecknen.
:) är ett tecken som jag förutom alldeles nyss aldrig mera tänker använda! Är verkligen språket så utarmat så att man måste förklara när man har skrivit ett skämt? Kan inte människor uttrycka sig tillräckligt klart för att skillnaden mellan skämt och allvar ska framgå?

Det är i alla fall lite synd att amatörspråkvårdare så ofta möts av aggressivitet när de månar om att exempelvis formella brev ska vara korrekt formulerade. Om man är genuint intresserad av språk så är det lite trist att få höra: "Huvudsaken är att man förstår vad som menas". För det är faktiskt inte alltid det enda angelägna. Det är också väldigt viktigt vilket intryck man gör.

För övrigt tycker jag fortfarande att man kan älska människor och möjligen husdjur. Om man också kan älska glass eller sushi, då blir det ju svårt att visa på väsensskillnaden.
------------------
*) Det andra är Mitt i musiken.

Gud och världen

Makens och mitt arbete har den gemensamma nämnaren bröd och vin. Båda branscherna bedriver verksamhet på tider då andra är lediga och fritids är tvärstängt. Således är våra barn hemmastadda såväl i kyrkan som på krogen. Här ses ena sonen spela Nintendo ds en hel högmässa.

Tack till Fredrik som såg till att barnen fick komma iväg på bio och se Toy story 3 idag.

Alla dessa val (handlar inte om Sd)

Jag har skrivit om det förut: Vi tröttar och stressar våra barn med att tvinga dem till en rad val som de inte är förmögna att göra. Vi är utomordentligt angelägna om att barnen själva ska fatta sina beslut men tänker inte på att det krävs kunskap för att kunna göra prioriteringar.

I vår familj styr vi aktivt våra barns fritidsintressen. Vi har infört idrotter som ger naturupplevelser och laganda. Vi har undvikit att presentera sporter som innehåller våld mot människan eller naturen. Jag önskar inte att mina barn i framtiden ska ägna sig åt boxning eller motorsport. Vi styr dem mot kulturutövande: musik, litteratur osv. Det är en självklarhet att de deltar terminen ut i aktiviteter. Det skulle aldrig falla oss in att låta dem sluta mitt i terminen eller stanna hemma någon gång för att de inte har lust.

När jag var barn fick jag då och då höra att jag var indoktrinerad att bli kristen eftersom min pappa var präst. Jag visste hela tiden hur fel det var, för jag hade ju fått kristendomen presenterad för mig så att jag faktiskt visste vad den innebar. Många av mina kompisar hade ingen aning om vad det var de valde bort. Inom syskonskaran gjorde vi som vuxna, utifrån den kunskap vi fått med oss, helt olika val.

På den tiden gick flertalet barn i kommunala musikskolan. Där kunde musikläraren till exempel säga (särskilt till de begåvade eleverna): "Du ska spela klarinett". Hans oädla skäl var att han behövde en klarinettist i skolorkestern. Vilket i nästa steg ledde till att det rekryterades yrkesmusiker till alla instrumentgrupper. Idag ska barnen själva välja vad de vill spela. Eftersom de inte vet bättre, väljer de vad de känner till: trummor, elbas eller key board. Alltså står musikhögskolornas blåsarklasser tomma, för nästan ingen söker dit. Och de professionella orkestrarna får allt svårare att hålla hög kvalitet.

Att lära barnen tänka själva är något helt annat. "Här har du fakta, vad tycker du?" På kvällarna innan vi somnar brukar jag fråga barnen: "Vad är det bästa som har hänt idag?" och "Vad är det sämsta som har hänt idag?" När barnen har berättat brukar jag också själv svara på båda frågorna. Ett sätt att träna sig på att uttrycka känslor och åsikter, för att kunna göra kloka val när man är mogen för det.

Jag förväntar mig inget medhåll. Har för länge sedan insett att jag är en dinosaurie.

Vedermödor tillhörande livet på landet.

I går kväll bakades en tårta till dagens sexårskalas. Tårtan fick inte plats i kylen utan placerades på altanen. I morse var plastbacken som täckte tårtan vält, tårtan fylld av orangefärgade hårstrån och grannens feta katt satt, mätt och nöjd över sitt fynd, och slickade grädde från nosen.

Närmaste affär ligger en mil bort.
Men eftersom vi har valt att bo på landet, och dessutom så långt det går försöker undvika okynneskörande med bilen, var vi förberedda även för detta och fixade en ny tårta.

Katten Svante har tills nu levt hela sitt liv, förutom att äta och sova, hos oss. Den tycker tydligen det är dags att ändra rutinerna. För övrigt har den fått väldigt många ungar om man ser till att den heter Svante.