Se döden i vitögat.

Under en period på mindre än två år har döden knackat på varsin gång hos mig och mina syskon med familjer. Alla tre gångerna har den fått vända med oförrättat ärende, även om den lämnade bestående kroppsliga, själsliga och materiella sår efter sig.

Mitt äldsta syskonbarn, trots sina 25 år en kunnig och rutinerad alpinist, räddades i förra veckan mirakulöst ur en lavin i Schweiz, efter att ha legat begravd och fastklämd under snön.

Även den här gången är känslorna starka och tankarna drar iväg. Och än en gång landar jag i en djup, stilla och ödmjuk tacksamhet.

Livet är skört, vänner.