Hej Schweiz!

Mina favoritpojkar framför mina favoritalptoppar
(Dents du midi).

Landet som består av klockor, banker, choklad, ost och alptoppar. Och så de oberoende forskningsintituten i Schweiz, där tvättmedlen och blöjorna i de första TV-reklamfilmerna på 90-talet sades vara testade.

Att leva är att våga.
Så minns jag begynnelsefrasen i en av verserna på en frireligiös sång från forna dagar. På den tiden hade jag inte en aning om hur mycket jag vågade, eftersom det fysiska självförtroendet på den tiden var en ungdoms, ibland långt över gränsen till dumdristighet. Inte heller visste jag hur mycket jag inte vågade, eftersom det sociala självförtroendet på den tiden också var en ungdoms.

När jag tänker tillbaka på den underbara skidvecka vår familj just har kommit hem ifrån så ser jag MOD som en röd tråd.

I kantonen Valais i Schweiz, där Alperna finns, är franska det språk som gäller. För 25 år sedan talade jag en avsevärt mera grammatiskt korrekt franska än vad jag gör i dag. Men numera vågar jag prata på och bryr mig inte så väldigt mycket om felaktiga tempus. De samtal jag nu för, är betydligt mera givande än då jag var nykläckt student som ville göra allt rätt.

Skitsvår pist. Kräver mod.

För 25 år sedan var jag å andra sidan en ganska kass skidåkare, men oj vad jag vågade! I dag har jag en skapligt bra skidteknik och ett helt annat omdöme. Och så har jag en familj som sällan håller sig i pisten utan oftast söker sig till de riktigt avancerade friåken. Säkerhetstänkande kring extremsport handlar ju till stor del om just omdöme, att välja utmaningar i relation till sin kapacitet, ha kunskap om naturkrafterna och vettig skyddsutrustning, som till exempel hjälm och ryggskydd. Sammantaget så är skidåkningen mycket roligare  nu för tiden, för jag får se mycket mera natur, än vad man får om man bara håller sig i pisterna.

Min modige make har alltid klätt sig som han
själv vill när han åker skidor. Innan han
började med Lederhosen åkte han i frackbyxor.
Varmt och smidigt, sa han.

-Kom mamma, du klarar det!
Det var den snart tioårige sonen som ropade till mig 15 meter längre ner i "Le mur suisse", när jag samlade mod för att åka utför den 55-gradigt lutande, en kilometer långa puckelpisten med massor av lössnö. Jo, det är klart att den kommentaren förr eller senare måste komma. Det är ju bland annat jag själv som har släpat iväg gossarna på alla tänkbara friåk. Men det krävs mod att låta sina barn göra saker man själv inte vågar.
Jag ser fram emot att snart ha de bästa skidlärarna i mina söner.

Mest av allt förvånade jag mig själv då jag utan att egentligen tänka mig för, skickade ut maten på en restaurang. Det har jag aldrig tidigare vågat. Och det i Frankrike. På franska! Det gick ju också bra.

Nu ska jag bara våga resten av livet.